Ländernas framtid avgörs av medborgarnas IQ

Beror skillnader mellan rika och fattiga länder på skillnader i nationell intelligensnivå? Bör man alls bry sig om en bok som påstår det, även om en anmälare säger att den kan bli århundradets viktigaste och att ”ingen kan betrakta sig som litterat i utrikespolitiska sammanhang utan att ha läst den”?

Vi är alla afrikaner, Hitler såväl som Idi Amin, Sharon såväl som Nelson Mandela och du såväl som jag. Den saken är nu helt klarlagd.

Att somliga bor kvar i Afrika medan andra flyttat till Peking och Rinkeby ändrar något, men inte mycket, i vårt afrikanska arv.

Till 99,8 procent har Göran Persson och Kofi Annan samma arvsmassa. Det är bara en eller två tusendelar av vårt DNA som skiljer oss åt. Detta är dock mer än det låter. Vår arvsmassa består av drygt tre miljarder DNA-byggstenar. En tusendel därav är tre miljoner. Mellan vilka två icke besläktade individer som helst finns det alltså mellan tre och sex miljoner genvariationer eller så kallade alleler. Ju närmare släkt man är, desto färre blir dessa alleler eller skillnader i de ”genkort” vi fått med födseln.

Vi vet också att ingifte ökar riskerna för vissa sjukdomar. Om risken för att drabbas av någon viss sjukdomsallele är, säg, tre på hundra, ökar risken vid kusingifte till kanske fem på hundra. Samma kan gälla goda egenskaper, till exempel intelligens. Ashkenaze-judar exempelvis har såväl en större risk att drabbas av en viss form av bröstcancer som något högre resultat än svenskar på IQ-test. Båda sakerna torde bero på en hög grad av inavel i en relativt isolerad befolkning.

De grupper av våra förfäder som lämnade Afrika för tiotusentals år sedan var små. Därför blev de tvingade till inavel inom gruppen. De levde också under ohyggligt primitiva och livshotande former, utan spår av modern teknik. Det naturliga urvalet sållade bort dem som fått svaga alleler och lät i stället barnen till dem som fått starka, råa och listiga överleva.

Under de senaste tiotusen åren har denna naturens urvalsprocess förstärkts av vad jag kallar ”kulturell sortering”. De starka vinnarna har älskat sina egna barn mer än andras och sökt bygga upp samhällen som främst hjälpt den egna gruppen att överleva. För att lyckas med detta har de bland annat, halvt omedvetet, sorterat fram sina högst intelligenta medlemmar mot maktens tinnar. Där har dessa kommit med den ena kulturella förbättringen efter den andra i en evig krigisk vapenkapplöpning mot andra grupper, som sökt göra samma sak.

De senaste tiotusen åren kan ses som ett enda långt sådant samspel mellan arv och miljö. Kulturella förändringar, främst i tekniken, har dels skapats av, och dels också premierat, dem som vid födseln haft tur med intelligensallelerna. Vi har därigenom skapat ett samhälle i vilket tekniken i varje generation, allt snabbare, blivit allt bättre men också allt mer komplicerad. Vilket därför givit än fler fördelar åt dem som fötts med den högre intelligens som förmår behärska komplexiteten.

Om detta är bra eller dåligt får vi lämna till en annan gång.

Att Västeuropa under de senaste femhundra åren, mer än någon annan region, ägnat sig åt denna vapenkapplöpning med hjälp av kulturell IQ-sortering, därom kan vi vara säkra.

Och att Västeuropa, med sin son USA, tack vare detta blivit mäktigast i världen, därom kan heller inga tvivel råda.

Skillnaden mellan rika och fattiga länder beror, säger författarna, mer än på något annat på skillnader i nationella intelligensnivåer. Vilka författare vågar påstå något så upprörande?

Deras namn är Richard Lynn och Tatu Vanhanen. Deras bok, som enligt ett, möjligen något förhastat, omdöme kan bli århundradets viktigaste, har tagit namn efter Adam Smiths klassiker från 1776. Den heter ”Intelligens och nationernas rikedomar” (”IQ and the Wealth of Nations”). Den har just kommit ut på Praegers förlag.

Richard Lynn, psykologiprofessor från Ulster, Irland, har i många år varit ett ”fascistoidt” skräckexempel för ”kommunistoida anti-biologister”, för att nu nyttja den normala kulturdebattens verbala nivå. Vilket dock inte hindrat att hans senaste bok, om ”Eugenics”, fick en respektfull anmälan i Europas ledande vetenskapstidskrift, Nature, så sent som i december i fjol.

Tatu Vanhanen är en finsk samhällsvetare som i flera skrifter, i strid mot konventionell nationalekonomi, sökt förstå den biologiska basen för ekonomiskt beteende. Bägge är pensionerade, vilket möjligen är en förutsättning för att alls våga skriva det de skriver.

På vad bygger författarna sina slutsatser? De har samlat mängder av resultat från IQ-mätningar i nästan alla länder. Av dessa anses mätningarna för 81 nationer vara bra nog att arbeta med. IQ-siffrorna har sedan jämförts med bästa tillgängliga internationella inkomststatistik. En hög samvariation mellan de två serierna har fastslagits. Förvisso kan bägge dessa siffergrupper ifrågasättas, men inte så mycket att boken – som många kommer att önska – kan viftas undan av statistiska skäl.

Huvudresultaten av den myckna statistiken är två. Skillnader i ekonomisk standard mellan länder tycks i första hand bero på skillnader i nationella IQ-nivåer. I andra hand beror de på om ländernas högt begåvade individer, som i Västs marknadsekonomier, fått både stimulans och fria händer att använda sin intelligens till alltmer komplicerade tekniska uppfinningar, vilka i sin tur leder till allt större företag och alltmer integrerade samhällen, dem jag kallar ”Superhjärnor”.

Denna andra faktor förklarar till exempel skillnaderna mellan Kina och Väst-

europa. Kineserna utvandrade ur Afrika minst 50 000 år tidigare än européerna. Det torde vara deras längre inavel i än hårdare natur som medfört att de i genomsnitt är något intelligentare än européerna. Men till skillnad från den ständiga IQ-premierande vapenkapplöpningen mellan Västeuropas många småländer under de senaste femhundra åren sökte det kinesiska mandarinväldet att lägga band på för mycket experimenterande. I stället för allt snabbare kulturell sortering inom ekonomiska ”Superhjärnor” av sin högt intelligenta befolkning premierade kejsarna stabilitet inom landet.

Lynn-Vanhanens studie är unik. Från alla politiskt korrekta synpunkter är dess innehåll avskyvärt. Två viktiga skäl gör dock att vi ändå bör ta denna bok på stort allvar.

1. Den visar nämligen att den djupaste orsaken bakom dagens ekonomiska gap och orättvisor kan vara ett omedvetet samspel mellan biologins allele-variationer och kulturella förändringar under drygt hundratusen år av folkvandringar, långt mera än av någon medveten mänsklig ondska och egoism. En sådan insikt borde kunna minska både hat och förakt i världen.

2. Vad följer om vi, som nu vanligen sker, säger att dessa förfärande och växande orättvisor enbart beror på medveten diskriminering och utsugning? Är det då inte lika självklart att hatet, hämndlystnaden och terrorismen växer bland de svaga, som att de starka med alla medel söker försvara sig mot detta? Är det inte denna onda cirkel som kan hota att föra oss allt närmare ett atomkrig?

Om det som står i Lynn-Vanhanens urkontroversiella bok är sant till bara en tredjedel bör detta hjälpa oss att förstå att det ”onda” i världen inte främst är resultat av medveten mänsklig ondska. Det ligger i stället i de olika genkort som miljontals år av blind överlevnadskamp har givit oss. Under de två senaste årtusendena förvisso förstärkt av en intelligensdriven, men fortfarande mer blind än medveten, kulturell sorteringsprocess.

Förmår vi förstå detta, hoppas åtminstone jag att vi kanske kan lägga grunden för en mera medmänsklig global politik än den, under vilken vi nu lyder och lider.