ÅSIKT

”Mamma, mamma, barn går lika bra”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag var trettiosex år och Anna (fingerat namn) tjugonio. Redan ett tiotal år tidigare hade jag känt en väldig lust att själv bli gravid med en man. Jag minns hur stark den lusten var, så att jag till och med en kortare tid trodde att jag blivit med barn. Känslorna fanns i hela kroppen.

Åren gick och jag blev allt mer den kvinna jag verkligen är – lesbisk, med ett samliv inriktat mot en annan kvinna. Under 1960-talet, flower-power-åren, följde kärlekarna på varandra. Man levde med varandra, lesbiska och bögar, oftast fritt tillsammans och parförhållandena växlade i längd. Det var de åren då vi liksom andra icke-homosexuella sökte oss partners och genom ökade livserfarenheter lärde känna oss själva allt bättre.

Från 1967 inledde jag ett 16-årigt förhållande med Anna. Vi flyttade ihop. Inblandad i vår två-samhet var en bög under några år, som var den som blev biologisk far till vår dotter, som föddes i januari 1972.

Jag kommer aldrigatt glömma hur flickans födelse påverkade oss alla tre. Men framför allt Anna och mig, som var de som kom att ta hand om henne genom spädbarnsåren och upp genom tonåren.

Under 1970-talet var jag den som stannade hemma och tog hand om Anna jr (flickans andra namn.) Det decenniet kom att bli en vändpunkt. Med åren blev vår lilla familj allt mer etablerad i vårt bostadsområde och hyreshus. Vi gick visserligen inte ut öppet med vår homosexualitet – det vågade vi ännu inte – men gissningsvis förstod en del grannar och andra ändå att vi var lesbiska. Vi förskonades från negativa reaktioner från yttervärlden och kände att vi som människor och föräldrar var precis lika acceptabla som övriga.

Det kändes därför väldigt trist att debatten i medierna inför riksdagens prövning i juni av homosexuellas rätt att likställas med heterosexuella vid prövning till adoptivföräldrar, att det speglades sådant motstånd utgående från argument helt utan stöd i relevant forskning.

Att envist hålla fast vid de hetero-

normativa förutsättningarna för vad som ska accepteras som familj, är enligt min mening inte annat än tecken på rigiditet – en ovilja att visa respekt för männi-skors olikheter men lika värde och likaberättigande som samhällsvarelser.

Nu är Anna jr trettio år och har sin egen lilla familj. Hennes kille och hon har en liten 2,5-årig dotter, som givetvis är både Annas och mitt gemensamma barnbarn. Hur lycklig blev jag inte när den lilla flickan föddes!

Jag har all förståelse för alla de homosexuella, flator och bögar, som kämpade för att bli likställda med heterosexuella par vid adoptionsprövning.

Känslan för barn parad med den utveckling av ansvarskänslan som sker, har absolut inget att göra med om du är hetero- eller homosexuell. Vad det handlar om är endast vem du är som människa och hur du känner för familjebildning.

Jag blev inte biologisk mamma, men i högsta grad mamma. Det har ingen, vare sig bland mina syskon eller andra, ifrågasatt. Framför allt inte Anna jr med egen familj.

Vore jag trettio år yngre är jag säker att min fru, snart 55, och jag önskat bilda familj med barn efter insemination eller adoption. Tur att vi båda har de barn från tidigare som vi har. Det vill vi likt Violeta Parra ”varmt tacka livet för.”

Gunilla Lindberg (Lesbisk stolt men icke-biologisk mamma)