ÅSIKT

Snacka bystpop i stället, Winberg

DEBATT

Vice statsminister Margareta Winberg rasade i går: Sveriges nationalskald Evert Taube hade en ”förskräcklig kvinnosyn”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Musikskribenten Sara Martinsson kommenterar jämställdhetsministerns utspel på Aftonbladet Debatt

i dag.

Hon tycker att ministern ska granska sexismen i dagens popvideor i stället för att spotta på de döda. Evert Taube är historia. Hans texter skildrar en tid före förvärvsarbetande kvinnor och pappamånader. Om Evert Taube tänkt på jämställdheten hade han varit science fiction.

STJÄRNOR MED LOLITALOOK Christina Aguilera och Pink – unga, framgångsrika och mycket lättklädda popstjärnor som visas flitigt på ZTV och MTV. Borde inte Margareta Winberg angripa dem och vad de gör för samhällets kvinnosyn i stället för Evert Taube, död sedan 26 år?
Foto: AFTONBLADET BILD
STJÄRNOR MED LOLITALOOK Christina Aguilera och Pink – unga, framgångsrika och mycket lättklädda popstjärnor som visas flitigt på ZTV och MTV. Borde inte Margareta Winberg angripa dem och vad de gör för samhällets kvinnosyn i stället för Evert Taube, död sedan 26 år?

När livet är en sketch är Sveriges största jämställdhetsproblem Evert Taube.

När man inte har något bättre att tycka kan man bli arg för att landets barn lär sig sjunga ”Fritiof & Carmencita”.

När man inte vågar tala allvar kan man så klart hävda att en vissångare verksam på 20-talet ”befäster en rådande maktstruktur”.

Vice statsminister, tillika regeringens jämställdhetsansvariga, Margareta Winberg har talat.

I gårdagens Aftonbladet gjorde rikets första dam sitt premiäruttalande sedan regeringsombildningen. Med högtidlig stämma förkunnar hon att Evert Taubes kvinnosyn är ”förskräcklig” och som en annan halvdan litteraturvetare dansar hon fram över hans texter med könsperspektivet i högsta hugg.

”Hej och hå, titta vad era barn lär sig i skolan.” Det är prostitution hit och underkuvade kvinnor dit och Herre min skapare vad f ö r- s k r ä c k l i g t det är att vi på ”kvinno- och nykterhetsmöten” sjunger texter som den till ”Min älskling, du är som en ros”. Så pass. Det var ord och inga visor.

Men allvarligt talat, är inte det riktigt förskräckliga i sammanhanget snarare att det där var allt jämställdhetsansvariga Winberg hade att komma med?

Jo, för helt plötsligt blir allt komedi. Uppsättningen ”Vi gör något för den feministiska debatten i Sverige” handlar, i motsats till livet självt, om ord, inte handling.

Så länge vi talar är innehållet inte det viktiga, resonerar huvudrollsinnehavaren. Ungefär som när mellanstadieläraren säger ”jag bryr mig” men ändå inte gör något åt snubben som för tredje dagen i rad med våld tryckt upp ett finger mellan benen på en tjej i klassen, för ”pojkar är ju sådana”. Det är på låtsas, det är teater – i verkligheten när tjejen kommer hem och gråter blir inte mamma glad för att läraren åtminstone sagt att han eller hon ”bryr sig”. Mamma blir snarare fly förbannad, går till skolan och drar pojkvaskern i håret.

I verkligheten är prat om Evert Taubes befästande av makstrukturer innehållslöst. Tomsnack för att slippa angripa de verkliga problemen. Hur går det egentligen till när en musiker som avled för 26 år sedan ”befäster maktstrukturer”? Graven talar själv kanske? Eller samhället kanske inte har förändrats ett enda dugg sedan Taube var verksam, för svindlande 80 år sedan, och hans sånger kanske fortfarande är de som säger mest om verkligheten?

Nej, helt seriöst är det ganska osannolikt att den allmänrådande kvinnosynen hos svenskar, men kanske framför allt unga svenskar, hänger minsta lilla ihop med faktumet att vi lärt oss att Evert Taube är vår nationalskald.

Ska vi tala om musik som påverkar och befäster makstrukturer ligger det troligtvis större värde i att se på vad som snurrar på ZTV i dag än att spotta på de döda.

Slaggprodukterna av Taubemelodierna sträcker sig i det stora hela antagligen inte särskilt mycket längre än till att småkillar garvar åt att flickan i Havanna undrar om hennes karl har pengar i sin pung, liksom. Att de garvar åt skrevande bruttor och manerade plutmunnar däremot, det kan vi tala allvarligt om. Fast där kanske gränsen går för vad som är för vulgärt för att våga röra vid?

Att diskutera populärmusikens befästande av maktstrukturer är så klart intressant. Vi vet att MTV-generationen konsumerar tokiga mängder musik i alla former och att bortse från hur inflytelserikt det är vore så klart bara korkat. Men att bara våga ge sig på ämnet genom att angripa något som var populärmusik för snart hundra år sedan är att slå in dörrar som inte ens existerar. Bakom lås och bom vilar i stället tryggt den glättiga bystpoppen, reglerna för hur en rocksångerska ska bete sig, rött läppstift och tungan utanför, eller att kvinnan i popmusiken fortfarande är den mest omsjungna, men också stumma. Hennes röst som musiker är ännu inte den starkaste – hon döljs fortfarande till stor del effektivt bakom vampiga maner eller en harmlös lolitalook för att inte ge manligheten skrämselhicka. Där finns en problematik vars yta fortfarande känns orörd, och den kan kanske inte skrapas på med annat än tidens tand, det må vara hänt. Men ska man diskutera vad musikens makt gör för vår kvinnosyn är det där man borde börja. Inte i graven eller på gamla stenkakor.

Evert Taube är historia. Hans musik är del av ett kulturarv vi aldrig någonsin får bortse ifrån, ett tidens tecken som säger makalöst mycket om hur livet var då. Före pappamånader och förvärvsarbetande kvinnor.

Om Taube tänkt på jämställdheten hade han varit science fiction. Om hans taskiga kvinnosyn varit något att uppröras över

i dag hade livet varit en komedi. En sketch om minimala samhällsproblem och svenska regeringens jämställdhetsansvariga som upprör sig över bagateller.

I verkligheten när en kvinna går hem och gråter för att män på tunnelbanan kallat på henne som om hon vore en katt, ett djur, skyller hon inte på Evert Taube.

Hon skyller på blinda utspel och tomma ”jag bryr mig”.

Sara Martinsson (musikskribent)