ÅSIKT

”Torskkrisen är politikernas fel”

DEBATT

Ett ensidigt förbud mot torskfiske är som att kasta en miljard kronor i havet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det skrev regeringens förre fiskeriexpert Kaj Larsson på Aftonbladet debatt.

Samma Kaj Larsson är ansvarig för en politik som som drivit torskbeståndet till kollaps och gjort att den fisk som tas upp ur Östersjön i dag i huvudsak mals ner till djurfoder.

Det menar miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand i en replik i dag. Hon finner det intessant att en socialdemokrat tycker att långsiktiga miljöargument är angrepp på marknadsekonomin.

”VI BÄR ANSVARET” – Jag kan förstå torskfiskarnas oro och anser att vi politiker har ett ansvar att att hjälpa dem efter den oansvariga politik som försatt dem i den situation de är i i dag, skriver Maria Wetterstrand.
Foto: URBAN ANDERSSON
”VI BÄR ANSVARET” – Jag kan förstå torskfiskarnas oro och anser att vi politiker har ett ansvar att att hjälpa dem efter den oansvariga politik som försatt dem i den situation de är i i dag, skriver Maria Wetterstrand.

Regeringens tidigare sakkunnige på fiskerifrågor, Kaj Larsson, meddelar i ett debattinlägg 1 november att han inte vill ha ett stopp för torskfisket. Han anför en märklig blandning av personligt tyckande, irrelevanta resonemang och utelämnade fakta.

Kaj Larsson har under många år varit en av de ansvariga för regeringens fiskepolitik. Den fiskepolitik som drivit torskbestånden till kollapsens gräns och som troligen utplånat flera kustnära bestånd på Västkusten helt och hållet. Kaj Larsson är ansvarig för en fiskepolitik som halverat antalet fiskare i Sverige på 10 år. Han ansvarar för att det småskaliga kustbaserade fisket allt mer övergått till storskaligt industrifiske. Han ansvarar för den politik som lett till att fisken i dag används mer som fiskmjöl till djurfoder och gödselmedel, än som mat. Som socialdemokrat ansvarar han dessutom för den miljöpolitik som gjort att Östersjön är ett av världens mest övergödda och förgiftade hav.

När Miljöpartiet nu vill försöka ta ansvar och förändra situationen är han upprörd. Han vill fortsätta en extrem hoppas-på-det-bästa-linje som varit ledande inom svensk fiskepolitik under lång tid. Det är nämligen enklare.

Då kan konflikter med näringsintressena undvikas. Larssons argumenterar tungt med att fiskare riskerar konkurs ifall stoppet genomförs.

Det argumentet är starkt, på samma sätt som det är starkt i varje branch som drabbas av kris. Krisen för torskfisket kommer att drabba fiskarna, det kan vi tyvärr inte längre undvika på något sätt. Frågan är inte om vi bör låtsas som ingenting, på Kaj Larssons vis, tills torsken försvinner helt utan hur vi bäst agerar för att fiskarna ska drabbas så lite som möjligt.

Vårt svar på den frågan är som bekant ett tillfälligt stopp för torskfisket kombinerat med stöd åt torskfiskarna. Därutöver behövs hårdare tag mot svartfiske, fler områden som skyddas från fiske, mer skonsamma fiskeredskap, höjda minimimått och krafttag mot havens miljöproblem.

Kaj Larsson påstår att torskstoppet är ett angrepp på den demokratiska marknadsekonomin. Det är mycket intressant. När långsiktiga miljöargument tillåts få påverka politiken så är det ett angrepp på den demokratiska marknadsekonomin. Det är sällan ens en socialdemokrat uttrycker det så tydligt.

Liksom fiskerinäringen hävdar Larsson också att beslutet om torskfiskestopp i Östersjön inte vilar på någon biologisk grund. Han hänvisar till experterna på ICES.

ICES säger att torsken befinner sig utom biologiskt säkra gränser. Tittar man närmare på de siffror som Larsson hänvisar till så ser man att torsken i det mest hotade, östra beståndet mellan sextiotalet och det tidiga nittiotalet har varierat mellan som lägst 200 000 och som högst över 600 000 ton. Den biologiska gränsen går runt 160 000 ton och beståndet är nu

nere vid ca hälften, 84 000 ton. Att det sedan har gått upp lite från 76 000 ton de senaste två åren, inte fyra som Larsson påstår, är inget som helst bevis för att torsken är utom fara.

Beslutet att fiska 75 000 ton nästa år beror på att politikerna runt Östersjön valt ett högriskscenario, med extremt låga uppskattningar av svartfisket. Sverige drev mycket ansvarsfullt, efter kraftiga påtryckningar från bland andra Miljöpartiet, lågriskscenariot som ICES anser vara nollkvot. Men förgäves.

Det naturliga beteendet hos torskbestånden gör arten särskilt känslig för överfiske. När bestånden kollapsar sprider de sig inte utan de sista resterna koncentreras till de optimala kärnområdena för arten. Här kan det storskaliga fisket fortsätta med goda fångster på det krympande beståndet medan det i resten av utbredningsområdet är ”soprent” på torsk. Det kan skapa intrycket att det går att fiska samtidigt som läget är akut.

Faktum är att om socialdemokraterna tagit situationen för torskfisket på allvar tidigare, om de varit beredda att göra vad som krävs för att minska övergödningen och ta i med hårdhandskarna mot giftutsläppen, om de någon enda gång vågat gå i konflikt med näringsintressen inom fiske, jordbruk eller industri – då hade vi kanske inte behövt gå så långt som att stoppa fisket i dag.

Jag kan förstå torskfiskarnas oro. Jag anser att vi som politiker har ett ansvar att hjälpa dem efter den oansvariga politik som försatt dem i den situation där de är idag. Vi är inte ute efter fiskerinäringen utan vill tvärtom se till att vi har en sådan även i framtiden så att våra barn och

deras barn kan äta torsk.

Maria Wetterstrand (språkrör Miljöpartiet de Gröna)