ÅSIKT

Strippan – för fel för ett fack?

DEBATT

Ska en strippa kunna vara med i facket? LO, Kommunal och Handels säger blankt nej.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stockholm Syndikalisterna (SAC) beslutade i veckan att rösta för ett förslag för att ändra grundstadgarna så att prostitution eller striptease inte anses vara ett yrke.

Det är inte fackets uppgift att godkänna hur människor försörjer sig, skriver i dag Lena Halldenius på Aftonbladet Debatt.

inte välkommen I tisdags beslutade Stockholm Syndikalisterna (SAC) att rösta för ett tillägg till SAC:s grundstadgar som innebär att inte acceptera könshandel som en yrkesindustri. Ett slutgiltigt beslut i frågan väntas i slutet av sommaren/hösten 2003. (Arkivbild.)
Foto: Scanpix
inte välkommen I tisdags beslutade Stockholm Syndikalisterna (SAC) att rösta för ett tillägg till SAC:s grundstadgar som innebär att inte acceptera könshandel som en yrkesindustri. Ett slutgiltigt beslut i frågan väntas i slutet av sommaren/hösten 2003. (Arkivbild.)

Några tjejer som jobbar som strippor i Stockholm väckte frågan om de kunde bli medlemmar i fackförbundet Syndikalisterna (SAC). Enligt Syndikalisternas grundstadgar, den så kallade principförklaringen, är alla yrkeskategorier välkomna att söka medlemskap i Syndikalisterna. Men det var som sagt innan några strippor visade intresse för att bli medlemmar. Då blev det plötsligt liv i luckan och nu i veckan tog Syndikalisternas lokalförbund i Stockholm beslutet att verka för en omröstning i hela förbundet gällande om stadgarna ska ändras. Det vill säga att man skulle skriva in i stadgarna att till exempel prostitution eller jobb på sexklubbar inte är ett yrke. Det paradoxala är att SAC inte vill säga rakt ut att strippor inte är välkomna. Man säger i stället att beslutet skulle innebära att så kallade sexarbetare skulle kunna söka medlemskap men inte ha rätt till facklig hjälp. Vad är poängen med att vara med i ett fack om man inte erkänns som tillhörande en yrkesgrupp och inte kan räkna med hjälp? Borde inte SAC säga rent ut att sexarbetare inte göra sig besvär i stället?

Oavsett vilket beslut SAC fattar väcks onekligen frågan om, och i så fall på vilka grunder, fackföreningar kan välja och vraka bland de arbetstagare som vill ha deras hjälp. Inte minst väcker det frågan om hur facken ser på sig själva och sin roll på en

hierarkisk arbetsmarknad.

Enligt en rundringning som redovisades i Sydsvenska Dagbladet den 16 februari skulle varken LO centralt eller dess förbund Kommunal och Handels ta emot strippor som medlemmar. Varför inte?

Är inte en strippa lika mycket en arbetstagare som en sjuksköterska, en vaktmästare, en personaladministratör eller en forskare i filosofi?

Argumentet mot strippors fackanslutning tycks se ut så här: Striptease är inget yrke. Skälet till att det inte är ett yrke är att striptease är ett uttryck för kvinnoförtryck. Att fackansluta strippor skulle då vara detsamma som att facket legitimerar verksamheten och därmed också kvinnoförtrycket. Alltså kan strippor inte bli fackanslutna. ”Om vi lägger in det som en yrkeskategori måste vi gå med på arbetsuppgifterna”, säger Christina Lindström vid SAC. ”Man kan inte säga att det är ett arbete. Missbruk och förtryck är inblandat”, säger Kommunals ordförande Ylva Thörn (alla citat av namngivna personer är från Sydsvenskans artikel).

Att sexindustrin är en bransch där kvinnor är helt i händerna på män som kontrollerar deras liv och tar deras pengar är uppenbart sant (även om det inte verkar gälla just de kvinnor som sökt medlemskap i SAC). Naturligtvis vill ingen legitimera kvinnoförtryck. Det besynnerliga är att facken verkar tro att de motverkar kvinnoförtryck bäst genom att inte ge facklig representation åt de kvinnor som förmodligen utgör arbetsmarknadens i särklass mest utsatta grupp.

Varför vill då facken inte ansluta dessa kvinnor? Och vad är det de säger egentligen? Vi tittar närmare på argumentet.

1 För att en verksamhet som människor försörjer sig på ska betraktas som ett yrke måste det vara fritt från förtryck. Facken använder sig alltså av en värderande definition av ordet yrke. Om man är utsugen i sin dagliga löneinbringande gärning kan man möjligen vara en arbetare (en strippa med anställningskontrakt är en arbetare, enligt Handels Kathrin Österlund, som ändå inte vill se striptease som ett yrke), men yrkesverksam är man inte. Med det resonemanget kan ett förtryckande arbete bli ett yrke endast om de som verkar inom det först själva sliter sig upp ur den värsta maktlösheten. Då kan de kanske få fackligt medlemskap och yrkesstatus som pris.

Man kan föreställa sig hur långt fackföreningsrörelsen hade kommit om dess pionjärer hade resonerat på det sättet. ”Arbetarna i fabrikerna är ju rättslösa, helt utlämnade åt ägarnas godtycke. Det kan inte vara ett yrke.” Att facken använder dåliga arbetsförhållanden och en skyddslös ställning som argument för att inte erbjuda medlemskap är rätt anmärkningsvärt.

2 Att anta någon som medlem är detsamma som att säga att facket godkänner de arbetsuppgifter personen lever av. Arbetsmarknaden är hierarkisk. Lönearbete inkluderar per definition en maktrelation. I anställningsrelationen har arbetstagaren mindre makt än arbetsgivaren, så enkelt är det. Det är därför arbetsmarknaden är och bör vara reglerad, och det är också därför arbetsgivarna vill att den inte ska vara det. Likaså är arbetstagarens maktunderskott skälet till att det behövs fackföreningar.

Vilka arbetsuppgifter som står människor till buds för deras försörjning är något som de själva i stor utsträckning saknar kontroll över. Och ibland tvingas man till desperata val. Ju mer desperat ens val är, desto större är sannolikheten för att man ”valt” att göra något som fint folk fnyser åt. Det är följaktligen i de branscher fint folk fnyser åt som arbetsmarknadens mest desperata och utsatta lönearbetare finns. Just de branscherna vänder facken ryggen och intalar sig att det är för de hjälplösas egen skull.

Men det är inte fackets uppgift att godkänna eller inte godkänna det människor gör för sin försörjning. Fackets uppgift är att fungera maktutjämnande på en hierarkisk arbetsmarknad. Att anta en arbetstagare som medlem är inte ett erkännande av den personens arbetsuppgifter. Det är ett erkännande av den personens behov av och rätt till stöd och förhandlingshjälp i relationen till arbetsgivaren.

Och kanske är det just där det kniper. För om man erkänner stripporna som vilka arbetstagare som helst måste man också erkänna deras arbetsgivare som vilka förhandlingspartner som helst. ”Jag vill inte sitta där med könshandeln som motpart”, säger Christina Lindström från SAC, som väl rimligen borde betrakta alla arbetsgivare som något nödvändigt ont. ”Vi ser [...] helst att stripteaseverksamheten avvecklas”, kan man till nöds höra från Wanja Lundby-Wedin, med huvudet långt ner i sanden. Fackförbunden kan inte handplocka de arbetsgivare de vill förhandla med; de ska förhandla med de arbetsgivare som finns på den lagliga marknaden, hur obehagliga de än är.

En fin gammal devis lyder så här: Man kan bedöma ett samhälle efter hur det behandlar sina sämst ställda invånare. På motsvarande sätt kan man bedöma ett fackförbunds relevans efter vad det gör för att representera arbetsmarknadens mest utsatta grupp.

diskutera

Lena Halldenius (Fil dr i praktisk filosofi Lunds och Uppsala universitet)