ÅSIKT

Djindjic var köpt av den serbiska maffian

Kim Wadström skriver på debatt

DEBATT

Mordet på den serbiske premiärministern

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Zoran Djindjic har skakat omvärlden och det talas redan om att han dog i kampen för demokrati.

Men bilden är mer komplicerad än så menar frilansjournalisten Kim Wadström.

Mycket tyder på att en av Europas mest komprometterade politiker föll på eget grepp, skriver Kim Wadström på Aftonbladet Debatt.

Zoran Djindjic
Foto: GETTY IMAGES
Zoran Djindjic

Serberna gråter över sin mördade premiärminister. Mordet var en attack mot staten, mot folket, heter det. Zoran Djindjic, förtryckets främste motståndare, dog i kampen för demokrati.

Men bilden är mer komplicerad än så: mycket tyder tyvärr på att en av Europas mest komprometterade politiker föll på eget grepp.

Eller för att citera hans fiende Vojislav Kostunica:

– Skjutningen visar tydligt hur kriminaliteten har trängt in i varenda por i Serbien. Nu hoppas jag att alla inser vad som är legalt och illegalt och att vi inte kan kompromissa och göra överenskommelser.

Han kunde lika gärna ha sagt ”så går det om man ger sig i lag med kriminella”.

Vojislav Kostunica förlorade den bittra strid mellan de två som förlamade statsförvaltningen de senaste åren. Men ingen visste bättre än just Kostunica vilka överenskommelser Djindjic gjort för att stärka sin personliga makt. Djindjic var en pragmatisk maktpolitiker som agerade ad hoc ur ett dag för dag-perspektiv.

Kanske resonerade Djindjic som så att först makten, sedan reformerna. Men det fanns en besvärande principlöshet i hans överenskommelser.

Under mitt senaste besök i Belgrad träffade jag Aleksandar Radovic, chef för riksskatteverket. På Djindjics uppdrag skulle Radovic få bland andra mediemagnaterna Karic att betala skatt på de tillgångar de olagligt tillskansat sig under Milosevic. Jag talade med en resignerad man som insett att han inte fick göra sitt jobb.

– Alla vet att Karic är bulvan och att det är Milosevic som äger bolagen, sa han och beskrev sedan målande hur Karic sprang till premiärministern för att beklaga sig så snart skatteverket försökte få dem att betala.

Det kom inte som en överraskning för någon att Karic sedan öppet gav sitt stöd till Djindjic i kampen mot rivalen Kostunica. Priset betalades av det utfattiga Serbien som behöver varje tillskott i statskassan.

Det internationella samfundets politiker, rådgivare och diplomater satte stort hopp till Djindjics reformiver och förmåga att demokratisera Serbien. Hans kontakter med den organiserade brottsligheten betraktades som en pinsamhet man tyckte sig vara tvungen att överse med för den goda sakens skull.

– Han vill göra sig fri, han vill rensa upp, han försöker, sa de internationella diplomater och rådgivare jag talade med under min senaste resa till Belgrad.

Djindjic själv skröt med de överenskommelser med kriminella han gjorde under valet och revolutionen hösten 2000. Man vet att han tog emot fem miljoner kronor av maffian inför valet. Det berättade han själv. Den mest kända överenskommelsen gjordes med Legija, den före detta polisgeneral som nu sägs ligga bakom mordet. Legija, då ännu befälhavare för polisens fruktade specialstyrka Röda baskrarna, lovade Djindjic att hans män inte skulle skjuta på folket som demonstrerade utanför parlamentet.

Djindjic hade nära kontakter med flera av Balkans, kanske Europas, mäktigaste och farligaste maffiagrupper.

Ett bekräftat faktum är att Djindjic ibland lät sig flygas i ett privatjet ägt av den man som pekats ut som cigarettmaffians ledare, Stanko Subotic. Som gudson till Ljubisa Buha, chef för maffiagruppen Surcin, syntes han ofta i dennes hem. Surcingruppen är en av de åtta grupper som delat Belgrad mellan sig. Under hösten och vintern har den undre världen skakats av ett maffiakrig. Surcins ledare flydde utomlands, men det sägs att han återvände till Belgrad ett par dagar före mordet för att vittna inför en specialåklagare. Enligt Belgrads undre värld planerade Djindjic att med hjälp av sin gudfar Buhas vittnesmål rensa bland de i hans tycke allt för många maffiagrupperna. Men innan polisen och åklagarna hann slå till gick de andra sju grupperna samman och lät mörda Djindjic. Legija och hans män blev redskapet, bakom stod alltså hela den undre världen.

Utom Djindjics egna allierade, Subotic och Buha.

Djindjic och hans regering författade en mängd stolta resolutioner mot kriminaliteten. Justitiedepartementet utbildade domare och åklagare, höjde deras löner och bildade antikorruptionskommissioner. Men ena dagen proklamerade Djindjic resolutioner. Nästa dag förhandlade han med dem han skulle bekämpa. Och den tredje gick han deras ärenden.

Men maffian var inte så förtjust i sin premiärminister som man kan tro. De jag talat med ansåg att han borde ha nöjt sig med att bli köpt. De ansåg att han själv blev en av spelarna genom att använda sig av polisen, precis som Milosevic, och det gillade de inte.

Frågan är nu hur Serbien ska komma till rätta med korruptionen som är en cancersvulst i hela samhället, från botten och ända upp.

Maffian, polisen och politikerna rånade det jugoslaviska folket på tillgångar värda 3 000 miljarder kronor under 1990-talet. Miljarder som nu används för att köpa dem som måste köpas så att affärerna ska flyta smidigt också under den nya regeringen.

I väst har vi ännu inte befriat oss från bilden att alla problem på Balkan stavades Milosevic. Den mer komplicerade verkligheten är att demokrati och stabilitet inte är möjlig så länge Titos och Milosevics skapelse, den statsunderstödda maffian, sitter kvar i rubbat bo.

Väst, och då framför allt USA, valde att ge sitt stöd till pragmatikern Djindjic i en from förhoppning att han skulle reformera Serbien. Trots att Djindjic faktiskt aldrig var en demokratiskt vald ledare i ett demokratiskt val – och heller aldrig skulle ha blivit det. Zoran Djindjic var lika impopulär i Serbien som hans utkonkurrerade fiende Kostunica är populär.

Västs ledare och diplomater ansåg att Kostunica gjort sig omöjlig genom att vägra lämna ut krigsförbrytare och allmänt vara för motsträvig till reformer. Men nästa gång Serbien går till val kommer Kostunica med stor sannolikhet tillbaka som landets nye premiärminister. Det finns i dag ingen annan som är populär nog. Och den mest lovande politikern på tillväxt, riksbankschefen Dinkic, har kanske ännu en alltför svag maktbas.

Kostunica är inte perfekt på något sätt. Han är nationalist. Han är en petimäter som hellre slår i lagboken än lanserar ekonomiska reformer.

Men han är hederlig och kompromisslös. Det kanske är dags att låta det serbiska folket själva välja sina ledare. Att låta serberna göra sina egna demokratiska misstag. Och stötta dem i den demokratiska processen och viljan att rena sig från den statsunderstödda maffian.

Kim Wadström