ÅSIKT

Så kan vi ordna fler bostäder åt vanligt folk

Den allra största delen av årets byggande är bostadsrätter i attraktiva lägen i storstadsområdena. Kajkanter befolkas och industriområden byggs om till bostäder för samhällets besuttna, skriver professorn i nationalekonomi Bengt Turner som föreslår tre olika strategier för att få fler hyresrätter där vanligt folk kan bo. Bilden är från Norra hamnen i Helsingborg.
Foto: BERTIL PERSSON
Den allra största delen av årets byggande är bostadsrätter i attraktiva lägen i storstadsområdena. Kajkanter befolkas och industriområden byggs om till bostäder för samhällets besuttna, skriver professorn i nationalekonomi Bengt Turner som föreslår tre olika strategier för att få fler hyresrätter där vanligt folk kan bo. Bilden är från Norra hamnen i Helsingborg.
DEBATT

Var ska vanligt folk bo? De som inte har råd att köpa sig en nybyggd bostadsrätt med sjöutsikt. Är socialbostäder lösningen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Bengt

Turner, professor i nationalekonomi efterlyser framsynta politiker som vågar ändra på spelreglerna för bostadsmarknaden och bjuder på tre kontroversiella strategier.

Boverket presenterade nyligen en prognos för hur många bostäder som kommer att byggas i år. Verket räknar med att 21 500 nya bostäder tillkommer. Flertalet av dessa byggs i storstäderna. I regel är det bostadsrättslägenheter i goda lägen i de centrala delarna av städerna. Få av bostäderna är hyresrätter för vanligt folk. Om specialbostäder och studentbostäder räknas bort återstår endast 3 000 hyresbostäder som riktar sig till så kallat vanligt folk. Det är naturligtvis en droppe i havet.

Nu bejakas ett byggande för hushåll med god ekonomi. Stränder säljs ut, kajkanter befolkas och industriområden görs om till tummelplatser för samhällets besuttna.

Jag raljerar medvetet, eftersom så många ondgör sig över detta byggande. I själva verket är det inte annorlunda än marknadsföring och försäljning av bilar. Bilar säljs med argument som vädjar till livsstil och till hushållens behov av att skaffa sig en social markör.

Ofta är bostadsköparen ett par utan barn med goda inkomster och en förmögenhet som härrör från en lyckosam villaförsäljning. Naturligtvis prioriterar byggföretagen dessa hushåll – dumma vore de annars.

Kommunerna ställer också beredvilligt upp på denna produktion, eftersom den ses som ett medel att göra kommunen mer attraktiv. Kommunens företrädare vet att goda bostadsmiljöer är ett led i en strategi att locka till sig en allt lättrörligare kader av tjänstemän och företagare.

Tyvärr är denna marknadsekonomins höga visa inte till mycket hjälp för hushåll med begränsade inkomster som vill bosätta sig i våra stora städer. Där behövs dessa förskollärare, sjukvårdsbiträden och gatuköksbiträden. Även stadens ungdomar behöver kunna sätta bo när den tiden är kommen.

Hitintills har politiker från vänster till höger svikit dessa grupper. För inte är det väl meningen att landsortens folk, som kommer till staden för att arbeta i förskolor och i butiker skall få en avsevärt sämre bostadsstandard än den som ”urstockholmare” eller ”urgöteborgare” redan har?

Vilken lösning finns det nu på detta problem? Dagens politik tycks gå ut på att vänta och se. Höga priser i exempelvis Stockholm skall avskräcka hushåll med låga inkomster från att flytta dit. De kommunala bostadsföretagen skall tubbas till att använda sina överskott till att bygga, samtidigt som hyrorna inte skall tillåtas bli mera marknadsanpassade.

Samtidigt väntar man in att hushåll med goda inkomster och med stora bostadsbehov skall ta slut. Förhoppningen är att byggföretagen då börjar intressera sig för bredare grupper av boende, vilket borde borga för att byggkostnaderna sjunker när betalningsviljan bland kunderna inte är så god längre.

Dagens politik är dock inte så effektiv och bygger mest på förhoppningar som knappast kommer att infrias, eftersom det ekonomiska landskapet har ändrats under senare tid: de generella bostadssubventionerna är nästan borta, inflationen är ett minne blott, inkomstskillnaderna har ökat, befolkningstrycket på de stora städerna är större än på länge och människor är i gemen mer inriktade på marknadslösningar än tidigare.

De allmännyttiga bostadsföretagen drivs nu snarare av ett vinstintresse än av ett socialt patos att försörja kommunens fattiga med bostäder. Dagens politik får lätt omdömet: ”medan gräset växer dör kon.”

Vad bör den socialt och ekonomiskt framsynte politikern göra? Hur skall vanligt folk (vad det nu är?) försörjas med bostäder i våra framgångsrika, och dyra, kommuner?

Tyvärr måste denna politiker vara beredd att bryta mot dagens bostadspolitiska letargi och faktiskt vara beredd att ändra på en del av spelreglerna på bostadsmarknaden.

Jag kan tänka mig tre skilda strategier, vars val kommer att bero på den politiska hemvisten.

1. Släpp marknads- krafterna fria

Hyressättningen släpps fri genom en ändring i hyreslagen som dödar bruksvärdesprövningen. Samtidigt främjar kommunen tillgången på mark genom att öka sin planeffektivitet. Vissa fastighetsrelaterade skatter, såsom fastighetsskatt och moms på förvaltningstjänster tas också bort. På så sätt blir det lönsammare att producera hyresrätter – kanske inte för vanligt folk, men nästan. Under alla omständigheter kommer hyresbeståndet att öka, vilket indirekt borde komma de inkomstsvaga hushållen till del – i viss mån.

2. Gödsla marknaden

Bruksvärdesprövningen behålls, samtidigt som vi omvandlar räntebidrag till investeringsbidrag och dessutom blåser upp dessa till högre belopp. Bostadsbidragen återställs också till den omfattning de hade runt 1990. På detta sätt ökar hushållens betalningsförmåga och vi är trogna den folkhemspolitik som tidigare rådde. Det kommer att ställas krav på regleringar för att få kontroll på byggkostnaderna.

3. Bygg socialbostäder

Momsen sänks för nyproduktion av hyresrätter med låga byggkostnader, samtidigt som samhället kräver inflytande över hyrorna så att dessa inte blir alltför höga.

Eftersom samhället inte vill ge riktade subventioner till de redan besuttna, måste inflyttningen till dessa bostäder kontrolleras. Vi får socialbostäder i Sverige, vilket torde vara politiskt svårsmält eftersom det är ett så tydligt brott mot den bostadspolitik som förts i Sverige alltsedan 1950-talet.

Politik är att välja, sa en gång en vis politiker. Själv är jag lite feg: jag tycker att man skall öka antalet verktyg och inte vara rädd för okonventionella experiment. Kanske skall man rent av skapa hyresrättskooperativ för att ta hand om en del av nyproduktionen.

Då kan man friare välja subventionsnivå och den hushållsgrupp man vänder sig till, utan att hyressättningssystemet och de sociala målen för vår politik äventyras.

Frågan är om våra politiker så här i valrörelsens elfte timme vågar berätta om den bostadspolitik de vill genomföra när väl valet är över.

Bengt Turner (professor i nationalekonomi verksam vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet)