ÅSIKT

Varför får man inte måla slitna fasader?

Isabella Eklöf skulle gå ut och köpa frukost när hon gick förbi en husockupation. Det hela slutade med att hon fick en prick i registret för att ha målat på en fasad.
Foto: TOMAS BERGMAN
Isabella Eklöf skulle gå ut och köpa frukost när hon gick förbi en husockupation. Det hela slutade med att hon fick en prick i registret för att ha målat på en fasad.
DEBATT

Isabella Eklöf deltog i en fredlig husockupation förra veckan i Malmö. Polispådraget som följde var enormt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Polishelikoptrar, kravallpoliser och schäferhundar. Nu undrar Isabella Eklöf över den polisiära strategin: ”Ska jag bli snäll och rädd och lyda eller ska jag bli hård och arg och marginaliserad?”

Typiskt mig att gå ut för att köpa frukost och sluta hos polisen. Fast någon komedi var det inte. Jag släpade mig i väg en söndagsförmiddag för att handla ett par frallor, en banan, och så lyxade jag till det med en risifrutti. Raskare i stegen återvände jag hemåt när jag fick syn på en affisch som jag lagt märke till redan dagen innan. Nu hade jag tid att stanna och titta:

”Demonstration för rätten att ockupera tomma hus. En nation som kallar sig demokratisk kan inte tillåta att hus står tomma i spekulationssyfte. Söndag den 13/10 klockan 12 på Möllevången.”

Jag tittade på klockan. Halv ett. Om jag känner mötesdisciplinen rätt i det gänget så har det precis börjat, tänkte jag. Ja, vad fan. Frukosten får vänta. Jag har själv minst sagt känt av bostadsbristen och blir riktigt förbannad när jag tänker på hur hus står och förfaller till ingen nytta. Jag missade talen men kom lagom till avtågandet. Vi marscherade vägen fram, glada i hågen. På vägen sprids ordet genom leden: Detta är inte bara en demonstration. Målet är att verkligen ockupera ett hus. Men så äntligen! tänkte jag. Äntligen händer det något! Slut på att skrika tomma ord och skriva paroller utan verklighetsförankring och att slåss med polisen! Nu skulle vi äntligen ta tag i sakfrågan!

Så dum var jag att jag inte förstod att det var just det polisen inte skulle tolerera.

Huset var en gammal industrilokal som stått tom och utdömd så länge jag varit i Malmö. Jag kastade mig över målningsarbetet och andra skulle röja ut den gamla sönderrostade inredningen och allt annat skräp som låg där inne i drivor. Lycklig som ett litet bi tog jag tag i min uppgift. Den institutionsgröna fasaden blev långsamt klarvit och fönst-ren som var förspikade med plywood målades rosa. Visserligen hände det att putsen som jag målade på flagade när jag rörde vid den, men det fick man väl göra om ordentligt sen, tänkte jag filosofiskt. Banderoller kom upp på taket och någon målade över en reklamaffisch som hängde i närheten. Bravo! Nu tar vi saken i egna händer! Ner med kommersialismen och fram för idealismen!

Ah, arbete! Jag målade så att färgen skvätte. Bredvid mig på alla sidor stod kamrater och rollade på, alla var på gott humör, det var en klar kall höstdag och vi hade musik med sväng i. Genom dörröppningen kom och gick människor. Den gamla industrilokalen tömdes på skrot. Jag förstörde gamla spindelnät med min roller. Luft och ljus! Folk gick förbi och skrattade åt mig. ”Isabella!” sa de. ”Du är vitprickig i hela ansiktet!” Jag skrattade tillbaka: ”Ja, jag vet inte vad det beror på! Jag råkade bara gå förbi här!”

Jag har inte sett något liknande sen Göteborg. Polishelikoptrar, hästar, hundar, polisfotografer och så denna armé av kravallutrustade poliser som marscherade in på gården och snabbt blockerade alla utgångar. ”Ställ er i hörnet för identifiering!” De flesta tvekade, men jag lydde direkt. Nej, jag hade ingen lust att bli slagen och bortburen för principens skull! Rollern låg slängd i gräset och alla de goda intentionerna med den.

Poliserna slog en ring runt gårdsplanen. Så gjorde de en framryckning och plötsligt befann sig alla i hörnet med mig. Där stod vi nu och väntade på vad som skulle hända. På gatan utanför spändes blå-vita band upp och hästarna frustade och var oroliga.

Och där fick vi stå och frysa i någon halvtimme i vanlig ordning medan de bestämde sig för vad de skulle göra med oss. ”Jaha!” ropade överkuckun till slut. ”Om ni ger er av godvilligt får ni gå härifrån! Tre och tre!”

Det blev diskussion och jag var en av dem som höjde min röst för att vi skulle gå frivilligt. Någon sa: ”Om vi kommer tillbaka kommer de bara att komma och ta oss igen!” ”Ja, men då hinner vi kanske måla insidan också först!” ropade jag och fick skratt för det.

Och så blev det. Jag var stolt och lycklig. Nu hade vi agerat rätt. Vi hade gjort vad vi kom hit för och inte låtit provocera oss till bråk.

Jag stod i kön mot utgången när polisen plötsligt pekade på mig. ”Inte du. Du får vänta.” Jag blev lite paff, men var fortfarande på gott humör. Jag satte mig ner och åt min risifrutti, och så kom de och hämtade mig. De ledde mig in i huset, som nu var under motockupation.

Den kvinnliga polisen var hård och snipig och påminde mig om en dagisfröken jag haft. Hon som tvingade oss att gå ut i det iskalla regnet för att ”få frisk luft” medan hon själv satt inomhus och rökte. Kort och surt fick jag veta att jag var härmed delgiven misstanke för vandalism. Nämligen för att ha målat på husfasaden. Jag hade ju färg över hela ansiktet, över hela håret. Varför gjorde jag det? För att det skulle bli aktivitetshus här, sa jag. ”Det hade inte varit klokare att vänta tills det fattades ett beslut?” och vad väntade hon sig att jag skulle svara på det? Beslut? Vad då för ett beslut? Hon visste lika väl som jag att här aldrig någonsin skulle bli fråga om något ”beslut”? Nej. Detta var precis samma sorts härs-karteknik som dagisfröknar använder sig av. ”Ja, den frågan får vi ta upp ?” Ja, när? Degraderad till dagisbarn var jag, ofri och kriminell. ”Är du efterlyst?” frågade en annan föraktfullt. Jag tittade ner i golvet och åt min risifrutti. Varför anstränger de sig för att sätta sig på en? De fotograferade mitt prickiga ansikte och mina prickiga händer och så fick jag gå. Jag gick hem och satte mig i duschen och lät det heta vattnet spola över mig tills chocken lade sig. Jag bryr mig inte om pengarna, jag bryr mig inte om pricken i registret. Men att några ungdomar som målar om en oanvänd industrifasad ska behandlas på det här viset. Vi vet alla att polisen lider av resursbrist. Men hästar, hundar, piketbilar och helikoptrar, och femtio poliser tycks inte vara någon överlastning. Ringer man om ett ”lägenhetsbråk” är det osäkert om någon hinner med.

Egendomsrätten har högsta prioritet och jag hamnar i registret för att jag målat med vit färg på en fasad där putsen är så sliten att den smulas sönder under mina händer. Att jag kunde glömma bort mina lektioner i ekonomi så grundligt: Det är ju detta som är kapitalet! Det var dumt av mig att tro att man kunde fingra på det.

Det var återsamling

på kvällen. Jag var för nere för att gå men de som gjorde det berättade att de blivit jagade in på en bakgård där de höll möte hukandes undan helikopterns sökarljus. Javisst! Skräm dem till tystnad. De snälla, blyga faller bort, och de hårda, oförsonliga blir kvar. Dem kan man fördöma, dem kan man marginalisera. Så vad ska jag göra nu? Ska jag bli snäll och rädd och lyda eller ska jag bli hård och arg och marginaliserad?

Isabella Eklöf (fri filmare)