Vi kräver mer för att säga ja

Jag har två förhoppningar inför folkomröstningen om EMU den 14 september. För det första hoppas jag på ett högt valdeltagande. LO kommer att bidra med en bred folkbildnings- och informationsinsats för att underlätta för LO:s medlemmar att ta ställning. För det andra så hoppas jag att jag, tillsammans med andra fackliga ledare, ska kunna verka för ett svenskt EMU-medlemskap. Men det förutsätter att LO-kongressens krav har uppfyllts.

LO-krav 1: Ett av LO-kongressens villkor är att lönebildningen visat sig vara tillräckligt stabil. Vi har under de senaste åren klarat reallöneökningar för medlemmarna samtidigt som sysselsättningen har ökat. Vi har goda förhoppningar om att kunna klara det också i framtiden.

LO-krav 2: Ett annat villkor för LO är att det inrättas ett strukturråd – ett nytt ekonomiskt råd. Fackliga och arbetsgivarorganisationer ska där tillsammans med andra aktörer söka skapa samsyn kring de ekonomiska förutsättningarna.

LO-krav 3: Det tredje villkoret från LO-kongressen är att buffertfonder ska skapas för att kunna motverka arbetslöshet vid ekonomiska kriser.

LO arbetar nu för att kongressens krav ska kunna tillgodoses. Vi har kommit en bit på väg, men en hel del återstår för att LO ska kunna säga ja till EMU. LO-kongressens hållning till EMU bygger på hittills positiva erfarenheter från samarbetet inom EU. Sedan vårt inträde i EU 1995 har vi kunnat vara med och påverka vad som ska stå på den politiska dagordningen och de beslut som fattas. Det Europafackliga samarbetet och samverkan med socialdemokratiska partier har t ex resulterat i en gemensam europeisk sysselsättningsstrategi som syftar till att ge fler arbete och utbildning. Vi har kunnat stärka och utveckla arbetsvillkoren för löntagare i hela EU med bland annat gemensamma miniminivåer inom arbetsrättens område. Oavsett om vi går med i valutaunionen eller inte, så kommer vi att påverkas av den politik som förs inom euroländerna och inom det nya utvidgade EU som nu skapas. Huvudfrågan är: Vill vi vara med och påverka processen fullt ut i Europaprojektet? Mitt självklara svar är ja. Min förhoppning är därför att jag ska kunna rösta ja till EMU den 14 september.

Varför ställde då LO-kongressen upp villkor för ett ja till EMU? Räcker det inte att EMU ger vissa säkra vinster som följd av minskad valutarisk, att växlingskostnaderna försvinner inom euroländerna och att sannolikheten är stor för ökade investeringar, ökad export och lägre konsumentpriser?

LO:s huvuduppdrag är att verka för arbete åt alla, rättvisa, trygghet och jämlikhet. Det gäller givetvis också i relation till EMU-medlemskapet. Vi vet av erfarenhet att när arbetslösheten ökar, så drabbar den LO-medlemmar mer än andra. Därför anser vi att det ska skapas utrymme och verktyg som gör att riskerna i dåliga tider kan utjämnas mellan olika grupper. Medlemskap i EMU ställer större krav på politiken på nationell nivå. Ska vi även fortsättningsvis kunna ha höga ambitioner för såväl arbete som välfärd, så måste vi stärka den nationella politikens möjligheter. Det ska finnas resurser så att dagens och framtidens politiker kan klara både arbete och välfärd. Regering och riksdag måste kunna stimulera sysselsättningen i sämre tider, utan att riskera att dessa kostnader ställs mot andra välfärdskostnader. Statsmakterna måste ha möjlighet att vidta särskilda åtgärder – till exempel lansera ett nytt kunskapslyft – som ger LO-medlemmar möjlighet att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.

Vi har lärt oss av 90-talets kris. Vi ska inte åter behöva hamna i en situation då vi tvingas välja mellan arbete och välfärd. Vi ska inte en gång till behöva se en dramatisk höjning av arbetslösheten och försämringar i kvaliteten i vården, omsorgen och skolan. Därför vill LO nu att det skapas resurser för trygghet i framtiden, genom så kallade buffertfonder. Buffertfonderna måste vara av en sådan omfattning att en framtida regering inte behöver låna i stor omfattning för att klara en ekonomisk kris. Vår tanke är att riksdagen självfallet ska styra buffertfondernas användning. Det vi vill ha är en buffert som gör att regering och riksdag i kristider kan stimulera ekonomin, rädda arbetstillfällen och bromsa nedgången. Det handlar alltså inte om att parterna ska överta ansvaret från regeringen för att klara sysselsättningen vid ekonomiska kriser. Eftersom den positiva effekten av buffertfonderna kommer hela ekonomin till godo, så bör fonderna vara statsfinansierade. Nu arbetar vi tillsammans med socialdemokraterna i en arbetsgrupp för att forma en politik som kan tillgodose de krav på trygghet och rättvisa som LO:s medlemmar har. I slutet av april samlas LO:s representantskap till ett extra möte för att ta ställning till EMU.

Det är viktigt att det finns en stark politisk uppslutning kring den ekonomiska politiken vid ett EMU-medlemskap. För att skapa trygghet och stabilitet inför framtiden krävs en samsyn över blockgränserna. LO har alltid bejakat internationellt samarbete. I dag är det viktigare än någonsin.

Men LO-kongressens grundhållning till EMU förutsätter att ett medlemskap i valutaunionen går att förena med en aktiv politik för trygghet och rättvisa. Vi ska inte behöva välja mellan arbete och välfärd. Först då det står klart, kan LO säga ja till svenskt deltagande.