ÅSIKT

Göran Persson tog inte chansen

1 av 2 | Foto: SOFIA EKSTRÖM
RATAD Luciano Astudillo, en ung politisk begåvning som ofattbart nog aldrig får en chans i rikspolitiken.
DEBATT

Göran Persson hade en chans att markera en kursändring – han tog den inte.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Regeringen hävdar betydelsen av etnisk mångfald men lever inte efter den.

Socialdemokratisk integrationspolitik riskerar även fortsättningsvis att styras av oppositionens utspel och konservativa departements- och myndighetsbyråkrater.

Det skriver i dag José Alberto Diaz, doktor i sociologi och integrationsexpert, i en kommentar till Göran Perssons nya regering.

Varför har socialdemokraterna inga invandrare på ledande poster i rikspolitiken? Frågan aktualiseras ännu en gång i samband med regeringsombildningen. Ingen av Göran Perssons 22 ministrar har invandrarbakgrund.

Det blev ingen regering som avspeglar hur samhället ser ut i dag. Det förvånar knappast. När regeringspartiet inte klarar att målmedvetet rekrytera folk med invandrarbakgrund på ledande nivåer i rikspolitiken är det utsiktslöst att vänta sig högre befattningar i regeringen.

Så har det varit under en längre tid. Det stora statsbärande partiet med tillgång till alla nycklar till offentlig makt har inte klarat av att lyfta fram duktiga politiskt aktiva invandrare på ledande poster i rikspolitiken.

Erfarenheter från den tidigare mandatperioden visar att den sittande regeringen saknar en tydlig ambition vad gäller profilerade utnämningar av meriterade personer med invandrarbakgrund inom central politik och förvaltning.

Svårt att begripa är att regeringspartiet samtidigt hävdar betydelsen av etnisk mångfald inom alla samhällssektorer och att man driver en integrationspolitik med ambitiösa mål om delaktighet och mångfald på ”alla nivåer”.

Förstår ingen inom regeringspartiet den oerhörda mångfaldsfrämjande effekten som skapas av personer med invand-rarbakgrund med ledande positioner i den offentliga makten?

Förstår inte Göran Persson eller Lars Stjernkvist de normerande signaler som regeringspartiet kan skicka till massmedierna, den privata sektorn, organisationslivet genom en profilerad mångfaldsfrämjande utnämningspolicy?

För att inte nämna de signaler man skickar till berörda invandrargrupper.

Varför hittar man inte vägar för att rekrytera, utbilda, ge chanser till politiskt aktiva som kommer från grupper som är i stort behov av att känna sig mer identifierade med och mer representerade i de politiska institutionerna?

Persson hade en chans att markera en kursändring. Man missade möjligheten till en ny start för socialdemokratins arbete inom integrationsområdet.

Det är illavarslande när det är uppenbart att socialdemokratin behöver ett ordentligt person- och kompetenstillskott för att klara kommande utmaningar inom integrationspolitiken.

Det bör bli slut med de glada amatörer som kommer in i rikspolitiken på integrationsområdet utan de kunskaper och erfarenheter som i dag behövs för att klara det som faktiskt är ett svårt politiskt uppdrag.

Regeringen behöver nya aktörer i rikspolitiken som har

1 grundliga kunskaper om integration och diskriminering,

2 gedigen erfarenhet av det mångkulturella,

3 etablerade kontaktnät med de nya medborgargrupperna.

Inget av detta finns i dag inom regeringen. Varken i cirkeln kring statsministern eller inom Mona Sahlins tidigare politiska stab.

Vad gäller sakkunniga har det blivit en obalans i Sahlins stab mellan feminism, homofrågor och integration, till nackdel för den senare. Folk med kompetens i jämställdhetsfrågor är inte per automatik kompetenta i integrationsfrågor. Det är dags att inse det.

Till det positiva som hänt på senare tid bör räknas flera nya s-riksdagsledamöter med kunskaper, erfarenheter och kontakter i de nya medborgargrupperna.

En av dem, Joe Frans, kunnig, engagerad och med bred gruppförankring, är socialdemokratins första svarte politiker med rötter i Afrika som tar en ordinarie riksdagsplats.

Från Malmö sitter Luciano Astudillo på en ersättarplats. Ofattbart att en ung politisk begåvning, som har nästan allt man kan kräva av en duktig integrationspolitiker, aldrig får en riktig chans i s-rikspolitiken.

Luciano motarbetades i den uppmärksammade striden om SSU:s ordförandepost. För ett par år sedan behövdes han akut för att bemöta moderaternas skarpa integrationsoffensiv med Mauricio Rojas i spetsen.

Under kort tid ledde han arbetet för att ta fram ett nytt integrationsprogram. När den taktiska faran var över kastades han och programmet ut i kylan. Ett oerhört misstag som betalades dyrt under valrörelsen, när folkpartiet satte i gång sin egen integrationspolitiska offensiv.

Nalin Pekgul är en annan person med riksdagserfarenhet och gruppförankring, vars kompetens regeringspartiet inte tar till vara.

Det faktum att det saknas politiker med invandrarbakgrund på ledande poster inom socialdemokratin skapar inte bara ett stort trovärdighetsproblem. Detta minskar också möjligheterna att effektivt utveckla politiken inom integrationsområdet.

Regeringspartiet behöver nya aktörer och nya impulser för att återigen ta offensiven inom integrationsområdet. Utan ett starkt och kunnigt ledarskap kommer politiken inom integrationsområdet att fortsätta att styras av konservativa departements- och myndighetsbyråkrater eller av oppositionens utspel. Ingen bra utgångspunkt för de krafttag som behövs.

Under de kommande åren måste Perssons regering hitta ett sätt att agera konsekvent och effektivt för att öppna rikspolitiken för den etniska mångfalden.

Det är dags för socialdemokraterna att ta fram sina egna Rojas, Amin och Sabuni, för att nämna några profilerade politiker med centrala integrationspolitiska roller inom oppositionen.

José Alberto Diaz (doktor i sociologi)