ÅSIKT

Presidenten kan ta regi av sin stab

DEBATT

George W Bush talade till världen i natt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Presidentens tal kommer att dominera världsnyheterna denna vecka. Men vad är det egentligen han säger? Och hur säger han det? Och varför?

Aftonbladet Debatt bad författaren och retorikexperten Göran Hägg sitta uppe och följa talet i natt.

Här är hans analys.

underskattad George W Bush är inte någon naturbegåvning, men han är en god retoriker. Här i Sverige har vi underskattat honom rejält, skriver retorikexperten Göran Hägg med anledning av presidentens tal i morse.
Foto: REUTERS
underskattad George W Bush är inte någon naturbegåvning, men han är en god retoriker. Här i Sverige har vi underskattat honom rejält, skriver retorikexperten Göran Hägg med anledning av presidentens tal i morse.

President George W Bush är en god retoriker. Här i Sverige underskattar vi honom rejält i det avseendet.

Han kanske inte är någon naturbegåvning som Clinton. Men han kan åtminstone ta regi. Och han gör det bästa av vad hans talskrivare totat ihop åt honom. Det är bara utan manus det ibland går på tok.

Ett tal som det han höll i natt är resultatet av hårt arbete från en stor stab.

Bush själv har en lite fumlig, nallebjörnsaktig framtoning.

Men den utnyttjar man. Bush törs vara betydligt mer högtravande i ordvalet än någon annan nutida politiker. Och hårdare. Han låter ju så enkel och snäll ändå. Det är tonfall från Abraham Lincoln under amerikanska inbördekriget på 1860-talet. Eller Winston Churchill under andra världskriget. Det är klangeffekter och utrop, blandade med kraftuttryck.

Den uppläggning man följer har rötter i det gamla Grekland och Rom.

Först inledningen. Målet är här att vinna publikens välvilja. Man ska börja gilla och lita på talaren så att vi sen sväljer de konstiga idéer han eller hon vill dyvla på oss. Här gäller det att vara extra mycket nallebjörn. Bush - eller hans stab - valde i går natt att mycket lågmält börja med: "Tack för att ni kom hit." Och fortsatte med att pedagogiskt berätta att han skulle tala lite till oss om "ett stort hot mot Amerika".

Bill Clinton lät vid ett motsvarande tillfälle, sista gången han själv skulle bomba Irak, den 17 december 1998, kameran gå på för tidigt. Vi fick se honom nervöst dricka vatten och fumla med papper, så att vi förstod hur svårt det hela var för honom. "Ni kan se att presidenten väntar precis som vi ..." sa speakern. Sånt händer inte på riktigt i CNN. Helt fejkat förstås, för att väcka sympati.

Bush gjorde istället statsmannalik entré genom publiken upp på podiet och talade utantill, till synes direkt ur hjärtat, men mycket väl inövat.

Sedan följer det avsnitt som brukar kallas "berättelsen". Bakgrunden ska presenteras så att tittare och lyssnare får vårt prespektiv på saken. Helst ett trevligt och sympatiskt perspektiv. Det är helt fel att vältra sig i elände, till och med då man berättar om en läskig fiende.

Således säger Bush att "Irak har givit skydd åt terroister" och utvecklar den tanken i ganska abstrakta ordalag. Men vi får också höra om "hemska gifter, sjukdomar, gaser och kärnvapen". Bush vill dela de överväganden i saken hans regering gjort med oss. Han berättar vad som gör Irak unikt som hot. Främst är det att det styrs av "en mordisk diktator som är narkoman på massförstörelsevapen". Vi får veta hur små behållare med sådana vapen kan föras in i USA av en enda terrorisk. Med mera.

Därpå är det dags att framföra sitt egentliga ärende. Bush säger: "När vi vet detta kan Amerika inte vänta." Vi får ett långt citat från vad president Kennedy sa under Kuba-krisen om främmande hot. "Tiden är över för förnekanden, förställning och förseningar!"

Därpå kommer ytterligare argument för saken, alla uppbyggda enligt klassiskat retoriskt schema med uppräkningar. "Irak måste ..." 4 gånger. "Jag hoppas ..." flera gånger. "Vi vet ..." otaliga gånger. Allt utmynnande i högstämda utrop: "Vi ska agera med våra allierade. Och vi ska segra!"

Men det gäller också, därefter, att utplåna allt tvivel och alla motargument som kan ha uppkommit i lyssnarnas hjärnor:

"Det kan inte finnas någon fred om vi inte ..."

Lägg märke till att Bush på klassiskt manér gör det först här, när han först fått framlägga saken ur sin - positiva - synvinkel.

Till slut är det dags för den hjärteknipande avslutningen, som ska få oss att handla eller tycka som talaren vill. Den första delen utmynnar i: "Vi vägrar leva i fruktan!"

Notera hur man alltid är "vi" i det här avsnittet:

Det får oss att sympatisera. Samtidigt som det förblir oklart vem "vi" egentligen är. Lyssnarna? Presidenten och hans stab? Hela världen?

Alla är med men ingen har ansvaret.

Sedan lite skrämsel: "Saddam är en Stalin-student!" Han har avrättat familjemedlemmar. Låter halshugga, våldta och tortera!

Därpå maningen till kongressen att rösta för förslaget som ger honom fria händer.

Så hänvisningar till den 11 september.

En ny hänvändelse till "vår" beslutsamhet och "vårt" mod.

Och så den manande, känslosamma slutfrasen:

"Må Gud välsigna Amerika!"

Blev man övertygad?

Kanske inte svenskar, som dessutom bara sett framklippta snuttar, utan förberedelse eller egentlig slutkläm. Men ganska säkert amerikaner som sett och hört hela talet.

Kan man åtminstone befara.

Göran Hägg