ÅSIKT

Ge papporna halva barnledigheten – nu

DEBATT

Stefan Sundström, Henrik Schyffert med flera pappor går i dag ihop på Aftonbladet Debatt och beskriver sin framtidsvision.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om fler pappor tog hand om sina barn skulle kvinnors löner sluta halka efter och barnen må bättre, skriver de.

Året är 2019. Juni månad år 2019 är lika avgörande för 16-åringarna som alla juni har varit sedan urminnes tider. Efter skolavslutningsfester väntar en ändlös sommar, därefter de första stapplande stegen ut i vuxenvärlden. Brytningen är lika markant som någonsin. Det finns dock en grundläggande skillnad mellan dessa 16-åringar, deras äldre släktingar på skolgården, och alla moderna svenska generationer som kom före dem.

De som kraxar ”Du gamla du fria” vet att kvinnor har bröst och män snoppar och de har nyligen på allvar börjat intressera sig för det ena eller andra.

Men de är den första hela kull som lämnar nian och tror, vet, in i benet, att kvinna som man har samma drömmar, samma förhoppningar, samma möjligheter och samma rättigheter och skyldigheter. De fick kollektivt med sig något i starten av livet, som innan de föddes hade varit en bejublad teori men i verkligheten bara var förunnad ett blygsamt fåtal. De fick två föräldrar var, på riktigt.

Vintern 2003 blåste nämligen en folkstorm upp i Sverige, som puttade in Persson-regeringen i ett hopplöst trångt svekdebattshörn. Efter ett antal desperata uppgörelser med fackförbunden lyckades man precis ta sig tillbaka till ytan. Men det fanns till slut ingen annan chans att återfå den politiska initiativkraften, än att abrupt chocka nationen genom att dela föräldraledigheten rakt av. Ledarsidorna kokade över åt ena och andra hållet. Hannarna kacklade, honorna fräste: ”Feministisk konspiration!”, ”Våra spädbarn i händerna på passgångare!”, ”Min manliga man utskrattad i förkläde!”, ”Min kvinnliga fru förnekad sin naturliga natur!”.

Fast när det väl var genomfört kunde ingen människa begripa vad som hade hindrat pratet från att bli handling under alla dessa år, det tycktes plötsligt lika komiskt antikt 1900-tals-märkligt som kvinnor utan rösträtt, apartheid, krinoliner, män med hatt, eller ordet ”kvalitetstid”.

Inom kort var färre än 15 procent av männen inte hemma med småbarnen, i stället för tvärtom. Nu fanns det ju inte längre en enda vettig anledning, ens för de blygaste, att bry sig om vad grottmän och tanter hade för synpunkter på killar som älskade sina tjejer och ville se både dem och sina barn rakt in i ögonen, från dag ett till det bittra slutet.

Visst, i början var det ”tufft” för de med riktigt höga löner men vinsterna på alla andra plan fick även dem att krypa till korset. Värst var det för småföretagarmännen, tills de genom ivriga hjälpinsatser från alla håll äntligen lärde sig att delegera – ofta till makan – och därmed tog sig några steg bort från hjärtinfarkt. Ingen kunde riktigt sätta fingret på hur-när-varför, men efter några år började en massa statistiksiffror sjunka – för mobbning, våldtäkter, utbrändhet, kvinnomisshandel, barnmisshandel, sovstörningar, ätstörningar, självmord, separationer, sjukfrånvaro.

När männen väl hade kommit förbi tvåmånaderströskeln i barnkammaren, sjönk testosteronet medan simultanförmågan ökade markant. De mopsade till sig, och på sitt något oraffinerade sätt vågade de ta kommando över barnvagn, skötbord, BVC-besök, välling, kök, städning, bäddande, tvätt, barnkalas, klädinköp, dagismöten, godnattsagor och läxläsning. Allt det där som ser så hemtrevligt ut när man tittar på, men som är själva livet i en familj, sysslor som man måste turas om med, eller dela på, om de inte bara skall bli trista och tjatiga och sudda bort den kärlek och åtrå som gjorde att man ville sätta bo från första början. I takt med att kvinnorna insåg att det faktiskt var på allvar och att det funkade, började de en efter en att pusta ut och återuppväcka intressen de hade vårdat ömt innan de blev amningsapparater.

Samtidigt ökade antalet deltidsanställda, rörligheten på arbetsmarknaden, antalet födda, antalet kvinnliga chefer, effektiviteten, lekfullheten, ansvarstagandet, logiken i beslut, skatteintäkterna – till slut hade även kvinnolönerna hunnit i kapp männens, helt av sig själva. Efter 16 år hade i stort sett alla manliga mellanchefer varit pappalediga i minst ett halvår, och varken de eller deras kvinnliga kollegor kunde begripa poängen med lön efter kön.

Det blev till och med lugnare i klassrummen. Och nu när niorna sjunger ut sin relativa ovisshet 2019 så grips alla runt omkring av det stora i stunden, och får en förnimmelse av att frasen ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” kan stå för att det just i vårt hörn av världen finns litet extra utrymme för att låta humanismen, tron på det goda i människan, driva oss till storverk. Och att dessa unika 16-åringar traskar vidare i livet nästan obefläckade; med tro, hopp och kärlek som räcker till alla och envar. Om vi klarade att ta dem ända hit, hur långt skall de då inte själva nå? Och alla efter dem?

För att citera Yoko Ono (vars man, känd machosångare, stannade hemma med sonen i över fyra år): ”Att drömma allena är en dröm, att drömma tillsammans är verklighet”. Politik är väl att vilja och att våga drömma, tillsammans, för att komma på vad man vill?

Det kanske låter naivt, men denna dröm är enkel, logisk och konkret: Dela föräldraförsäkringen rakt av. Återställ ersättningen till 90 procent, höj inkomstgolvet och taket för alla. Solklar win-win-situation. Gör det nu.

Ge Sverige den slutgiltiga kicken ur grottan in i nutiden. Ingen av oss har möjlighet att vänta 100 år till. Ying och Yang, liksom. Kom igen, Göran.

Stefan Sundström Henrik Schyffert m fl