ÅSIKT

Du får aldrig bjuda ditt barn på sprit

Åsa är nykter alkoholist och skriver på debatt

DEBATT

Svensken dricker allt mer sprit.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag inleder 39-åriga tvåbarnsmamman Åsa en serie artiklar på Aftonbladet Debatt om konsekvenserna av svenskarnas nya alkoholvanor.

Åsa är alkoholist och har varit nykter i fyra månader.

Varje dag kämpar hon mot suget och för att bli en bättre förebild för sina barn. ”Bjud aldrig någonsin dina barn på den första alkoholen”, skriver hon.

Foto: Sven-Olof Englund

Jag växte upp i en medelklassfamilj utanför Stockholm, med mamma, pappa och två systrar, varav den ena är min tvillingsyster, och i min släkt har vi alltid levt med alkoholen nära inpå oss, det var liksom ett naturligt inslag i tillvaron. I vissa fall ledde det till alkoholism, men hemma hos mig handlade det mer om föräldrar som ville koppla av på helgerna och det enda sätt man kände till var att dricka vin. Visst hände det att det spårade ur med slagsmål, bråk, hot om skilsmässa, men min barndom var bra på de flesta sätt, det är så jag minns den. Men ändå kände jag tidigt att jag ville ta avstånd ifrån alkoholen och kanske till och med kämpa emot den, det fanns liksom inget positivt i det, så vitt jag kunde se.

I tonåren festade kompisar och syskon, och på det sättet stod jag lite utanför gemenskapen och jag var nog rätt ensam, faktiskt. Jag var nog en av de få som höll sig på rätt köl, så att säga. Men, till sist började man med påtryckningar, det var helt enkelt onormalt att inte dricka och festa. Jag vet att man sa till mig att livet skulle bli så mycket roligare om jag bara vågade pröva. Första gången jag överhuvudtaget smakade på alkohol var jag 17 år.

Den första fyllan kom ganska snart, och jag kände direkt att det var alkoholen jag saknade i mitt liv, för att kunna fungera, framför allt i kontakten med andra människor. Plötsligt kunde jag slappna av, roa andra, skratta och själv ha kul.

Livet blev så mycket enklare på något vis och jag ville absolut inte vara utan alkoholen, den gav mig helt enkelt för mycket. Och att det skulle kunna vara förknippat med missbruk, var en helt absurd tanke. Herregud, jag som kunde kontrollera det så bra!

När jag var 25 år blev jag gravid och så mycket vett hade jag ändå att jag avstod från att dricka under graviditeten, men jag njöt aldrig av mina båda graviditeter, det var ju bara en enda lång väntan på att få börja dricka det där vinet igen. Jag ammade mina barn så kort tid som möjligt därför att min längtan efter alkohol var för stor. Det blev som ett uppdämt behov, för efter att ha varit vit under så många månader, slog det över och jag drack mer än jag någonsin hade gjort. Min man och jag drack mycket på helger och semestrar. Som regel var man bakfull dagen efter, men jag kunde absolut inte tänka mig ett liv utan alkohol.

Så här gick åren och efterhand ökade jag konsumtionen genom att dricka fler dagar i veckan än jag höll mig nykter. Jag var alltid rädd för att det skulle ringa någon granne på dörren, eller att det skulle lukta om mig på jobbet. Det var verkligen jätteslitigt, men fullt normalt, trodde jag. Jag gjorde bort mig ibland och för varje gång blev ångesten värre.

Vändpunkten kom nog efter en fest hos några grannar. Jag slog mig medvetslös i gatan och där låg jag när min man kom, någon timme efteråt. Jag hade gjort på mig och jag hade skrapat upp mitt ansikte och eftersom huvudvärken inte släppte så körde min man in mig till akuten. Det var fruktansvärt pinsamt.

Jag hade turen att ha en fantastisk kompis som förstod att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hon gick helt enkelt med mig till företagsläkaren och senare även till EWA-mottagningen på Karolinska där jag fick ett fantastiskt fint stöd. Jag hade förmodligen inte sökt mig dit själv, men omgivningen ser och förstår långt innan man själv gör det. Det är fyra år sedan jag tog tag i mitt alkoholmissbruk men jag har en väldigt lång väg framför mig att gå, det är jag medveten om. Det pågår ett ständigt resonerande inom mig, men visst, i dag vinner oftast förnuftet över längtan efter alkohol. Det är det jag lärt mig i behandlingen. Men det tar så otroligt mycket energi ifrån annat, och det är ofta mentalt slitsamt.

Jag vet om att jag inte varit någon bra förebild för mina egna barn, och det känns tufft att tänka på. Men det som varit viktigt för mig, är den dialog jag haft med barnen, att de fått insikt i problemen och att jag, deras mamma, är en av många människor som helt enkelt inte klarar av att dricka.

Jag blir heligt förbannad när jag hör föräldrar diskutera hur och när man ska bjuda sina barn på den första alkoholen. Jag säger: Bjud dem aldrig någonsin! Det är ett gigantiskt misstag. Vi föräldrar är ju våra barns förebilder, och när samhället inte kan sätta gränserna, så måste vi stå ännu starkare i kampen mot alkoholen.

Jag menar, om vi legaliserar drickandet, om det så bara gäller ett glas vin på lördagen, så har vi gett signal om att det är okej att dricka. Försvåra för ungdomarna i stället, det är enda sättet tror jag. Och förlängt öppethållande på Systembolaget är totalt vansinnigt enligt min mening, blotta tanken på att det kommer en dag när vi kan handla vinet på Ica, är skrämmande.

Åsa, 39 år, tvåbarnsmamma.

Har nu varit nykter i fyra månader.