ÅSIKT

Vänd inte ryggen åt Rwanda – igen

En miljon mördades En arbetare samlar ihop mänskliga kvarlevor som grävts fram i latringropar, på byggplatser och bakom kyrkor. Nu ska offren för folkmordet 1994 få en hederlig begravning.
Foto: AP
En miljon mördades En arbetare samlar ihop mänskliga kvarlevor som grävts fram i latringropar, på byggplatser och bakom kyrkor. Nu ska offren för folkmordet 1994 få en hederlig begravning.
DEBATT

Under 100 dagar 1994 mördades nära en miljon människor i Rwanda.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det snällaste man kan säga om hur världen förhöll sig till detta folkmord var att vi tittade bort.

I dag sitter 130 000 människor i Rwandas fängelser och väntar på dom för medverkan i folkmord.

Vi tittar fortfarande bort.

Sverige och Sida bör kraftigt öka sina bidrag till Rwanda, skriver journalisten Gunnar Wesslén, nyligen hemkommen från landet.

Det var det totala sveket!

Världen satt och tittade på när nära en miljon människor slaktades i Rwanda. Ingen ingrep, utan man lät dödandet fortsätta.

Media höll sig också borta; om svarta mördar svarta i Afrika säljer det inte många tidningar och det höjer inte tittandet på tv.

Men allra värst var sveket från FN.

Förenta nationerna, FN, bildades efter andra världskriget på grunden av att det som skedde under nazismen aldrig skulle kunna upprepas. Det skulle i all framtid vara omöjligt för en regim att utrota en folkgrupp.

Detta var lärdomen från judeförföljelserna under 30- och 40-talen.

Ändå lät FN det ske i Rwanda 1994 – mitt framför ögonen på cirka 2 700 fredsbevarande soldater i världsorganisationens tjänst. De främst ansvariga i FN var generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan, som hade hand om de fredsbevarande styrkorna.

Under 100 dagar, från den 6 april 1994 till mitten av juli samma år mördades mellan 800 000 och en miljon människor i Rwanda. Offren kom framför allt från befolkningsminoriteten tutsis och mördarna tillhörde majoriteten hutus.

Folkmordet var en organiserad, välplanerad aktion med syfte att utrota alla tutsis i Rwanda. Man lyckades nästan: över 80 procent av de tutsis som bodde i landet slogs ihjäl.

Men det gick inte att utrota alla tutsis i Rwanda, för varje tutsi som mördades flyttade en tutsi som levt i exil in i landet igen.

I dag över åtta år senare försöker Rwanda, nu styrt av en tutsidominerad regim, att gå vidare. Man försöker uppnå försoning mellan mördare och offer och göra det möjligt för dem att leva tillsammans igen.

Numera är cirka 15 procent av befolkningen tutsis igen, medan hutus på nytt utgör nära 85 procent.

Cirka 130 000 människor sitter i Rwandas fängelser och väntar på att ställas inför rätta för sin medverkan i folkmordet. Om de skulle dömas av landets ordinarie rättssystem skulle det ta cirka 120 år, om inga andra rättegångar skulle hållas under tiden.

De grövsta förbrytarna, de som organiserade folkmordet, ställs eller har redan ställts inför rätta i Rwandas högsta domstol eller i den av FN upprättade folkmordsdomstolen i Arusha i grannlandet Tanzania.

Men resten, mördarna, våldtäktsmännen, plundrarna och alla de som aktivt medverkade, de ska i stället dömas av de återupprättade traditionella bydomstolarna, så kallade gacacas.

Där möter de domare som valts ut bland bybefolkningen. Många av dem kommer att dömas av sina gamla vänner och grannar – kanske till och med släktingar.

Och sedan ska de leva tillsammans i byn igen, mördarna och de få överlevande offren.

Historien om kampen mellan hutus och tutsis är också delvis historien om kolonialismen. Belgarna som övertog kolonin Rwanda från tyskarna efter första världskriget har medvetet under många år byggt upp motsättningarna mellan folkgrupperna.

Redan på 1930-talet beslöt de att alla rwandier skulle i sina id-kort ha inskrivet om de var hutus eller tutsis. Först utnyttjade den belgiska kolonialmakten tutsis som sina handgångna män för att sedan föra över makten till hutus. Klassiskt att söndra och splittra.

I dag talar ingen öppet om hutus eller tutsis i Rwanda, man försöker i stället bara tala om rwandier. Hutus och tutsis talar samma språk, har samma kultur och är dessutom under generationer blandade genom äktenskap och familjeband.

Men problemen är många och Rwanda behöver omvärldens stöd. Efter det monumentala svek man var utsatt för under folkmordet har inte mycket hänt. Det första den nya regimen fick göra var att betala av på den förra regimens skulder, pengar som den lånat för att skaffa vapen för att utföra folkmordet.

Detta krävdes för att Rwanda skulle få nya lån av Världsbanken och andra bidragsgivare.

FN:s största ekonomiska bidrag efter folkmordet gick dessutom till de hundratusentals hutus som flydde till de omkringliggande länderna, framför allt Kongo. Där användes bidragen till att bygga upp flyktingläger som behärskades av beväpnad hutu-milis och användes som baser för nya angrepp på Rwanda.

Rwanda har inte fått stora bidrag av världssamfundet, trots att landet var helt förstört efter folkmordet. Aids-epidemin har inte heller skonat Rwanda, även om man genom medveten upplysning lyckats bättre än de flesta av grannländerna.

Nu har också nya hot dykt upp för landet. Frankrike, som aktivt stödde hutu-regimen i Rwanda och medverkade till att FN inte ingrep för att stoppa folkmordet, kräver stopp för bidrag till landet om man inte genomför demokrati och parlamentarism skyndsamt.

Det låter väl bra med demokrati och detta är naturligtvis ett av de stora problemen i Rwanda, men hur inför man parlamentarism och samtidigt ger ett fullgott skydd till de 15 procent som bara för några år sedan hotades av utrotning? Det lär knappast gå genom att utropa fria val från en dag till en annan.

Bakom ligger i stället Frankrikes politiska aspirationer i Afrika och utvecklingen av det franska inflytandet i Centralafrika. På grund av Frankrikes stöd till folkmordsregimen och agerande internationellt under folkmordet är förbindelserna till den nya regimen i Rwanda frysta och Rwanda har dessutom infört engelska som ett av de officiella språken i landet, vilket är ett slag i ansikten på den franska prestigen.

I själva verket är det enda som kan garantera en demokratisk och fredlig utveckling i Rwanda utbildning och välstånd. Därför bör världssamfundet, inklusive Sverige och Sida kraftigt öka sina bidrag till landet.

Det finns många som har mycket att skämmas beträffande det som skedde i Rwanda – men hittills har jag inte hört talas om någon utanför landet som på något sätt straffats eller hållits officiellt ansvarig.

Boutros Boutros-Ghali avsattes inte som generalsekreterare i FN, Kofi Annan befordrades till ny generalsekreterare. De som var aktiva i säkerhetsrådet, John Major, premiärminister i Storbritannien, Francoise Mitterrand, president i Frankrike och Bill Clinton, president i USA, avsattes inte heller.

Bill Clinton har som den enda av dessa haft anständigheten att åka till Rwanda för att be om förlåtelse.

Gunnar Wesslén (Journalist)