ÅSIKT

Du lurade mig i en kvinnofälla, Persson

UPP TILL KAMP MOT DAGISKRISEN Lydia Cappolichio har fått dagisplats för sina tvillingar Stella och Leon – i förorten Kista. Det ligger cirka två mil från Stockholms centrum. Hon är trött på dagiskrisen och undrar vad Göran Persson som uppmuntrar till barnafödande ska göra åt situationen.
Foto: MAGNUS SANDBERG
UPP TILL KAMP MOT DAGISKRISEN Lydia Cappolichio har fått dagisplats för sina tvillingar Stella och Leon – i förorten Kista. Det ligger cirka två mil från Stockholms centrum. Hon är trött på dagiskrisen och undrar vad Göran Persson som uppmuntrar till barnafödande ska göra åt situationen.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Statsminister Göran Persson,

Du kanske kommer ihåg mig? Vi stod sida vid sida när Sveriges ordförandeskap i EU invigdes. Jag intervjuade dig och i vårt samtal uppmuntrade du svenskarna att föda fler barn eftersom det skulle gynna hela samhället.

Vid nästa tillfälle stod jag vid din och din kompis Tony Blairs sida. Det var på en scen i Kista. Det var valupptakt. Jag berättade att jag dragit mitt strå till stacken och att jag var nybliven tvillingmamma.

Du log och Tony Blair log. Blair berättade att han minsann också nyligen dragit sitt strå till stacken med en liten britt. Bakom oss satt ditt partis jätteaffisch med glada barn som skulle indikera framtid och hopp.

Jag berättade redan då att jag skulle få problem med barnomsorgen och du svarade något i stil med att ”så får det ju inte vara?”

Några månader senare ser min verklighet ut så här: jag är gift, mamma till 15 månader gamla tvillingar, egen småföretagare och bor i hyresrätt på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Enligt barnomsorgsgarantin har jag rätt till daghemsplats för mina barn. Stadsdelsförvaltningen som ansvarar för utplaceringen svarar att om jag propsar på min garanti (som är en lagstadgad rättighet) så har mina barn plats på ett daghem i Kista!

Avståndet är cirka tre mil, men med kommunala transportmedel skulle hämtning och lämning bli en ännu mer tidsödande historia. Vore jag fast anställd hade min arbetsgivare aldrig gått med på att jag bara arbetar tre timmar per dag. Resten av arbetsdagen hade gått ut på att hämta och lämna mina barn i en förort. Jag fick rådet att skaffa en extra bil i familjen! Intressant att kommunens representanter tycker det är okej att verka för ytterligare belastning i Stockholms in- och utfarter med allt vad det innebär.

Samtalet slutade med ”? kanske, kanske kan dina barn få dagisplats i augusti–september, förhoppningsvis i samma stadsdel som deras hem.”

Va!?

Jo, jag har ringt alla möjliga dagis, privata och andra – beskedet är liknande överallt. ”Vi har jättelång kö, vi har inte tillräckligt med personal, vi kan inte ta in fler barn, tyvärr”?

Vad är alternativet, jo att skaffa sig barnvakt, hon eller han ska ha betalt såklart. En sådan får man tag på via rekommendationer från vänner eller andra kontakter. I snitt vill en barnvakt ha mellan 50–70 kronor per timme. Eftersom jag dessutom har tvillingar vill eventuell barnvakt bli ersatt för den dubbla bördan och jag åker på den dyraste taxan, det vill säga 560 kronor per arbetsdag. Jag kan också anställa en person på heltid men då skulle kostnaden vara större än förtjänsten. Notera dock att ingen annan taxa än svarta pengar är aktuell i den här ”barnvaktsbranschen”. Dessutom tar mammapenningen slut nu.

Resultatet är att jag inte kan jobba lika mycket, inte betala lika mycket skatt eftersom jag inte tjänar lika mycket som förut. Min man som har en fast anställning jobbar dessutom som mest just nu vilket självklart försvårar att rättvist fördela arbetsuppgifterna i hemmet och omsorgen om barnen.

Vilken blåsning! Jag hamnade mitt i kvinnofällan och trodde jag var medveten feminist, moralisk skattebetalare och en outtröttlig journalist.

I dag har jag betalat en flicka pengar för hon ska passa mina barn så jag ska orka och få tid att skriva den här artikeln. Men många, många tjejer har inte ens den här möjligheten. Många, många tjejer är ensamstående och hänvisade till samhällets välvilja. Många får sparken för att dom inte ordnat sin barnomsorg. Varför syns dom inte i debatterna? Varför skapar dom inte opinion? Svaret är att dom inte har tid och vem lyssnar på småbarnsmammor?

Vi har fött barn i korridorerna på undermåliga sjukhus, vi har förlorat barn för på grund av personalbrist, vi har blivit varnade av andra föräldrar att barnen kommer att få gå i dåliga skolor och kanske hamna långt ifrån bostaden. Mot alla odds har vi ändå något av en babyboom i en storstad.

Allvarligt talat, Göran Persson, vågar du bli gammal med produkten av den här politiken, det vill säga otrygga barn för att föräldrarna inte kan jobba, inte kan ge sina barn det dom behöver, inte kan lova en bra skola med motiverade lärare – vågar du bli gammal och se gårdagens barn som vuxna när dom i sin tur ska återgälda ”generositeten” på just ditt ålderdomshem? Samtidigt får vi varje vecka en dos av media som visar hur moraliska och hedersamma dina kollegor i riksdagen kan vara.

Så min personliga besvikelse är större än själva saken, just för att jag stod där bredvid dig och trodde allt skulle lösa sig. Att barnen är vår framtid är inte bara ett gulligt partimantra, det är hårda fakta. Du har ju själv varnat för att vi är alltför många gamla i Sverige. Som statsminister är det du som är ytterst ansvarig – hur löser vi det här, för vi sitter ju faktiskt i samma båt?

Lydia Capolicchio (Journalist & mamma till två fantastiska barn)