ÅSIKT

Jag är nykterist – ett hot mot det normala

Jimmy Eriksson, 28, är nykter alkoholist

1 av 2 | Foto: Roger Schederin
DEBATT

I dag är det lördag och många drar ut på krog och klubbar för att festa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jimmy Eriksson, 28, är nykter alkoholist. Han har inte druckit en droppe på fyra år. Det är inte helt okomplicerat. För omgivningen.

– Att inte dricka utmanar normen i vårt samhälle, skriver Jimmy Eriksson på Aftonbladet Debatt.

– Dricker du nåt nuförtiden?

Plötsligt slog det mig vad det var som förenade oss. Vad som var vår minsta gemensamma nämnare. Det är en alltför vanlig fråga som liksom saknar svar. För vad svarar man egentligen när beslutet att lägga av, att sluta, inte tycks ha nått ända fram. När de man hade nånting gemensamt med tycks uppfatta ens nykterhet som nåt som går över. Som en sjukdom.

Men jag vet hur det är. Att föreställa sig ett liv utan de där sena och oftast alldeles för blöta kvällarna på krogen var helt otänkbart. Också för mig. Det skulle ha varit som att förneka livet självt. Ett existerande utan innehåll.

Turerna förbi bolaget, festerna, var lika självklara som den aldrig ifrågasatta vänskapen. Den som bara finns där. Den alltid kravlösa. Som aldrig ifrågasätts. Aldrig. Inte förrän den sätts på prov.

Det här handlar om att sätta vänskapen på prov. Det här handlar om att inte dricka. Om att vara undantaget. Om att alltid ifrågasättas. Att tacka nej på en middag. Att ständigt ha en ursäkt. Men jag kör aldrig. Har inte ens nåt körkort. Och jag kan knappast vara gravid. Vilken ursäkt har då jag?

– Inte ens en öl?

Det har snart gått fyra år. Och inte ens en öl dricker jag. Jag var tjugofyra och gjorde ett lika oväntat som akut besök på S:t Görans sjukhus. Min ålder förvånade de flesta. Inflammation i bukspottkörteln drabbar som regel gamla alkoholister. Jag var inte gammal. Och jag var inte alkoholist. Eller?

De flesta akuta bukspottkörtelinflammationer leder även till döden. Av nån anledning fick jag en chans till. Men inte utan krav. Jag var tvungen att sluta dricka. Att bli nykter skulle bli mitt straff.

Jag låg där, i dödens väntrum, med en kölapp till evigheten. Det var vår och islossningen skrek i ådrorna. Vad annat kunde jag göra än att tänka. På vem jag var. På hur jag levde och varför. Ibland tvingas man se det otänkbara.

Men vem är jag att moralisera? Jag som alltid var sist hem från festen. Jag som började dagen med en öl och aldrig slutade. Jag är inte bättre än du. Du som frågar mig. Men jag tvingades att välja. När du ser mig så tänker du att visst, synd, taskigt, men jag klarar av det, det är skillnaden. Men det är just där som meningen ligger. I skillnaden. Mellan dig och mig.

Jag är nykterist. Du vet. Och du tror det beror på att jag har en känslig körtel nånstans i magen. Urkramad som en sur disktrasa. Ett livsnödvändigt organ som hotar döda mig om jag dricker. Det är inte så. Det är inget straff att vara nykter. Det handlar om att välja. Men att vara nykter handlar om att ha valt bort, sägs det. Att dricka innebär däremot aldrig att välja. Det liksom bara finns där, bara är så. Det är nåt man gör – lika oreflekterat som att andas. Lika naturligt som självklart. Som att vara vänner. Men att vara vänner är inte självklart. Vänner väljer man också. Eller väljer bort.

Du som frågar mig. För dig finns inte alternativet. Du har inte behövt tänka på det. Du har inte behövt välja. För du väljer inte. Du bara gör. Följer den utstakade väg som kallas norm. Norm som normalt. För mig fanns inte heller alternativet. Att sluta dricka låg bortom min horisont. Nu är jag nykterist och du trodde nog aldrig jag skulle ta det ordet i min mun. Jag trodde det inte heller.

Men nykterist är jag inte bara. Jag blir det också i varje möte med dig. Att vara nykter är att utgöra skillnaden. Att vara nykter innebär att utmana den rådande ordningen. Men mer än så. Jag har utmanat vår vänskap. Valt, men inte bort. För vi valde en gång varandra. Och jag ångrar ingenting. Jag utmanar den norm som en gång utgjorde kittet för vår vänskap. Den norm som ständigt uppmanar oss att dricka. Att vara som alla andra. Som de som dricker. Att vara nykter innebär att vara alternativet. Att du ser alternativet i mig tvingar dig att välja.

Men vad betyder det att inte dricka? Att inte längre vara sist hem från krogen? Att be om alkoholfritt på middagen? Att inte dricka – längre – innebär att man placerar sig utanför normen. Att man skapar en bubbla av oberoende som måste behandlas varsamt, med hänsyn så att den inte spricker.

Åtminstone uppfattas det ofta så. För han vill väl knappast komma, han dricker ju ändå inte, och han kommer säkert att ha skittråkigt, och vi ska ju på krogen sen, och dit vill väl inte han gå.

Du vet. Och det behövs ingen ursäkt. Genom att göra kultur till natur, att göra drickandet till något naturligt, säga att det är normalt, så bevaras ordningen. En sanning skapas och återskapas och för en sanning behövs inga ursäkter.

– Tänker du aldrig mer dricka?

Det mest plågsamma är ändå vetskapen om att det trots allt var alkoholen som var kittet. Det som förenade oss. Är vänskapen verkligen så skör att den inte klarar förändringar?

Jimmy Eriksson student och estradpoet