ÅSIKT

Vi gör inte tillräckligt för de aidsdrabbade

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För i dagarna 20 år sedan blev jag "besatt" av aids i samband med att jag mötte den förste svensken med sjukdomen en eftermiddag på läkarmottagningen på Ros-lagstulls sjukhus i Stockholm. Sedan dess har jag ägnat större delen av mitt liv åt hiv och de människor som drabbats – först genom att lindra och trösta när ingen bot var i sikte och under senare år genom att behandla när moderna läkemedel blivit tillgängliga.

Genom hela den korta historien löper som en röd tråd kampen mot utsatthet, stigmatisering och diskriminering – årets tema för World AIDS Day. Det är bara drygt 10 år sedan läkare i Sverige föreslog att hiv-smittade skulle tatueras och isoleras, sedan sjukvårdspersonal och andra vägrade befatta sig med sjuka och många blev avskedade från sina arbeten.

Men ännu idag pågår kampen även i Sverige – ett aktuellt exempel är att par som vill bli föräldrar och där mannen är hiv-infekterad inte ges möjlighet att minimera risken för smitta utan måste söka hjälp utomlands. Ett annat är att personer som befinner sig i Sverige men som saknar uppehållstillstånd inte får tillgång till livräddande behandling.

Men orättvisorna och ojämlikheterna bleknar i jämförelse med förhållandena utanför Sverige. Praktiskt taget alla som behöver i den rika delen av världen har tillgång till dessa läkemedel,inte genom att patienterna betalar för dem själva – det har nästan ingen råd med – utan genom att vi alla hjälper till solidariskt via ett försäkringssystem. I den fattiga delen av världen förväntas däremot de ofta dödssjuka patienterna betala ur egen ficka. Här finns oftast inget socialt skyddsnät och inte heller har världen utvecklat ett system som ger dess mest utsatta medlemmar tillgång till läkemedel som kan vara livsavgörande.

Det räcker därför inte att vi, världens politiker och medier, en gång om året – kring 1 december – förfasar oss över spridningen av hiv i världen. Det räcker inte med välvilliga tal och löften i tv och annorstädes hur många gånger de än upprepas. Liksom det inte räckte att prata om andra världskrigets förintelseläger, om folkmorden som skett och i vissa fall fortfarande sker, om apartheid i södra Afrika.

Hälsans apartheid, förintelsen, massmorden pågår dagligen – och med vidöppna ögon och öron låter vi detta ske. Vi vet hur smittöverföringen sker, vi vet att det finns behandling men vi vägrar att ge människor tillgång till dessa medel för att kunna påverka sina liv.

Detta är det yttersta tecknet på fattigdom – att stå naken och inte ha något val – att ha förlorat sin mänskliga värdighet.

Det är en stor skam att våra politiker inte gör Sverige till ett föregångsland i kampen mot hiv/aids. En gång får vi alla stå till svars för vår handlingsförlamning. Vad ska de och vi då svara på frågorna från våra barnbarn – ”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju vad som pågick? Och ni hade möjligheterna.”

Läkare utan gränser och andra har visat att det är möjligt att att ändra sjukdomens förlopp även i samhällen med begränsade resurser. Vi har visat att fattiga människor i södra Afrika är långt mer motiverade att ta sina mediciner på rätt sätt än patienter i USA.

Härigenom kan föräldrar fortsätta leva med sina barn, lärare, bönder och sköters-kor fortsätta med sina arbeten ? Men världen behöver hundratals, tusentals liknande initiativ. För att de är våra systrar och våra bröder och för att vi är här för att ta vara på dessa våra utsatta syskon.

PehrOlov Pehrson (Ordförande Läkare utan gränser)