ÅSIKT

Rena sprutor räddar liv

DEBATT

”De som börjar missbruka måste bli färre, de som slutar måste bli fler. Missbruksvården ska stärkas”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så sa statsminister Göran Persson i regeringsförklaringen i går.

Hur det ska gå till riskerar att förbli lika oklart som de senaste årens narkotikapolitik. Aftonbladet Debatt publicerar i dag ett inlägg av forskaren Björn Johansson om en fungerande metod som riskerar att orsaka moralpanik.

Sedan 1986–87 pågår i Skåne försök med utdelning av rena sprutor till injektionsmissbrukare. Syftet var från början att förhindra spridning av hiv, men under 1990-talet har de socialkurativa motiven kommit att betonas allt starkare. Ett ideologiskt baserat motstånd har dock omöjliggjort en sansad debatt i frågan. I och med det uppvisar sprutfrågan närmast häpnadsväckande likheter med den debatt som rasade kring metadonet under 1970- och 1980-talen. Det är sedan länge klarlagt att metadonbehandling är en effektiv behandling vid svåra fall av opiatnarkomani, och metadonet är numera en integrerad del av den svenska narkomanvården. Sprutprogrammen väntar dock fortfarande på offentlig sanktion. Regeringens narkotikasamordnare Björn Fries ska ta ställning i frågan under hösten.

I den överhettade debatten på 1970-talet skälldes företrädarna för metadonbehandlingen ut för att vara knarkliberaler (och därmed per definition suspekta).

Invektivet knarkliberal har även varit väl använt av sprutmotståndarna, trots att rena sprutor rimligen inte har något med legalisering av narkotika att göra. Nyligen hävdade dessutom det moderata socialborgarrådet i Stockholm Kristina Axén Olin att resultaten från Malmö varit ”tragiska” med stor överdödlighet och en kraftig ökning av det tunga missbruket. Hon talar dock mot bättre vetande i en fråga där sakförhållanden både är väl dokumenterade och enkla att kontrollera.

Metadonprogrammet i Uppsala och sprutprogrammen i Malmö och Lund var och är extremt välskötta program med utpräglade socialkurativa ambitioner.

Inom sprutprogrammen finns idag en tydlig målsättning om att de ska fungera som en kontaktyta mellan missbrukarna och samhället. Genom programmen kan missbrukarna vid behov komma i kontakt med såväl andra delar av sjukvården som socialtjänsten. För många missbrukare utgör de den enda kontakten med det ”normala” samhället.

Trots att programmen varit välskötta har kritiken varit obarmhärtig: ”Legalt metadon kommer att läcka ut på den illegala marknaden och leda till ökat missbruk”, hette det för tjugofem år sedan. ”Legala sprutor kommer att leda till nyrekrytering av tunga missbrukare”, heter det idag. ”Varje seriöst narkotikafritt behandlingsprogram skulle kunna uppvisa minst lika goda resultat som metadonbehandlingen”, menade förståsigpåare i början av 1980-talet. Kontakter med missbrukare kan lika gärna uppnås genom uppsökande verksamhet eller genom gratis fotvård, hävdar Kristina Axén Olin (SvD 020118).

Vi vet idag att läckaget från metadonprogrammet var i det närmaste obefintligt. Vi vet också att nästan inga narkotikafria behandlingar kunnat visa bättre resultat mot svår heroinnarkomani än ingen behandling alls. Men vem kan på allvar tro att unga människor på väg in i ett missbruk finner injektionsmissbrukarens tillvaro så lockande, att de använder förekomsten av rena sprutor som en förevändning för att prova heroin? Uppsökande verksamhet som patentlösning mot smittspridning prövades redan 1985, med följden att ett stort antal av injektionsmissbrukarna smittades och dog. Så vem, annan än en populistisk cyniker, kan försöka inbilla någon att kommunal fotvård ska skapa nya kontaktytor för härjade missbrukare med en grundmurad (och ofta tämligen välmotiverad) misstro mot samhället?

Både metadon och rena sprutor har kritiserats för att ”ge dubbla signaler” genom att ”samhället subventionerar missbruk”. Denna invändning är lika enfaldig idag som för två decennier sedan.

Sprutprogrammen tolereras sedan 15 år på nåder och ses som begränsade försök. Analogt betraktade Socialstyrelsen metadonbehandlingen som försöksverksamhet i hela 17 år; först 1983 klassades den som reguljär behandlingsmetod. Inte ens sedan Socialstyrelsen själv, i en egen utvärdering, konstaterat att behandlingsformen var effektiv tordes man ta konsekvenserna av detta. För att om möjligt mildra den ofrånkomliga kritiken överlät man istället åt socialdepartementet att fatta det avgörande beslutet.

På ett liknande sätt överlät Socialstyrelsen tjugo år senare åt regering och riksdag att slutgiltigt besluta om de rena sprutornas framtid. I en rapport från vintern 2000 konstaterade man att alla farhågor som framförts om sprutorna kommit på skam. Inget talade för att verksamheten skulle ha motverkat något narkotikapolitiskt mål. Ett massivt stöd från intressenterna redovisades, såväl från de politiska aktörerna som från personalen och missbrukarna. Beträffande frågan om programmen minskade smittspridningen menade man dock att underlaget var för litet för att dra några slutsatser. Detta trots att flera av de internationella studier som refererades talade för att spridningen av hiv-smitta minskades.

I Stockholm upptäcktes förra året fler än 30 nya fall av hiv-smitta bland injektionsmissbrukare. Under samma period smittades ingen missbrukare inom de skånska sprutprogrammen. Faktum är att under hela 1990-talet smittades förmodligen inte en enda av sprutprogrammens klienter genom injektionsmissbruk i Skåne.

Det är givetvis sant, som många kritiker hävdat, att det inte finns något entydigt stöd för rena sprutor. Entydighet är emellertid en utopi; den dag vi börjat ställa sådana krav får vi bespetsa oss på att lägga ner hela missbruksvården.

En del av de farhågor som restes om metadonbehandlingen var utan tvivel rimliga mot bakgrund av den tidens kunskapsläge. På sakliga och humanitära grunder borde dock behandlingen ha blivit permanent 1979, då intagningen nådde taket på 100 patienter. Under de fem år som förflöt från denna tidpunkt till dess att intagningsstoppet hävdes hann 48 av de 98 människorna på väntelistan dö.

Hur många injektionsmissbrukare ska behöva smittas av hiv eller hepatit innan dagens beslutsfattare inser att även rena sprutor räddar liv?

Björn Johnson

Björn Johnson är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet och Arbetslivsinstitutet i Malmö.

Hans forskning handlar bland annat om den svenska metadonkonflikten under 1970- och 1980-talen.