ÅSIKT

Månggifte är inte statens problem

ALTERNATIV FAMILJEFORM Nej, kineserna på bilden tänker inte bilda en enda stor familj, men om de nu ville det, varför skulle de då inte få göra det? undrar Johan Lennartsson. Han vill att även svenskar ska kunna välja fritt hur de ska bilda och leva med sin familj.
Foto: AP
ALTERNATIV FAMILJEFORM Nej, kineserna på bilden tänker inte bilda en enda stor familj, men om de nu ville det, varför skulle de då inte få göra det? undrar Johan Lennartsson. Han vill att även svenskar ska kunna välja fritt hur de ska bilda och leva med sin familj.
DEBATT

Pridefestivalen har blivit årets hippaste händelse. Queer är teorin på de intellektuellas läppar. Men ta ett råd från Johan Lennartsson vad gäller att tänja på normer: våga inte föreslå månggifte i Sverige. Det gjorde han i en motion.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Reaktionerna var minst sagt ilskna. Förslaget kallades bland annat: ”en ung mans våta drömmar om eget harem”.

Varför ska staten bestämma hur jag ska leva mitt familjeliv? skriver Johan Lennartsson på Aftonbladet Debatt i dag.

För en tid sedan skrev jag en motion om månggifte. Motionen ville ställa frågan om vem det är som bestämmer vem/vilka jag eller någon annan vill dela mitt samliv med?

Som det är nu sätter staten upp ett färdigt avtal för två personer men inte för fler än så. Frågan jag ville ställa var: Är det rimligt att staten så tydligt talar om hur den anser att människor ska leva sitt familjeliv?

Visst kan jag tycka att staten kan lägga sig i familjelivet om det av andra orsaker är motiverat, till exempel borde rimligen föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna (motiveras av jämställdhetsskäl). Men när det gäller hur många jag vill dela mitt samliv med, vad motiverar då statens inblandning?

Som det stundtals märks ovan menar jag att det hela handlar om ett juridiskt avtal. Detta har gjort förslaget lättare att acceptera av flera personer när jag givit följande exempel:

Säg att en grupp munkar vill leva tillsammans och dela alla tillgångar lika. Då handlar det ju om förenklade avtalsregler. Är det inte rimligt att införa dessa?

Att detta exempel gör förslaget mer lättsmält är intressant, men inte speciellt märkligt. Helt plötsligt är det ju inte säkert att detta är ett angrepp mot kärnfamiljen, och med ens är det lättare att svälja. Normen är inte hotad och det är bara pusta ut. För det är just detta som gör att kärnfamiljen måste försvaras, att den är normen. Några utdrag från inskickade kommentarer i lokaltidningen gällande förslaget är ganska slående:

”De som vill ha en annan kultur bör lämna Sverige. Fram för den vanliga svenska kärnfamiljen!”, ”Absolut inget månggifte – det hör inte till svensk kultur”, ”Det ger sken av önskvärd omoral” eller ”Olyckligt att det skall vara så populärt att angripa våra grundläggande värderingar och normer”

Helt plötsligt är våra normer regler som man utan annan argumentation kan luta sig mot. Samtidigt förändras våra normer hela tiden och om man försvarar de nu rådande borde man rimligen också föra fram sakliga argument för de samma. Likväl lyser argumenten ofta med sin frånvaro. Det är trist att, när rådande normer försvaras, behövs inte dessa argument. Det är knappast de som angrep förslaget som inte togs på allvar. En krönika från samma tidning visar på samma problem. ”Ungdom och oförstånd kanske?

Resultatet av en ung mans våta drömmar om eget harem?

Hur som helst tyder förslaget inte precis på politisk mognad och intelligens”, ”ingen går på något så urbota korkat som det här” och ” Månggifte, hur kan någon komma på en så galen tanke” är bara några av de haranger som vräks ut för att visa sin avsky mot förslaget.

Inte heller här är argument förekommande. Samtidigt är det uppenbart med tanke på de många rena sakfel som finns i krönikan att krönikören inte ens har tagit sig tid att läsa motionen.

Trots denna brist på argument vinner motståndarna debatten. Enkätundersökningar visade att väldigt få var positiva till förslaget. Att människor själva skulle få välja vilka de ville dela sitt samliv med var alltför radikalt. Som jag redan menade längre upp. Det kan knappast bli tydligare. Våga inte angripa normen! För då blir det folkstorm!

Det ska visserligen erkännas. Ett fåtal av motståndarna kommer faktiskt med seriösa argument.

Det blir för vissa allt för genant att bara avvisa förslaget på grund av en känsla i magen och man försöker hitta något annat at skylla på. Det talas om jämställdhet. Det ska naturligtvis tas på allvar, vi lever trots allt fortfarande i ett uppenbart patriarkalt samhälle.

Men när en familjeform inom vilken tusentals kvinnor misshandlas årligen av den man de lever tillsammans med, där en kraftig majoritet av det obetalda arbetet utförs av kvinnor och där männen generellt har en högre lön än kvinnan, när en sådan samlevnadsform framhålls som ett gott exempel jämställdhetsmässigt, då kan man konstatera att jämställdheten i själva verket inte kommit speciellt långt. För så ser den nämligen ut, den norm som är så viktig att man inte ens behöver argument för att försvara den.

En annan aspekt är, för vem finns kärnfamiljen?

Många människor växer i dag upp i helt andra konstellationer. Får dessa människor per automatik sämre liv?

Ett barn som växer upp där samtliga far- och morföräldrar är skilda och lever med nya människor, får detta barn ett sämre liv? Eller ett barn som växer upp med föräldrar av samma kön, får detta barn ett sämre liv? Knappast, ändå måste normen försvaras. En norm som redan i dag är ganska ovanlig.

Johan Lennartsson (SSU Östergötland)