Bush bombar Irak – för olja

I början av 2001 kom en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning. Ansvarigt för innehållet var rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär.

USA är på väg mot en allvarlig oljebrist, hävdar man. Eventuellt kan det ”komma att behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser.

Författarna ser mycket positivt på Dick Cheneys så kallade specialstyrka för energifrågor, och de föreslår att Cheneys styrka ska ha representanter från försvarsdepartementet.

”Strategiska utmaningar för 2000-talets energipolitik” är rapportens titel. Man förutspår ett slut för billigt bränsle samt att energiindustrins kapacitet kommer att begränsas kraftigt. Bushs regering uppmanas att erkänna dessa oroande sanningar för det amerikanska folket.

För att förstå vilket inflytande denna rapport har haft kan man titta på vilka som är medlemmar av CFR:

Vicepresident Richard B Cheney, Henry Kissinger och andra som ingår eller ingått i USA:s styre.

De menar att de amerikanska energipriserna kommer att skjuta i höjden och att följden blir ekonomisk recession och sociala problem. Såvida man inte finner någon lösning. Regeringen kommer att behöva arbeta i tre till fem år på att skapa en infrastruktur som kan motsvara USA:s energibehov.

Energifrågorna måste återfå sin ”roll i amerikansk utrikespolitik”, oljan måste betraktas som en fråga om ”nationell säkerhet”.

Rapporten punkterar också myten om att Amerika är tämligen oberoende av Mellanösterns olja, att man får huvuddelen av sin olja från andra leverantörer. Enligt författarna gör oljehandelns globala karaktär att ”det spelar liten roll om olja flyter till Asien eller till USA”. Mellanösternländernas prissättning och tillgång till olja kommer i vilket fall att påverka energikostnaderna i hela världen.

Med konkreta detaljer avslöjas den så kallade oljeagendan, som kan ses som en alternativ grund för USA:s krig mot terrorismen och som en linje i Bushregeringens allmänna utrikespolitik. Man föreskriver åtgärder för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och USA:s regering har, alltsedan rapporten kom, varit mycket aktiv i dessa länder. Colin Powell var nyligen på besök i två afrikanska oljestater, trots att han borde ha fullt upp med den akuta Iraksituationen och Israel-Palestina- konflikten.

En av de ”omedelbara åtgärder” som föreslås i rapporten är en utredning om huruvida utrikespolitiken kan ändras för att skynda på tillgången på olja från området kring Kaspiska havet. Här finns alltså ett tydligt stöd för anklagelserna om att energifrågorna var en viktig del av USA:s agenda då man attackerade Afghanistan.

Vad gäller skulden för dagens energikris så lägger man den motvilligt på avregleringen av energimarknaderna. Författarna pekar också på avsaknaden av en sammanhängande amerikansk energipolitik. USA har inte skapat tillräckliga lagringsmöjligheter och ansträngningarna att finna nya energikällor är för små.

Efter avregleringen struntade oljebolagen i att vidta de kostsamma åtgärder som hade krävts för att öka kapaciteten, man satsade på större vinster i stället.

Författarnas värsta mardröm verkar vara att Mellanösterns oljeproducenter skulle utmana USA:s utrikespolitik. Den största produktionskapaciteten finns i dag i Saudiarabien och, till en del, i Förenade arabemiraten. Mellanösterns andel av det totala oljeutbudet kommer att öka, konstaterar författarna oroat. Det är denna situation som USA måste anpassa sig till. Som exempel nämner man att ”en revolution i ett Mellanösternland” skulle ställa till enorma problem för USA. I storleksordning kan det jämföras med att oljeflödet från Alaskas pipeline plötsligt skulle avbrytas. Dagens energisituation i USA kan, enligt rapporten, liknas vid att köra en bil i 130 kilometer i timmen med trasiga stötdämpare – inga problem så länge vägen är jämn, men livsfarligt om det blir guppigt.

Med den senaste tidens krigshets har betydelsen av Iraks olja blivit belyst lika kraftigt som New Yorks frihetsgudinna en mörk natt. I rapporten förordas en ökning av Iraks oljeproduktion så snart som möjligt. Men politiken i länderna kring Persiska viken ses som ett betydande fysiskt hot och som ett hinder för ökad energiproduktion.

Underförstått i de bekymrade formuleringarna om att ”allierade i Persiska viken anser att USA:s strategiska överväganden går emot deras inrikes- och utrikespolitiska intressen”, är att USA är på väg att bli motståndare till sina forna allierade. Om USA tar över kontrollen över Mellanösterns oljefält så kan amerikanska oljeföretag göra de nödvändiga investeringarna för att öka produktionen. Detta vore ett sätt att tillfälligt undvika ett stopp i flödet av billigt bränsle.

I linje med detta scenario började det i somras att komma nyheter om Saudiarabien som en potentiell fiende till USA. Försvarsmakten har lutat sig tillbaka och iakttagit hur Irak blivit ”den taktiska mittpunkten” medan Saudiarabien blivit ”den strategiska mittpunkten”. En agenda ”inte bara för ett regimskifte i Irak” utan också för en ”ny Mellanöster” har diskuterats. Condoleezza Rice och Dick Cheney kallar denna vision för en demokratisk revolution i Mellanöstern.

Enligt bedömare som Mo Mowlam, tidigare rådgivare åt Tony Blair, skulle en invasion av Irak destabilisera regionen. Ett sådant kaos skulle ge USA den nödvändiga förevändningen för att ockupera Mellanösterns oljekällor.