ÅSIKT

Per, 50: Jag får inte ens jobba gratis

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är utsliten. Långtidssjukskriven. Lederna i kroppen är som gamla osmorda, sönderrostade gångjärn. Annars är jag rätt okej. Huvudet är ännu piggt.

Jag känner statsministerns allvarliga blick bakom glasögonen, när han ser på mig genom tv-rutan. Min arbetsskada hotar välfärden. Att betala ut pengar till mig är som att investera i Ebberöds bank.

”Vi måste få in fler människor i produktionen”, säger statsministern och nämner segregeringen som ett stort hinder när människor ska anställas.

Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren skriver på DN debatt att invandrare systematiskt missgynnas på den svenska arbetsmarknaden.

Så är det nog. Vi är många som är missgynnade när både den privata sektorn och samhällets gemensamma medel i allt snabbare takt förskingras för att bekosta astronomiska fallskärmar eller generösa pensioner till fortfarande yrkesverksamma, friska människor.

Då spelar det ingen roll om ens nordiska rötter går tillbaka till vikingatiden. Det finns inga jobb för oss heller.

Andreas Carlgren är politiskt tillsatt. Han tillhör den nya överklass som börjat se Sverige som ett bolag, åker taxi och äter kräftor på nota, i trygg förvissning om att ha den egna försörjningen är säkrad med både hängslen och livrem. En konkurs får vi andra bära.

Jag är femtio år och den segregering jag upplever på en kort CV-tripp kan bäst beskrivas som en form av åldersapartheid. Det verkar faktiskt som om det här landet inte behöver mig längre.

I tjugofem år har jag arbetat som långtradarchaufför och frilansjournalist.

Nu är det slut. Artros i höftlederna är den medicinska termen för åkomman som satte stopp för arbeten med fysiska inslag. Ett skrivbordsjobb är min framtida lott. Nåja, ingen ko på isen, tänkte jag, det borde ju vara enkelt att få, med min bakgrund. Jag som kan skriva allt.

För att lättare komma in på marknaden ringde jag runt till tidningsredaktioner och reklambyråer och erbjöd mig själv som gratis praktikant en period, eftersom försäkringskassan antytt att man skulle kunna tänka sig att stå för en tids praktiserande om det ökade chanserna att skicka mig ut ur bidragssystemet.

Någon tyckte att det kändes fel att utnyttja gratis arbetskraft. En redaktion svarade att man inte hade resurser att ta emot mig, en annan redaktion tyckte sig för liten och så vidare .

Till att börja med var jag bekymrad för egen del. Sedan började jag fundera. Hur mår Sverige egentligen? Vad är det som håller på att hända? Många blir allt sjukare och några blir allt rikare? Hur ser Sveriges framtid egentligen ut? Kommer vi alla att ha en plats i den?

Att jag inte kan ge bort mig själv skulle ju kunna bero på att det är mig det är något fel på.

Och det är det ju också. Femtio stycken, närmare bestämt .

Per BM Landin (per.landin@telia.com)