ÅSIKT

”Robinson” har blivit ”SM i skvaller”

DEBATT

Det var elakheten i den första upplagan av ”Robinson” som gjorde det till public service-tv.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag är ”Robinson” inte längre intressant. Det har utvecklats till ett ”SM i skvaller” där deltagarna inte längre avslöjar något om sig själva. I stället spelar de sig själva.

På Aftonbladet Debatt i dag sågar Robinsons första programledare Harald Treutiger programmets utveckling.

DET VAR BÄTTRE FÖRR Harald Treutiger tycker fortfarande att ”Expedition: Robinson” är ett underhållande program, men många av de nya inslagen gör att det inte längre är lika angeläget.
Foto: MATS STRAND
DET VAR BÄTTRE FÖRR Harald Treutiger tycker fortfarande att ”Expedition: Robinson” är ett underhållande program, men många av de nya inslagen gör att det inte längre är lika angeläget.

I kväll börjar den sjätte omgången av ”Expedition: Robinson”. Tv-serien som tjänat som mall och föredöme för en hel genre tv-program. När ”Expedition: Robinson” hade premiär hösten 1997 kallades det för fascist-tv, och krav på nedläggning restes innan ens det första avsnittet gått i luften.

Den ursprungliga dokusåpatävlingen ligger genremässigt mitt emellan skrivet drama och den rena dokumentären.

Det bästa med det skrivna dramat är att man har total koll både på själva storyn och på hur storyn berättas. Problemet är att storyn är påhittad även om den ofta eftersträvar att likna verkligheten.

Det bästa med dokumentären är att storyn är sann. Problemet är att man inte totalt kontrollerar berättandet och att de sanna historierna inte alltid är så himla medialt bra.

Med dokusåpatävlingen tar man det bästa ur båda världar. Vi skapar en verklighet som är sann och har total kontroll över hur vi vill och väljer att berätta om denna verklighet. Detta var solklart för oss när vi lanserade ”Expedition: Robinson” 1997.

Vad programidén då fick kritik för var det elaka i att ställa individerna mot varandra i utröstningsmomentet. Inte så konstigt egentligen då det för första gången i världen skulle visas underhållnings-tv där vanliga människor var elaka mot varandra på riktigt. Och detta i Sosse-Sverige där kollektivet och minsta gemensamma nämnaren dyrkats i decennier. Vissa ville till och med kalla det fascistiskt.

På den tiden frontade programledaren projektet inte bara i rutan utan också i diskussionen om projektet i media, och det är klart att det var tungt att bli kallad fascist och att tv-ledningen uppmanades att sparka programledaren åt helvete. Vi visste dock att här fanns något bra och det tog inte mer än tre månader förrän ”Expedition: Robinson” beskrevs i media som den succé det faktiskt var. Snacka om revansch! Då var man plötsligt hjälte!

Att det elaka momentet var nödvändigt i vår skapade verklighet var klart som korvspad, men det var just det faktum att elakheten var på riktigt som skapade motståndet mot programmet. Och det var just det faktum att elakheten var på riktigt som var bra för programmet, eller som dåvarande nöjeschefen på SVT Region Stockholm Pia Marquard så enträget påpekade, det var det som gav public service-värde till programmet.

För så var det, att vår skapade verklighet liknade den verkliga verkligheten så mycket att man lätt kunde dra paralleller från tv-programmet till sin egen värld. Det här var ovanligt för underhållningsprogram och skapade förvirring och förundran bland tittare, kritiker, programmakare och tv-ledning. Och i ett läge var det en hårsmån från att dåvarande tv-chefen Sam Nilsson lagt ner programmet.

Varken förr eller senare har jag dock så ofta mötts av reaktionen att programmet var ”intressant” som efter premiären av ”Expedition: Robinson”. Och för mig blev det självklart att tittarna fattade precis vad vi var ute efter. Att på ett underhållande, spännande och verkligt sätt visa på vardagliga relationer och konflikter mellan människor. På nya sätt, med nya metoder löste vi en urgammal massmedial uppgift.

I dag är inte ”Expedition: Robinson” intressant. Det är ett av världens snyggast producerade underhållningsprogram och det är kul som tusan att kolla på, men det är inte intressant.

Enligt min mening har graden av verklighet blivit kraftigt urvattnad som en enkel effekt av att programmet upprepar sig. Det ligger i genrens natur och är inget att gnälla över.

Elakheterna uppfattas i dag bara som en del i en struktur, som ett självklart moment i amatörteaterföreställningen ”SM i skvaller” som ”Expedition: Robinson” har utvecklats till.

De som i dag åker ner har sett allt flera gånger och funderat hemma på sin framtoning. Och eftersom programmets berättartekniska finesser är avslöjade sedan länge beter de sig mer eller mindre förväntat. Det har i sin tur givit upphov till en ny typ av skådespeleri – konsten att spela sig själv, eller om jag som aktör bestämmer, konsten att spela ett ”nästan-själv”.

Dessutom förvandlades dokusåpatävlingarna till enbart ytlig underhållning när man för några år sedan började låta tv-publiken fälla avgörandet över vem som skulle väck eller ej.

Nu har ”nästan-själv”-aktörerna inte bara varandra att förhålla sig till utan också tv-publiken.

Eller som häromåret när en redan utröstad deltagare fick hoppa in igen för att man tyckte han var fräck.

I och med det har man ryckt undan en av hörnpelarna i den här typen av program, nämligen: all makt åt deltagarna.

Inte makt över regler, eller vilka tävlingar som ska tävlas eller hur mycket mat det ska finnas. Sådant bestämmer programledningen.

Men det måste vara deltagarna själva som bestämmer vem som ska ut, hur gruppen ska se ut i morgon, vem som ska vinna. All makt åt deltagarna.

I dag lever ”Expedition: Robinson” vidare på sin egen storhet. Programmet i sig har blivit större och viktigare än sitt innehåll.

Men jag tänker kolla med glädje på premiären på lördag. Jag ryser av välbehag när vinjetten går i gång.

Harald Treutiger