ÅSIKT

”Jag vill inte rysa av skam inför tidningen”

Många britter vet bara alltför väl vad kriget handlar om: Bushs hämnd – någon måste ställas till svars för 11 september

1 av 2 | Foto: MARTIN GODWIN
FRAMSTÅENDE Katy Weitz är en framstående journalist i England. För några veckor sedan var hon nominerad till bästa feature-skribent vid Alternative Press Awards. Hon har tidigare skrivit för tidningen People. För två veckor sedan sade hon upp sig från The Sun.
DEBATT

Den amerikanske krigskorrespondenten Peter Arnett fick i måndags sparken från tevebolaget MSNBC för att han låtit sig intervjuas i irakiskt teve och där sagt att Bushs stöd på hemmaplan ifrågasätts ju blodigare kriget i Irak verkar bli. ”Kriget mot terrorismen” har skapat patriotiska medier som kräver lydiga journalister menar journalisten Katy Weitz. Hon sa för två veckor sedan upp sig från den engelska tidningen The Sun, i protest mot tidningens krigshets.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Jag vill känna stolthet över tidningen jag jobbar för, inte rysa av skam inför blodtörstiga förstasidor”, skriver Katy Weitz på Aftonbladet Debatt.

För två veckor sedan sade jag upp mig från mitt arbete som journalist på nyhetstidningen The Sun, Storbritanniens största tabloid. Anledningen var vår bevakning av kriget mot Irak. Detta var inte ett beslut som jag tog lätt på, jag hade tänkt på det i flera månader. The Suns förhållningssätt, som en Rupert Murdoch-ägd tidning, var krigiskt från första början. Man accepterade utan omsvep regeringens linje att vapeninspektörerna aldrig skulle lyckas övertyga Saddam Hussein om fördelarna med avrustning. Dagen då kriget bröt ut löd en rubrik i första upplagan: “Visa dem ingen nåd ? Deras själar är befläckade”. Det var sjukt.

Vad vi ser är en olaglig invasion av ett u-land, vars desperata folk har terroriserats och mördats i årtionden. I detta läge hävdar The Sun att irakierna inte förtjänar vår sympati, de är inte mänskliga. Alla har de en del av ansvaret för ledarnas synder.

Själv har jag hela tiden starkt motsatt mig detta krig och det är omöjligt för mig att fortsätta associeras med en högerpublikation som valt att inta en så brutal och omänsklig hållning. Många britter vet bara alltför väl vad kriget handlar om: Bushs hämnd – någon måste ställas till svars för 11 september. Det är också ett praktiskt sätt att knyta till sig Mellanösterns oljeexport. Han har misslyckats med att finna Usama, misslyckats med att övertyga sitt land om det nödvändiga i att borra i Alaska för att bli mindre beroende av fossila bränslen från utlandet.

Nu använder han sin ställning som ledare för världens enda supermakt för att invadera en suverän stat. Och allt vår premiärminister lyckats åstadkomma – med sina frenetiska försök att få till en andra FN-resolution – är att skänka detta krig en legitimitet som det aldrig har förtjänat.

Så jag sade upp mig, efter att ordentligt ha förklarat för mina chefer varför jag ville lämna företaget. Jag vill kunna känna stolthet över tidningen jag jobbar för, inte rysa av skam inför blodtörstiga förstasidor. Inom journalistiken finns en oskriven lag som säger att vad du än tycker – och vad du än säger i privata sammanhang – så ska du stödja tidningens linje när du vistas i offentligheten. Du är en representant för detta organ och du bör vara beredd att försvara det i alla lägen. Om du inte kan göra det så är det bäst att du håller tyst.

Mina chefer var chockade men förstående. De erkände till och med att personer i tidningens ledning delade mina bekymmer, men dessa personer var nu tvungna att stödja ett orättfärdigt, omoraliskt och nu olagligt krig vilket kommer att få återverkningar i hela världen, inte bara i Mellanöstern, under många år framöver.

Man kan se detta som de monopoliserade mediernas tragedi. Tidningar, tv- och radiokanaler som ägs av en enda individ följer samma linje och säger samma sak.

I USA är situationen ännu värre. De som är kritiska till kriget baktalas och smädas, de får höra att de är “opatriotiska”. Men det är inte opatriotiskt att vara mot krig.

I dessa tider av djupt förräderi från regeringens sida är det vår patriotiska och journalistiska plikt att uttrycka de åsikter som de inte vill höra.

Det här är inte ett videospel där vi kan jämföra storleken på våra stridsvagnar och bomber och baxna av beundran inför explosionerna i Bagdad, som om det vore ett fantastiskt fyrverkeri. Det här handlar om människoliv – också våra soldaters liv – och i slutändan kommer vi alla att få betala priset för denna tragiska parodi på rättvisa.

EU är redan splittrat, FN har tömts på sin kraft och arabstaterna är missnöjda. Varje dag ser vi hur katastrofen växer sig större och vi kan knappt tro våra ögon.

Vi översköljs av krigets alla halvsanningar och vi vet inte vad vi ska tro. Lögner och hyckleri har fört oss dit där vi är nu. Hur i hela fridens namn ska vi göra för att ta oss tillbaka?

Katy Weitz

Översättning: Henrik Karlsson