ÅSIKT

Kulturparlamentet – för en ny debatt i Europa

DEBATT

På fredag denna vecka bildas det Europeiska kulturparlamentet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det består av delegater från atlantkusten till Uralbergen besjälade av en idé:

I en tid som präglas av terror och osäkerhet behövs ett nytt forum för debatt av filosofiska och moraliska frågor.

Carin Fischer, Ove Joanson, Karl-Erik Norrman och Bengt Westerberg är de svenska initiativtagarna och presenterar här det nya parlamentet.

Sedan den 11 september 2001 har all seriös politisk debatt i Europa och världen förändrats i grunden. Debatten präglas av ett nytt allvar och en ny känsla för grundläggande moraliska och filosofiska värderingar. Ändå är det en kategori röster som i stor utsträckning saknas i denna avgörande globala diskussion. De röster som inte hörs är de som borde vara de allra viktigaste. De som inte kommer till tals är kulturlivets företrädare.

Därför hålls den 15–17 november den första sessionen med det nya Europeiska kulturparlamentet i årets europeiska kulturhuvudstad Brügge i Belgien. Författare, bildkonstnärer, filosofer, skådespelare, musiker, arkitekter, historiker och andra kulturpersonligheter från hela Europa deltar. Från Sverige kommer bland andra skådespelerskan Maria Lundqvist och flöjtisten och musikhögskolerektorn Gunilla von Bahr.

Kulturparlamentet sammankallas genom ett nytt initiativ, baserat på en frivillig och politiskt obunden organisation, taget av ett antal erfarna personer runtom i Europa, bland andra vi undertecknade.

Beteckningen ”parlament” har vi lånat från den store violinisten, humanisten och världsmedborgaren Yehudi Menuhin, som strax före sin död 1999 sade att ”kulturens folk behöver ett eget parlament”. Kulturparlamentet är alltså ett nytt forum, en mötesplats där kulturarbetare från hela Europa kommer att diskutera, analysera och kritisera tidens stora frågor för världen och Europa. Basen för parlamentet är hela Europa, från Atlanten till Ural. Med hjälp av ett brett nätverk har några hund-ratal artister och konstnärer från cirka 40 europeiska länder nominerats att ingå i församlingen. Brüggemötet genomförs med mycket knappa finansiella resurser. Därför har vi bara kunnat inbjuda en del av de nominerade, men intresset är mycket stort och cirka 50 personer från över 25 olika europeiska länder kommer att delta. Ungefär hälften av kulturpersonligheterna kommer från EU-länder och hälften från länder i östra och centrala Europa. Ungefär lika många män som kvinnor deltar. Till nästa session, som hålls 2003 i S:t Petersburg, hoppas vi kunna inbjuda dubbelt så många kulturparlamentariker.

Vi vill betona att det Europeiska kulturparlamentet inte är ett forum för diskussion om konstnärslöner, artistgager, kontraktsfrågor, arbetsvillkor eller andra fackliga aspekter på konstnärstillvaron. Varje konstsektor har redan sådana fora, både nationellt och internationellt. Kulturparlamentet är inte heller ett forum för makthavare. Varken politiker eller näringslivsfolk ingår i parlamentet. Men när Kulturparlamentet om något år har vuxit till sig och funnit sina arbetsformer hoppas vi att det kan öppna en dialog med makthavarna, kanske också i organiserade former.

Dagens europeiska och internationella debatt domineras av helt andra personer än kulturens folk. Det är en förändring till det sämre. Fram till för ungefär hundra år sedan uttalade sig författare, filosofer och andra kulturpersonligheter gärna om samhället, och de togs på allvar. Den parlamentariska demokratin slog igenom i västvärlden, men 1900-talets tankevärld kom lika mycket att präglas av olika ”ismer”, många med totalt anspråk på ”sanningen”, ideologier som förföljde och slog ihjäl oliktänkande och icke önskvärda med industriell effektivitet.

Konstnären tvingades att antingen bli medlöpare (”Mefistosyndromet”), gå i exil eller dra sig tillbaka till sin skrivkammare, studio eller ateljé för att jobba för sitt dagliga bröd. Den snabba teknologiska utvecklingen och den explosiva medieutvecklingen skapade plattformar för en helt ny sorts debattörer och proffstyckare. Konstnärerna skulle underhålla och helst inte ha någon uppfattning om samhället. 1960- och 1970-talen var snarast ett undantag, då plötsligt allting, alltså även konsten, blev politik, men det tillståndet förändrades ganska snart igen.

Det europeiska samhällsklimatet i början av det nya millenniet är en reaktion på alla ”ismerna”. Valdebatter och andra politiska debatter blir alltmer avideologiserade och i stället alltmer pragmatiska.

Vi tror inte att det Europeiska kulturparlamentet kommer att introducera någon ny ”ism”, men vi tror att kulturens, tankens och kreativitetens olika perspektiv behövs som en central ingrediens i en utveckling som blivit så tydlig under senaste året – inte minst efter den 11 september 2001 – nämligen ett ökat intresse för filosofiska och existentiella frågor i debatten.

I globaliseringens tidevarv har det så kallade civila samhället, alltså de frivilliga organisationerna runtom i världen, fått ökad betydelse. I takt med att gränser suddas ut och den nationella politiska makten minskar, blir det globala civilsamhället desto viktigare. Det är i hög grad här riktiga värdekonflikter förs till torgs och där debatten förs om inriktningen av globaliseringen, alltså i vilken riktning världen skall röra sig under kommande årtionden. Demokratin finner nya former, och ett frivilligt initiativ som det Europeiska kulturparlamentet kommer att bli en av rösterna. Vi hoppas och tror att Kulturparlamentet kan bli en viktig kulturens lobby i denna debatt och i den diskussion som handlar om Europas framtid. Det behövs en fördjupning av den europeiska processen, en kraft grundad på idéer och värderingar – vid sidan av målen om handelsutbyte, gemensam valuta och politisk samordning. Inte minst de politiker som är verksamma i det så kallade Konventarbetet om det framtida Europa kan behöva höra kulturmedborgarnas röst.

Det Europeiska kulturparlamentet kommer inte att försöka skapa en stor gemensam europeisk kultur. Europas styrka sedan 500 år är den motsatta: mångfalden och de många olika kulturerna – parad med en ur nödtvång och liberala värderingar framvuxen tolerans för olikheter och oliktänkande.

Kanske kan kulturparlamentarikerna identifiera och utveckla sådana gemensamma europeiska nämnare, som kan öka integrationsviljan också i européernas själar och hjärtan – och inte bara i deras plånböcker.

I hela denna värderingsburna process har kulturarbetarna i östra Europa en särskild roll. De har upplevt många svåra år och de är i dag särskilt hungriga på kontakter med kollegor i Västeuropa. Och de har mycket att berätta om villkoren för konstnärer under olika politiska betingelser.

Kreativa och geniala konstnärer har ett sjätte sinne, en förmåga att för sin samtid påvisa nya, oupptäckta dimensioner hos liv och samhälle. Det är dags för både politiker, näringsliv och media att lyssna på konstens och tankens folk, både i det vardagliga arbetet och när det gäller de stora, existentiella frågorna.

Politiker, affärsmän, militärer och medie-elit träffas årligen i World Economic Forum i Davos. Kanske kan det Europeiska kulturparlamentet utvecklas till ett kulturens svar på Davos.

Carin Fischer (chef för Stockholm Kulturhuvudstad 98), Ove Joanson (mediestrateg), Karl-Erik Norrman (generalsekreterare i Europeiska kulturparlamentet), Bengt Westerberg (ordförande i Svenska Institutet)