ÅSIKT

Homofoba byggjobbare - ni har långt kvar att gå

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag hade redan sett dom när vi kom ut ur porten, ett gäng byggnadsarbetare, kanske var de fem, kanske var de tio stycken. Jag ser dem som i ultrarapid i det uppvirvlande byggdammet, Husets Hjältar, och undrar varför de stackarna måste behöva jobba en sådan vacker söndag. Jag tar Annas hand och går för att lämna tillbaka lördagsfilmerna, när någon av de tio plötsligt ropar bakom oss:

– Hålla handen!

Jag hör den gälla, mycket ironiska skånskan bakom mig samtidigt som jag snurrar runt för att se vem det var som skrek. Jag hinner även utbrista ett mycket kyligt ’Och!?’

Världen stannar. Vinden upphör, byggdammet lägger sig, mina ögon flackar för att urskilja vem av dem som hade ropat, min hand släpper Annas, gör sig redo. Det är bara två gubbar kvar och de kommer emot oss i relativt snabb takt. Bra, för jag är sjukt kortsint.

Den yngre stirrar in i väggen, verkar skämmas över den äldre, den rödblossige som enbart med sin brinnande blick skulle kunnat nita fast mig som ett flygblad i trädet bakom. Enbart med sin förbannade homofobi, sin heliga arrogans och sitt helvetiska översitteri skulle han ha kunnat förinta mig för alltid.

Om det inte hade varit för att jag ifrågasatte honom. Av hans reaktion att döma så verkar ingen ha gjort det tidigare. Den yngre stannar tre meter framför med krokig rygg, vänd bort från sin kollega. Han säger inget, stänger bara rakt av.

Kanske skrattade han när de var tio som bufflade, för i grupp är man frän. Kanske tyckte han inte ens att Conny från Skåne var särskilt rolig som häcklade tjejerna som bara höll hand. För helvete det här är Stockholm Conny, inte Sjöbo, här går tjejer hand i hand, vad hade du sagt om det varit två killar som gått framför oss, säkert ingenting ditt fega as men nu står du där och nästan slåss med tjejer hälften så gamla som du bara för att du inte kunde hålla käften.

– Du säger inte ’och’ till mig!

Jag har Conny ungefär en centimeter ifrån mig. Ögonen är blodsprängda, liksom hans ansikte och hals och han upprepar, nu lite argare, lite mer frustrerat:

– Du säger inte ’och’ till mig!

Han upprepar detta gång på gång. Jag viker inte en sekund från hans blick, men han flackar mellan min och Annas, frågar henne lika arrogant om hon inte ’STÅR FÖR vad hon är’.

– Är inte det rätt uppenbart? svarar hon lugnt.

Eftersom Conny lägger på oss vad han själv gjorde fel, och själv definitivt inte står för vad han just sa, så frågar jag honom varför han sa nåt överhuvudtaget. Han svarar villigt.

– Du säger inte ’och’ till mig!!

Vilket ordförråd, jag är imponerad. Gick du klart skolan, eller skickades du ut på bygget redan när du var tretton precis som din far och hans far före honom? Sa jag inte. Jag skulle kunnat säga tusen saker till honom, men inser att det bara skulle rinna av honom som på den skånska gås han nu var, så hand i hand började vi att gå igen, utan att vända oss om.

När vinden tog fart igen viskade den att det är Conny som har långt kvar att gå, inte vi. Men det visste vi redan. Frågan är när Conny ska inse det.

Jessica Johansson