ÅSIKT

Mamma, ska jag kriga om USA anfaller?

Leila skriver brev från Bagdad, Timothy från hangarfartyget ”USS Constellation”

1 av 2
I SADDAMS OCH KRIGETS GREPP ”Leyla” bor i Bagdad. Hon är 40 år gammal och har genomlevt flera krig, misär och sanktioner. Nu ska hennes 20-årige son kriga mot USA. Hennes 25-åriga lillasyster har tecknat en bild av hur ”Leyla” känner sig.
DEBATT

I Bagdad bor 40-åriga Leyla. Hon har överlevt flera krig och sanktioner. Hennes son finns på en bas nära Kuwait. Han gråter för att han inte vill kriga.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På hangarfartyget ”USS Constellation” finns Timothy M Truster. Han är ansvarig för de missiler och bomber som snart regnar över Irak.

Här skriver de om sina tankar kring kriget.

År 1979 åkte jag och min storebror till Paris på semester. Det var första gången jag åkte utomlands. Min bror var 22 år och väldigt förtjust i att handla böcker. Jag var 18 år och förtjust i att handla kläder. Inne i en affär träffade jag en ung fransk man som bjöd mig på kaffe. Några dagar senare blev vi vänner. Han sa att jag skulle ha en framtid om jag stannade i Paris. Vi gick och såg på en modeshow och där fick jag erbjudandet om att prova på att söka jobb som modell. Då kände jag stor glädje för då visste jag att jag var vacker.

Några dagar senare satt jag på planet tillbaka till Bagdad. Jag kände mig så glad efter Paris men så fort vi kom till Bagdads flygplats blev jag yr i huvudet och kunde inte andas. Min kropp skakade, mina fötter tillhörde inte längre mig. Polisen grep min bror och förde bort honom.

– Din bror har förbjudna böcker, sa en polisman.

Sedan försvann min bror – för alltid. Detta var bara några dagar efter att Saddam hade tagit makten.

Jag älskade min bror. Efter det som hände orkade jag inte fortsätta i skolan. Efter ett år gifte jag mig. Då hade kriget mot Iran börjat.

En dag när jag var på väg hem till mina föräldrar såg jag flera poliser utanför deras hus. Jag glömmer det aldrig– hur poliserna tar min far och mor och syskon och kör iväg med dem. En månad senare släpptes min familj från fängelset. Då kände jag inte igen min far. Han satt tyst och glodde på väggarna. Han har heller aldrig berättat om vad som hände i fängelset. Polisen hade tagit allt på hans bankkonto och länsat deras hem, det fanns bara några gamla möbler kvar.

Från den dagen satt min far hemma, han kunde inte jobba igen för han var svag och sjuk. Ett år senare kallades min man in till militärtjänst, jag var med barn, samtidigt som det blev det krig mot Iran. Under en lång tid vaknade jag varje morgon med en enda fråga i huvudet: Kommer min man hem levande igen?

Under krigets gång födde jag en son. Den här tiden i Bagdad var hemsk. Varje dag begravdes många soldater, det var stridsplan och raketer på Bagdads himmel, hundratusentals barn blev föräldralösa. Och samtidigt utkämpade polisen ett krig mot invånarna – de grep vem som helst, när som helst. Framför mitt hus sköt polisen ihjäl tolv ungdomar som vägrade bli soldater.

Två år senare anföll Saddam Kuwait. Några månader innan kriget i Kuwait tog slut föddes min dotter. På sjukhuset fick jag veta att min man låg där också. En kula hade träffat honom i hjärtat, det var ett under att han överlevt.

Folket försökte göra uppror mot Saddam men det ledde bara till att tiotusentals civila dödades, byar och städer förstördes.

Efter Kuwaitkrigets slut fick vi uppleva ännu ett krig – sanktionerna. Ingen mat, ingen medicin. Min dotter är svårt sjuk. Hon är nio år men är inte som andra barn. Hon går inte heller i skolan.

Min son är i dag 20 år gammal och ligger i militären. Han är stationerad vid en bas nära gränsen till Kuwait. Sista gången vi sågs frågade han mig: Mamma, jag ser amerikanerna från min bas, vad gör jag om de anfaller, ska jag kriga då? Vi grät båda två.

Jag använder nervtabletter för att orka leva. Mina kompisar umgås inte längre med mig och ibland rasar jag som ett vilddjur. Skriker och kastar saker runt mig. Ofta sitter jag ensam. Min man orkar knappast gå med till affären och handla mat och mina föräldrar behöver min hjälp, de är helt ensamma annars.

En av mina bröder, min lillebror, flydde till Sverige. För några veckor sedan fick jag träffa honom. Efter elva långa år kände jag inte igen honom. Är det du? skrek han när han såg mig. Sedan grät han. Och jag skrattade.

Jag kommer inte ihåg att jag skrattat sedan 1979.

Leyla (Skribenten heter egentligen någotannat men vill vara anonym med tanke på omständigheterna hon lever under)