ÅSIKT

Våldsdåden är inte dataspelens fel

1 av 2
DEBATT

Rollspel fick en tonåring i Stockholm att försöka döda sin kompis. Seriemördaren i Washington är inspirerad av dataspelet Counter-Strike.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Två påståenden som gjorts till sanning i nyhetsrapporteringen av två tragedier i veckan.

I dag går två forskare vid Umeå universitet, Stefan Blomberg och Jonas Danielsson, till motattack.

I Stockholm överfaller en ung man en av sina barndomskamrater med kniv och slagträ. I DN kan vi läsa att det sker på en balkong ”som påminner om den i ‘Moulin Rouge’” och den rekvisita som förövaren har haft med sig ”bidrar till den här rollspelsatmosfären”. I Washington skjuter en vettvilling ner oskyldiga människor och ett obehagligt eko av “Lasermannen“ som härjade i Stockholm i början av 1990-talet gör sig påmint. Men i Aftonbladet kan vi läsa att “han“ formodligen har inspirerats till sina dåd efter att ha spelat datorspelet ”Counter-Strike”. Att den huvudmisstänkte också råkar vara gammal marinsoldat nämns också, men det får inte samma uppmärksamhet. Att lära sig döda med riktiga vapen tycks med andra ord inte vara av samma betydelse som att göra det med virtuella. Och det trots att man lär sig lika lite om att använda riktiga vapen av att spela Counter-Strike som man lär sig att bli en ny Zlatan av att spela FIFA 2002.

Populärkulturen utpekas alltså åter som samhällets baneman. Moralbarrikaden besätts av journalister, militärer och allmänläkare. Allt för att hålla det moraliska fördärvet (“skräp“- och ungdomskulturen) på plats. Men att hävda att rollspel eller en film som Scream skulle bära skulden för fruktansvärda knivanfall är inte bara absurt, utan också verklighetsflykt. Självklart påverkar film och spel, liksom allting annat som omger oss, det försöker vi inte förneka. Den obesvarade frågan är hur det påverkar och där finns det anledning att vara försiktig i sina slutsatser, i alla fall om ens ambition inte bottnar i populism och ökad försäljning av lösnummer.

Att angripa populärkulturen är inget nytt. En av de första debatterna av det här slaget gällde Nick Carter-litteraturen i början av 1900-talet. Nick Carter var den första motsvarigheten till vår tids populärpocketböcker och oroliga kritiker såg en våg av fördärvlig ”smutslitteratur” skölja över landet. I DN kunde man 1909-02-12 till exempel läsa att ”Nick Carter-studiet fördärfar också läsarens fantasi och, värst af allt, förvrider ofta hjärnan på okritiska läsare till den grad att de i praktiken vilja omsätta hvad de lärt”. Femtio år senare rasar en debatt om serier. I en debattbok formulerade Nils Bejerot problemet med följande oroväckande beskrivning:

”Att man effektivt kan gömma en pistol i armhålan eller byxbenet, smuggla gift i reservdäck och strypa folk med en slips bakifrån, det vet alla serieläsande smågrabbar mycket väl vid det här laget. Det den erfarne serieläsaren inte vet om maskeringskonst, helvetesbomber och japansk benkoppling är inte värt att veta.”

Hur många serieläsande knattar som senare i livet kom att tillämpa sina kunskaper i helvetesbomber, att smuggla gift i reservdäck eller göra japanska benkopplingar är svårt att säga, men sannolikt blev de flesta skötsamma medborgare i folkhemmets Sverige. Ytterligare femtio år senare kom en av världens, enligt Aftonbladet 19 maj 2002, främsta experter på att döda – överstelöjtnant Dave Grossman – till landet för att delta i ett seminarium om mediers påverkanseffekter. Tonläget känns igen och hemma i USA säljer Grossmans böcker, den senaste med den talande titeln Stop Teaching Our Kids To Kill, i massupplagor. Hans korståg mot populärkulturen går till stor del ut på att propagera för förbud av ett fiktionsmedium av senare datum, våldsamma datorspel, som han menar kan förvandla ungdomar till kallhamrade mördarmaskiner. Han tillkallas också för expertutlåtandet att prickskytten i Washington möjligen har spelat Counter-Strike. Vilken normal ungdom av idag har inte det?

Nyhetsmedierna rider som vanligt hårt på den moralpaniska stenåldershästen. I samband med Grossmans besök kunde man i bland annat Expressen och Aftonbladet läsa om pojkar som på grund av ”olämpligt” datorspelande genomgått en metamorfos som inte står Dr. Jekyll & Mr. Hyde långt efter. I intervjuer med Grossman kom det dock aldrig på tal vilken inverkan USA:s vapenkultur kan ha på samhället. Vad betyder det att ett barn kan hitta en revolver under pappas säng? Det frågades heller aldrig om effekterna av att lära upp sina femåriga barn med handeldvapen. Varför är merparten av kritiskt granskande medier alltid okritiska i dessa frågor?

Att figurerna på bildskärmen skulle påverka spelarna mer än den egna ständigt närvarande omgivningen är minst sagt långsökt. Det hela blir än mer absurt när artiklar suggestivt målar upp spelens fruktansvärda innehåll men bara i förbifarten antyder saker som utanförskap, misslyckad skolgång och drogmissbruk.

Idag spelar miljontals ungdomar och Counter-Strike är den tveklöst största titeln på Internet. Men inte ens en promille av spelarna hamnar i närheten av den påstådda gräns där spel ”blir” verklighet eftersom det självklara syftet med spelandet är att ha kul. Det är bara att ställa sig den enkla frågan: Skulle underhållningsvåld fylla sin funktion, det vill säga vara underhållande, om det upplevdes vara på riktigt?

Det är beklagligt att fokus så onyanserat riktas på spelens påstådda påverkanseffekter vid tragiska våldsbrott. Det liknar den nivå som medieforskningen hade under det tidiga 1900-talet då medieanvändarna sågs som passiva mottagare som närmast oreflekterat injicerades med våldsinnehåll rakt in i hjärnbarken. Sedan forskarna under efterkrigstiden också började intressera sig för medieanvändarna så upptäckte man snabbt att det inte är så enkelt.

Tyvärr kommer vi nog att få se fler våldsbrott i framtiden och sannolikheten att gärningsmännen inte ser på film eller spelar spel är närmast obefintlig då det handlar om fiktionsformer som är mer eller mindre självklara i dagens ungas mediekonsumtion. Men att skylla på någonting annat än hur samhället ser ut idag är kränkande för både offer, gärningsman och allmänhet. Ett symptomatiskt brott behandlas som en konstruerad händelse där sjukdomen trängs undan och göms. För att kunna nå djupare förståelse måste vi vara självkritiska och kanske är det där som problemets kärna ligger. Det är mycket tryggare att skylla ifrån sig. Att hitta någonting handfast som förklarar varför saker har gått snett, sätta etikett och gå vidare. Enkelt. Allt klargjort och undanstökat!

Men det går inte att skylla

på enskilda företeelser som spel, filmer, föräldrar etc. Det är mycket mer komplext än så. Spelindustrin är liksom filmindustrin en självklar del av vårt samhälle, men knappast någon hjärntvätt som gör att man efter att ha sett en film eller spelat ett spel iscensätter en massaker. Varför inte i stället börja debattera de jobbiga, men också mest relevanta, frågorna om vad vårt stressiga och prestationsfanatiska samhälle skapar för villkor för unga människor att växa upp i och slippa skendebatter av det här slaget?

Stefan Blomberg (forskare vid Institutionen för kultur och medier vid Umeå universitet), Jonas Danielsson (doktorand vid Institutionen för kultur och medier vid Umeå universitet)