LRF: Skyddsjakt på varg kan vara bra

Stoppa den vidriga vargjakten, skriver Johan Stenebo på Aftonbla-det Debatt den 22 juli, och går samtidigt till hätskt angrepp mot myndigheter och intressen som inte utan reservation ansluter sig till en fri utveckling av landets vargstam.

Med tukt och förmaning ska i stället landsbygdsbefolkningen lära sig att leva med vargar, kosta vad det kosta vill.

Budskapet till alla tamdjursägare blir följaktligen – skydda era djur eller skyll er själva. Samhället är ju ändå berett att betala för uppkomna skador – allt enligt den förenklade och tillrättalagda retorik som ska få läsaren att tro att verkligheten kan delas in i ”rovdjursvänner eller rovdjurshatare”.

Om nu verkligheten vore så enkel hade ju riksdagen inte behövt ta initiativ till en statlig rovdjursutredning för att lösa avvägningsproblemen inom rovdjursförvaltningen.

Men nu insåg riksdagen att rovdjurens väl och ve måste vägas mot en rad andra sociala, kulturella och ekonomiska landsbygdsintressen. Det var därför som rovdjursutredningen tillsattes och det var därför som utredningen i sitt slutbetänkande anförde en rad skäl för att gå varsamt fram med bland annat vargstammens utveckling.

Lantbrukarnas riksförbund, LRF, stod i allt väsentligt bakom rovdjursutredningens förslag och slutsatser, men vi delar för den skull inte allt som sägs i riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken.

Måhända är det detta som får Stenebo att raljera över lantbrukets avsikter när det gäller rovdjurspolitiken. Det är trist eftersom LRF verkligen vinnlagt sig om att arbeta konstruktivt med rovdjursfrågorna och driver behovet av en aktiv och problemlösande rovdjurspolitik.

I likhet med vad rovdjursutredningen kom fram till och vad nu även Naturvårdsverket anser, är det möjligt att medge en begränsad skyddsjakt på varg.

Detta om stammen i landet som helhet visar en positiv utveckling och andra skadeförebyggande åtgärder inte kan tillgripas som en kortsiktig lösning för att skydda djurbesättningar.

Därför var det klokt av Naturvårdsverket att lätta på möjligheterna till skyddsjakt, som är en starkt begränsad jakt, snubblande nära gränsen för vad varje djurägare själv kan besluta om. Sådan jakt har Stenebo inget att erinra emot. Varför då denna ilska?

Stenebos attityd skvallrar om att landsbygdsbefolkningens intressen kan sättas åt sidan inom rovdjursförvaltningen.

Det är i så fall ett förhållningssätt som kan betyda att debattklimatet kring rovdjurspolitiken skärps. Detta önskar LRF minst av allt.

Därför ser vi fram emot en konstruktiv fortsättning på diskussionen om avvägningarna inom rovdjurspolitiken.