ÅSIKT

Låt flickorna klä sig som barn

DEBATT

När Eva Ingeström växte upp klädde småtjejer sig praktiskt och pojkar och flickor lekte ihop.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag blir hennes son retad på dagis när han har strumpbyxor på sig – och flickorna leker prinsessor.

Vill vi ha det så här? undrar Eva Ingeström på Aftonbladet Debatt.

som prinsessor Småflickor ska inte klä sig som objekt. ”Det är som om vi skulle klä våra pojkar i cowboykläder eller Spindelman-dräkter varje dag. För att de ska se manliga och tuffa ut”, skriver Eva Ingeström.
Foto: erik roxfelt
som prinsessor Småflickor ska inte klä sig som objekt. ”Det är som om vi skulle klä våra pojkar i cowboykläder eller Spindelman-dräkter varje dag. För att de ska se manliga och tuffa ut”, skriver Eva Ingeström.

Jag är född i början av 60-talet och vad jag minns hade vi alla jeans och tröjor och seglarstövlar och lekte gemensamma lekar. Vi var pojkar och flickor: kompisar som byggde kojor, spelade rundpingis, lekte burken och gick hem till varandra och åt mackor med mjölk. Kort sagt, vi var barn som lekte.

Helt plötsligt var man 14 år och började upptäcka att en del av alla de där lekkamraterna man hade var killar och att det var något speciellt med dem. Alltså att man kunde känna något speciellt för dem. Den upptäckten kom med ”könsmognaden” om man nu ska uttrycka det torrt. Jag tror inte ens en enda liten tvååring i dag har missat att det är STOR skillnad på pojkar och flickor. Flickkalas och pojkkalas. Pojkkläder och flickkläder.

Häromdagen när jag lämnade min son på dagis såg jag till min förvåning att de små flickorna gick omkring och drog dockvagnar i snön, upp och ner för en backe. Medan killarna åkte kälke eller pulka.

Kul lek för flickorna? Det såg bara tungt och besvärligt ut och de små vagnarna välte och dockorna trillade ut. (De härmar väl sina mammor som alltid är de som hämtar från dagis.) Killarna tjöt av skratt och lek på sina kälkar.

Man blir ju alldeles matt. För att inte tala om att gå in på en barnklädesaffär. Inget är ju längre barnkläder! Det är flick- eller pojkkläder. Det finns så mycket larviga flickkläder så man önskar att föräldrarna kunde bojkotta dem. Söt, sötare, sötast. Det är det som gäller och det får de lära sig tidigt. I vuxenlivet leker vi med moden, än är det inne med volanger, tunna urringade flyktiga saker, magtröjor och lolitamode. Än är det militärbyxor och ”låna-din-killes-kläder-mode”. Vi vuxna kan leka med vår image, vi har ett val, sätter på oss ett uttryck för att skapa ett intryck. Ett barn kan inte välja. Och det blir svårare för oss vuxna att välja till barnen också. Barnklädesindustrin regerar, naturligtvis en spegling av det samhälle vi har. En liten flickas föräldrar kommer in på H & M och vill köpa en jeansjacka, kanske tycker de att de har en tuff liten tjej. Då står de alltså där, inte på barnavdelningen utan på flickavdelningen. Vad finns det att välja på?

Jeansjackan har puffärmar, rosa applikationer (blommor, hjärtan) och är insvängd i midjan! Så mycket för den pojkflickan.

Pojkkläder å andra sidan: diskreta, raka i skärningen, neutrala färger, låter barnet synas, inte kläderna. Är ej insmickrande, sitter inte åt och hämmar deras rörelsefrihet. Är smutståliga och rejäla.

En pojkes kläder säger ”jag är tuff, jag kan leka, jag kan springa och röra mig obehindrat”. Med volangerna och puffärmarna signalerar flickkläderna ”titta på mig, är jag inte gullig”.

Läs nu föräldrar, svart på vitt. Vad väljer ni att klä era barn i? ”Jag-är-en-person-kläder” eller ”Titta-på-mig-är-jag-inte-gullig-kläder”? Ni klär dem inte som flickor, ni klär ut dem till objekt. Det är som om vi skulle klä våra pojkar i cowboykläder eller Spindelmandräkter varje dag. För att de ska se manliga och tuffa ut. Det kan nog vara svårt att motstå en fyraåring som absolut vill ha på sig sin rosa tyllkjol till dagis, men då gäller det kanske att inte ha hela garderoben full med rosa tyll, utan att det kan bli en utklädningslek. På yngsta sonens dagis har de fredagsdisko då barnen kan komma utklädda om de vill. Då skulle de där prinsesskläderna passa bättre, det är ju faktiskt inte ett vardagstillstånd att vara prinsessa i tyllkjol. Är det mammans dröm som avspeglas? Det skulle i så fall vara roligare om du själv gick till jobbet i såna kläder och lät barnet vara barn.

Det hände trots allt något drastiskt med könsrollerna i Sverige kring slutet av femtiotalet. Människor kunde bli mer individer och mindre könsvarelser. Vi blev friare. Så här är det i dag: min lille John blev retad (vid tre års ålder) för att han hade strumpbyxor på sig på dagis. Ett bekvämt och praktiskt plagg för alla barn i den åldern. Men det är numera ett tjejplagg. Eftersom Johns storebror kunde ha strumpbyxor på sig på dagis 1993, precis som många andra pojkar hade, så har det här alltså ändrats på tio år. En snabb utveckling bakåt med andra ord.

Hallå! Vill vi ha det så här? Vem drar det kortaste strået? Jo, vi och våra barn. De som växer upp och ska försöka leva ihop, pojke och flicka, och efter att den första förälskelsen lagt sig, upptäcker att det är två människor som har flyttat ihop och inte Tarzan och Barbie!

Eva N Ingeström (Grafisk formgivare mamma till en flicka och två pojkar)