ÅSIKT

Stängda dörrar hot mot rättssäkerheten

Ingen hänsyn tas till den misstänktes intresse att få sin sak prövad i offentlighetens ljus – han är utlämnad tillåklagarens bedömning

DEBATT

I onsdags släpptes pappan som suttit häktad i nära tre månader misstänkt för hedersmord på sin dotter. Allmänheten och medierna fick inte närvara vid häktningsförhandlingarna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Följderna blev att massmedia blev hänvisad till information som läckte ut från polis och åklagare, utan möjlighet att undersöka uppgifternas riktighet.

Detta hotar den enskilde medborgarens rättssäkerhet, skriver pappans advokat Thomas Olsson på Aftonbladet Debatt i dag.

Här var det stopp Under häktningsförhandlingarna mot pappan som misstänktes för hedersmord på sin dotter fick varken allmänhet eller media vara med. Advokaten Thomas Olsson menar att det bidrog till att pappan dömdes på förhand.
Foto: MATTIAS CARLSSON
Här var det stopp Under häktningsförhandlingarna mot pappan som misstänktes för hedersmord på sin dotter fick varken allmänhet eller media vara med. Advokaten Thomas Olsson menar att det bidrog till att pappan dömdes på förhand.

Efter nära tre månader i total isolering har nu pappan från Märsta fått komma hem till sin familj och sina vänner. Lyckligare människor än de som mötte honom när han steg över tröskeln till sitt hem är svårt att tänka sig. För dem är nu mardrömmen där pappan sugits in i ett svart hål av tystnad slut. Nu är familjen återförenad och allt skulle vara gott om det inte vore för den känsla av ständig otrygghet som bitit sig fast hos dessa människor.

Pappan, hans familj och deras vänner är nämligen fullkomligt övertygade om att anklagelserna mot pappan uteslutande beror på att han är kurd och att han har blivit orättvist behandlad på grund av sitt kurdiska ursprung. De litar helt enkelt inte längre på att det svenska rättssystemet behandlar dem som kurder lika som andra. Frågan är nu hur denna djupa misstro har kunnat uppstå hos en stor grupp oförvitliga och laglydiga människor.

Hela utredningen kring pappan som jag valt att kalla ”B” har präglats av ett stort hemlighetsmakeri. Att polis och åklagare varit förtegna om sitt utredningsarbete är i och för sig inte så anmärkningsvärt. En förundersökning kan inte bedrivas effektivt om den utförs offentligt och därför gäller som huvudregel att förundersökningen är sekretessbelagd. Och det är även i den misstänktes intresse att han inte på ett tidigt stadium pekas ut som misstänkt för allvarlig brottslighet.

Annorlunda förhåller det sig emellertid när åklagaren går till domstol med en begäran om att den misstänkte skall häktas. Nu är inte den misstänkte anonym längre, hans namn blir offentligt hos domstolen, och det skall dessutom prövas om det föreligger så pass starka misstankar mot honom att staten skall tillåtas använda våld mot en enskild individ genom att låsa in honom på mer eller mindre obestämd tid.

Ett beslut att häkta en misstänkt är en synnerligen ingripande åtgärd i den personens frid och frihet. Den som häktas rycks bryskt upp ur sin tillvaro, han stigmatiseras och han kan som i det aktuella fallet förpassas till i det närmaste total isolering. Självklart måste därför ett häktningsförfarande, även om det till sin natur är summariskt, omgärdas av regler som garanterar den enskildes rättssäkerhet. Sådana regler finns, men de har i detta fall visat sig vara otillräckliga.

Den mest grundläggande garantin för den enskildes rättssäkerhet i det svens-ka rättssystemet är offentlighetsprincipen och den gäller även som huvudregel vid häktningsförhandlingar. Samtidigt är det möjligt för åklagaren att utan närmare motivering få till stånd en häktningsförhandling bakom stängda dörrar.

Det räcker med att åklagaren hänvisar till förundersökningssekretessen, som alltid gäller under förundersökningen, för att domstolen skall besluta om att förvägra allmänheten och pressen tillträdde till förhandlingen. Någon hänsyn till den misstänktes intresse av att få sin sak prövad i offentlighetens ljus och därigenom försäkra sig om att skälen för domstolens beslut kommer att granskas offentligt tas överhuvudtaget inte. Den misstänkte är således helt utlämnad till åklagarens bedömning.

I fallet med B har de negativa konsekvenserna av att utestänga press och allmänhet från häktningsförhandlingarna visat sig med särskilt stor tydlighet. Massmedia blev i sin rapportering helt hänvisade till information som läckte ut från polis och åklagare, utan möjlighet att granska eller undersöka uppgifternas riktighet. Försvaret saknade möjlighet att redovisa B:s version av vad som hänt och det var inte heller möjligt för medierna att jämföra informationen med det faktiska utredningsmaterialet.

Följaktligen förmedlades endast åklagarens ensidiga tolkning av materialet till allmänheten och fram trädde en bild av B och hans familj som anhöriga och vänner inte kunde känna igen. De upplevde att denna bild var fullständigt förvriden och verklighetsfrämmande. För dem som känner B, och de är många, var slutsatsen given: detta är en nidbild av kurder och det är på grund av att B är kurd som han behandlas på det här sättet!

Nu kommer alla inblandade att försäkra att B:s ursprung inte har påverkat ärendets handläggning, men det går inte att bortse från att hemlighetsmakeriet, desinformationen och rapporteringen skadat en stor grupp samhällsmedlemmars tilltro till rättssystemet.

Massmedia borde därför fundera på om inte den information som läcker ut från polis och åklagare måste behandlas med betydligt större försiktighet än vad som skett i det här fallet. Om rapporteringen endast omfattar de uppgifter som polis och åklagare önskar vidareförmedla, uppkommer en avsevärd risk att massmedia ofrivilligt tar ställning i skuldfrågan. Så sent som i fredags kunde man till exempel på Aftonbladets hemsida läsa att ”Enligt rättsläkaren dödades den unga kvinnan inte av den sjal som hittades, och hon begick inte heller självmord”.

Detta uttalande stämmer helt överens med åklagarens (tidigare) uppfattning, men har inte någon förankring i de utredningar som presenterats i målet. Frågan är om journalister överhuvudtaget bör rapportera om påståenden i skuldfrågan från polis och åklagare när de av samma personer hindras att kontrollera uppgifternas riktighet.

Rättsväsendet har å sin sida ett avgörande ansvar för att rättssäkerheten för den enskilda individen värnas. Offentlighetsprincipen är en viktig princip och

åklagare bör inte utnyttja undantagen i andra fall än de där utredningen verkligen påfordrar det. Samtidigt är det djupt otillfredsställande att den misstänkte skall vara helt utlämnad till åklagarens fria skön när det kommer till en för hans rättssäkerhet så grundläggande fråga som offentlighetsprincipen.

Ytterst är det domstolens ansvar att pröva om de lagliga förutsättningarna, däribland kravet på att det föreligger sannolika skäl för misstanken, för att häkta någon är uppfyllda. Därför är det minst sagt anmärkningsvärt att lagstiftningen i dag inte ställer några krav på den utredning som åklagaren skall presentera vid en häktningsförhandling.

I fallet med B tilläts åklagaren av domstolarna att självsvåldigt välja ut vilket utredningsmaterial som skulle läggas till grund för prövningen av häktningsfrågan. Trots försvarets ständiga påpekanden om att det fanns ytterligare material som starkt talade till B:s fördel, valde domstolarna att bortse från denna brist i beslutsunderlaget. Därför är det svårt att förstå hur B skall kunna anses ha fått en rättvis och opartisk prövning när åklagaren tillåtits att enväldigt styra över vilken utredning som domstolen skall beakta när den fattar beslut i häktningsfrågan.

B avser nu att gå till Europadomstolen för att få frågan om häktningsförfarandet kränkt hans mänskliga rättigheter prövad, men förhoppningsvis kommer hans fall att få Sveriges regering och riksdag att självmant se över reglerna kring häktningsförfarandet och då särskilt frågan om offentlighetsprincipens tillämpning. Inget är betjänt av hemlighetsmakeriet, allra minst rättssystemet.

Thomas Olsson , advokat