ÅSIKT

Skolan förringar sexvåldet

DEBATT

I en stor rapport från Skolverket har 3 400 elever från 124 skolor besvarat frågor om hur de blir behandlade av andra elever och lärare. På frågan om de utsatts för sexuella övergrepp på skolor svarar 108 elever ja, i de flesta fall av andra elever.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag skriver en ledsen och uppgiven mamma på Aftonbladet debatt. Hennes dotter blev sexuellt trakasserad av några klasskompisar. Men skolan gör ingenting – och flickan får skulden.

Trots skolans policy att anmäla allt våld hanterades fallet som motsättningar mellan några elever. Flickan tvingades ändra mattider och använda en annan ingång till skolan för att undvika våldsverkarna.
Foto: ALF LINDBERGH
Trots skolans policy att anmäla allt våld hanterades fallet som motsättningar mellan några elever. Flickan tvingades ändra mattider och använda en annan ingång till skolan för att undvika våldsverkarna.

Jag hade läst och lyssnat på all rapportering i media de senaste åren, upprörts över det utbredda dagliga användandet av ett sexualbesatt språkbruk, blivit frustrerad över att våld och sexuella trakasserier blivit vardagsbeteende som lärare inte längre orkar reagera mot. Jag var en engagerad förälder som patrullerade på stan helgnätter emellanåt samt gav föreläsningar om mobbning.

När min egen dotter nyligen blev utsatt för sexualiserat våld i skolan insåg jag hur maktlös man är som förälder. Men värre var att det blev så konkret hur totalt rättslös en ung flicka är i vårt samhälle. Skolan visste inte ens om de hade en mobbningsplan. Eftersom övergreppen mot henne skett på skolan sågs det som ett skolproblem. Endast en lärare vågade använda ett för dem så starkt ord som mobbning.

Det hette att det ”var stökigt” i klassen och konstaterades att ”barn slåss” , ”aldrig en elevs fel när två träter” och så vidare. Hade våldet skett utanför skolan eller de inblandade varit myndiga är jag övertygad om att situationen hade sett annorlunda ut nu.

För det första skulle det inte ha rått någon tvekan om att polisanmäla våldet mot tjejen.

För det andra hade nog ingen begärt att offer och gärningsmäns föräldrar skulle sitta ner och diskutera ”problemet” .

För det tredje skulle ingen myndighet med lagliga medel kunna tvinga brottsoffret att sitta i samma klassrum som pojkarna som kränkt henne.

Ingen skulle begära att föräldrarna skulle reda ut det och kräva en snabb ”normalisering” och försoning mellan de inblandade båda sidorna.

Detta var precis vad som hände när min lilla dotter överfallits av två pojkar i sin grupp en eftermiddag på fritids. Efter att hon som en av flera tjejer, men även kvinnliga lärare, under en längre tid öppet tilltalats ”hora”, blivit slagen upprepade gånger, retats och skrattats ut för att hon inte visste vad olika termer i sexuella sammanhang betydde. Termer som ingen flicka i hennes ålder kan förväntas känna till. Mobbad för att hon inte var bevandrad i (internet)porrens värld.

Personalen kände till detta, dock skedde mycket förstås bakom deras rygg. Men mobbningen togs inte på allvar. Internet togs bort från fritids dator som saknade så kallade porrfilter. Det löstes alltså med gruppbestraffning. Vi kände oss maktlösa. Dottern ville till slut inte gå till skolan på grund av dagliga trakasserier från främst den äldre pojken. Våldet eskalerade tills det slutade med att bland annat en pojke höll fast flickan medan den trakasserande pojken tog ett strupgrepp på henne bakifrån. Flickan var övertygad om att hon skulle dö i det ögonblicket. Hennes dagboksanteckningar stöder detta.

Först då reagerade personal och rektor. Men till vår stora besvikelse inte som vi hade väntat oss. Trots skolans policy att polisanmäla allt våld som förekommer där hanterades det som motsättningar mellan några elever varav en alltså var flickan. I början efter händelsen följde jag med till skolan och vaktade dottern under lektioner och raster tills skolan satt in en personal – på henne.

I stället för att hålla två ögon på pojkarna fick alltså våldsoffret lov att ha en person i hälarna hela dagarna och ändra sina rutiner inför klasskamraterna. Till exempel byta ingång till skolan och ändra mattider för att inte vara i närheten av förövarna. Ännu en kränkning för henne. Pojkarna kunde fortsätta härja fritt så länge de lämnade just henne ifred. Det gjorde ändå inte en av dem, han fortsatte trakassera dottern inför mobbningsvakten.

Då kom nästa slag. Pojkarnas föräldrar och mötet på skolan. Rektorn och områdeschefen fick den geniala idén att vi och de skulle sitta och reda ut ”våra problem”.

Personangrepp och svordomar haglade från ena pojkens föräldrar medan skolledningen satt tyst runt bordet. Att jag snart bröt ihop varken stoppade föräldrarnas angrepp mot mig eller fick rektor med flera att ingripa.

Vad vi kom fram till? Det fanns inga vittnen till överfallet med strupgreppet och eftersom pojkarna var två medan offret var ensamt och två är fler än en lades det ner. Skolan sa käckt att ”Nu gäller det att se framåt och inte på det som har varit”. Detta var mindre än en vecka efter överfallet och flickan förväntades tydligen glömma allt. Samtidigt som hon öppet utmålades som en lögnare av inte bara pojkarnas föräldrar, utan även flera andra barn och föräldrar i gruppen och på skolan efter att ene pojken skröt om det öppet. Hon hade dessutom provocerat pojkarna genom att ”titta efter dem”. Enligt egen utsago är hon så rädd för främst den ene, att hon vill se om de är i närheten. Hon blev trots allt attackerad bakifrån.

Övriga föräldrar i klassen vill inte bli inblandade och drar sig undan vår familj som om vi vore pestsmittade efter händelsen. Det är tragiskt att människor inte bryr sig om hur deras medmänniskor har det idag, inte ens när det gäller barn. Att de till och med blir rädda att låta sina barn leka med min dotter.

Här står vi i dag. Flickan ångrar att hon över huvud taget berättat om hur hon behandlats i skolan. Pojkarna har sin frihet att röra sig på skolgården utan bevakning. De har sina föräldrars, klasskamraters och deras föräldrars fulla stöd. Något stöd från skolan att bearbeta traumat har flickan inte erbjudits. Min dotter hade behövt få upprättelse genom att åtminstone bli trodd. Det gjorde situationen än värre att bli bemött med kränkningar från pojkarnas kamrater och deras föräldrar efter händelserna. Hon önskar att det hade varit pojkarna som fått vakt i stället så att hon kunde fortsätta förflytta sig fritt, slippa byta skolbänk och leka som vanligt på skolan. Dottern önskar mest av allt att hon slipper den terroriserande äldre pojken i gruppen framöver. Men som bekant är det ju offren som brukar tvingas flytta och inte mobbarna som byter skola.

Vi önskar att skolan i stället hade tagit händelsen för vad den egentligen var och anmält den så att en oberoende myndighet fått utreda den. Misshandel, stryptag och övrigt våld som dottern utsatts för på skoltid är brottsliga handlingar. De ska anmälas! Sexuella trakasserier och grova pornografiska anspelningar ska inte bagatelliseras av skolan.

Eller som en pappa uttryckte det ”Man minns ju själv när man var grabb, det är normalt att vara nyfiken på sex”. Min dotter är INTE en trasdocka som dessa pojkar har fritt fram att utöva sin så kallade nyfikenhet på.

Hon är en människa värd lika mycket respekt som alla andra, oavsett sitt kön.

En mamma (Skribenten är anonym av hänsyn till sin dotter.)