ÅSIKT

Barnen står utanför lagens skydd

DEBATT

Journalisten Anna Politkovskaja satt i natt på ett flygplan från Washington till Moskva. De tjetjenska terroristerna vill att hon kommer in i teatern och berättar deras historia.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är ingen slump att de valt henne. Under flera år har hon riskerat livet genom att rapportera om den ryska arméns övergrepp mot den tjetjenska civilbefolkningen.

Aftonbladet Debatt publicerar i dag en av hennes rapporter från Tjetjenien. På ett år har ryska armén dödat 90 barn i Tjetjenien med motiveringen att barnen hjälpt gerillan.

Anna Politkovskaja avslöjar i en intervju med Oleg Gaba, ansvarig för barns rättigheter i Tjetjenien, att 58 av dem var i förskoleåldern.

Oleg Gaba är 38 år, föddes i Ukraina, har genomgått militär-politiska flyghögskolan i Kurgan. Han är före detta kapten (sade upp sig från försvaret 1995).

Sedan 1993 är han ledare för Allryska ungdomsorganisationen för efterforskning om soldater som försvann i andra världskriget. Sedan 1994 är han ledamot i den ryska presidentens ungdomsråd. Från 1995 till 2001 arbetade han med valforskning.

Efter att han av en slump hamnade i Tjetjenien för ett år sedan har han inte kunnat åka därifrån, utan försöker arbeta där och förbättra situationen. Efter ett initiativ av republikens ledare Achmat-Chadzji Kadyrov har han det senaste halvåret varit ansvarig för barns rättigheter i Tjetjenska republiken.

Vad är det värsta problemet för Tjetjeniens barn i dag?

– Att inte kunna känna att man står under lagens beskydd. Det är min åsikt att alla 392 000 barn i dagens Tjetjenien är lämnade utan tillsyn, även om de absolut inte är utslängda på gatan. De står utan tillsyn från den ryska grundlagens synpunkt. Lagen gäller inte för de här barnen; de står inte under dess beskydd. Så länge denna huvudfråga förblir olöst och så länge den fortskridande militära schizofrenin i Tjetjenien pyr och flammar upp, så länge är barnen dömda. Vad finns egentligen att säga, om det på ett år har dött över 90 barn i Tjetjenien i samband med ”upprensningsaktioner”? Och alla dessa dödsfall har direkt koppling till militärens handlingar. När militären säger till mig att barnen understöder de tjetjenska krigarna och att det är därför de har dödats, så har jag ett svar: 58 av de 90 var i förskoleåldern! Sådana siffror gör det omöjligt att fortsätta övertyga vårt land om att antiterroroperationen drivs på ett lagligt sätt. Men om ett barn dör, så är det mig främmande att tro att männen i familjen bara säger: ”Tja, dog han, så dog han”. Egenhändigt formar vi människor som aldrig kommer att finna sig i de federala styrkornas närvaro i Tjetjenien, som aldrig kommer att stå på vår sida. Det står klart för mig. Jag skulle vilja återvända till tragedin vid Sjatoj, som inträffade i januari i år, då det sägs och skrivs att sex människor dödades och brändes. Jag säger hela tiden: Det var inte sex, utan sju! Kvinnan som dödades var gravid...

Vad kan du göra som ansvarig för barns rättigheter? Kan du utfärda ett påbud till generalerna?

– Nej, inte ett påbud. Det enda jag kan göra är att ringa i larmklockorna. Naturligtvis släpper ingen fram mig vid ”upprensningsaktionerna”.

Har du försökt?

– Ja, jag har försökt, men utan framgång. Det svåraste problemet är de så kallade specialoperationerna. Man kan göra vad som helst: föra in humanitär hjälp, ja ösa guld över varenda människa, men så länge man inte försvarar de här människornas konstitutionella rättigheter från banditer blir allting meningslöst.

392 000 barn. Vem har räknat dem – och hur? Hur många har dött?

– Officiellt anses det att det finns 392 000 barn, men jag själv skulle inte skriva under på den siffran.

Vad för människor är de tjetjenska barnen?

– Barnen här är rädda för allt. Att gå till skolan, att gå hem från skolan, handla på marknaden... De är rädda för att leva. Om en pojke är över tio–tolv år vidtar han alla mått och steg för att inte hamna i en ”utrensningsaktion”. För att inte militären ska få ögonen på honom. Men nyligen gjorde vi en viktig sociologisk undersökning bland tjetjenska barn i skolåldern och förstod det viktigaste: den förbittring mot ryssarna som man ofta talar om finns inte. Barnen i Tjetjenien är kloka, de tar en människa för den hon är och dömer inte utifrån nationella kriterier. Om det finns ett hat, så är det inte riktat mot ”ryssarna”, inte mot någon konkret nationalitet, utan mot ”de federala”. Så kallar barnen militären. Nyligen kom ”Fredsaktionen” från Jekaterinburg med en stor last med humanitär hjälp. Vi såg att det värdefullaste för barnen inte var en cykel, en jacka eller en bok, utan ett brev, en adress, så att de kunde brevväxla med någon i Ryssland.

– Ytterligare några viktiga slutsatser utifrån resultaten av vår sociologiska undersökning: på frågan ”Vem kränker dina rättigheter?” svarade omkring tio procent av barnen, att det gör föräldrarna. Och det i Tjetjenien, med dess orubbliga lagar, där barnen traditionellt har respekt för sina föräldrar och aldrig säger ett ont ord om dem! Jag tror att om ett tjetjenskt barn inte längre drar sig för att säga någonting sådant i en enkät, så har de mest grundläggande nationella sederna börjat falla sönder.

Varför händer detta?

– Det har varit krig... i dag måste 17 procent av barnen i Tjetjenien förtjäna sitt levebröd själva. En del försörjer också sin familj. En stor del av barnen framhöll att de vill gå i skolan, men att de inte har någon möjlighet. En annan omskakande detalj: barnen själva oroar sig för sin hälsa. Säg, var har ni stött på vanliga barn som grubblar över sin hälsa?

Barnen är som små gamlingar?

– Nej, de är inte gamlingar, men de är alla väldigt vuxna. Det är inte barn i ordets vanliga bemärkelse. När jag talar med barn här så slår det mig, att för majoriteten av dem kommer inte drömmar om en tv eller en dator i första hand, utan att mamma och pappa ska ha arbete. Jag är övertygad om att om vi fortsätter så här, så skapar vi en generation för vilken till och med problemet med narkotika förefaller löjligt.

– Jag skulle inte säga att de är en förlorad generation.

– Det bästa som kan hända är att fristående organisationer i det ryska samhället blir aktiva. Jag arbetar nu för att folkdiplomatin ska kopplas in. Det kan hända att jag är naiv, men hur ska vi annars visa de tjetjenska barnen att någon fortfarande vill vara vän med dem!

Är inte den chansen förlorad?

– Jag är övertygad om att svaret är nej. Jag har till exempel vänt mig till föreningslivet i några ryska län, där våra tjetjenska barn går i skola, och bett dem att hjälpa till; att bli ett slags faddrar. Jag fick gensvar av rektorn på en skola i Kaluga, som erbjöd sig att ta emot tre tjetjenska pojkar i sin skola. Tre killar på 14–16 år, den allra svåraste åldern, som har levt under krig i hela sitt liv!

– När vi ringde de första veckorna harklade sig rektorn, sa att ”våra” killar bara höll sig för sig själva. Men nu är allt som det ska vara, de har smält in helt.

– Nu vänder jag mig till fristående organisationer i Ryssland och ber dem att göra det samma: ta tjetjenska barn under sitt beskydd när de kommer för att studera och hitta entusiastiska lärare som kan rehabilitera dem socialt och psykiskt till ett liv i fred.

– Men jag understryker: Vi kan göra mycket – men så länge krigssituationen i Tjetjenien inte förändras kommer allt annat att visa sig meningslöst.

Går det fortfarande att reformera medvetandet hos militären i Tjetjenien?

– Ja, det tror jag. Jag som före detta officer, med respekt för människor i uniform, kan säga en sak: Allt beror på befälhavarna. Har vi bra befäl, så ordnar sig allt. Om generalerna vill kommer allt att reda upp sig. Armén är alltid en mekanism som kan styras, vi måste helt enkelt få situationen i förbanden tillbaka till reglementet.

Anna Politkovskaja (journalist)