ÅSIKT

Ersätt folkrätt med människorätt!

Folkrätt? 1988 gasades den kurdiska staden Halabja – ett av de mest obehagliga exemplen på Saddam Husseins brott mot mänskligheten. Folkrätten måste skydda mänskliga rättigheter – inte tyranner, skriver artikelförfattarna.
Foto: SCANPIX
Folkrätt? 1988 gasades den kurdiska staden Halabja – ett av de mest obehagliga exemplen på Saddam Husseins brott mot mänskligheten. Folkrätten måste skydda mänskliga rättigheter – inte tyranner, skriver artikelförfattarna.
DEBATT

Vad är folkrätten värd om den garanterar en diktator rätten att mörda och tortera sitt eget folk?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Borde vi inte sätta mänskliga rättigheter före enskilda staters suveränitet? Folkrätten kommer inte från ovan, skriver Johan Norberg och Sofia Nerbrand på Aftonbladet Debatt.

I den svenska debatten har Irakkriget främst kritiserats för att FN inte har sanktionerat det och att det strider mot folkrätten. Men är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris, som Hoola Bandoola Band en gång frågade? Det borde ge skäl till eftertanke att Rwanda stöder kriget mot Irak, med motiveringen att folkmord är värre än krig. I Rwanda mördades 1994 nästan en miljon människor på hundra dagar.

FN lyfte inte ett finger.

Hur kan någon vettig person vända sig till FN:s säkerhetsråd för att få veta vad som är rätt och fel i världen? Bland de ständiga medlemmarna finns Kina, världens största diktatur, Ryssland, som bedriver terrorkrig i Tjetjenien, och Frankrike, som bl a aktivt medverkade till Rwandamassakern genom stöd till hutuerna.

FN är användbart som en mötesplats för stater, men inte som moralisk kompass. När den svenska regeringen lovar att följa FN – oavsett vad FN kommer fram till i sakfrågan – är det en moralisk kapitulation.

Folkrätten kommer inte från ovan. Den är en samling konventioner och avtal formade i en politisk miljö, i förhandlingar mellan stater. Den är hela tiden föremål för tolkningar och förändringar. I centrum står staters suveränitet, inte människors rättigheter. Det gör att en diktator som Saddam Hussein har rätt att ha sina tortyrkammare och våldtäktsrum i fred och att han kan gasa ihjäl sin befolkning – för att det är ”inre angelägenheter”.

För oss är mänskliga rättigheter det viktiga, inte folkrätten. Detta var också mångas slutsats efter Natos intervention i Kosovo. FN stödde inte heller den insatsen. Men flera västländer sade att en diktator inte har rätt att mörda sin befolkning, att folkets faktiska rättigheter går före ”folkrätten”. Slobodan Milosevic står nu inför rätta i Haag, och mycket få beklagar att vi störde honom i hans inre angelägenheter. Saddam Hussein är en blodigare diktator än Milosevic, trotsar FN i långt högre grad och utvecklar vapen som Milosevic inte ens kunde drömma om. Varför ska vi låta Iraks bödel vara i fred om vi godkänner ingreppet i Kosovo? Är irakiska liv inte lika mycket värda som europeiska?

Vi kan inte avsätta alla diktaturer. Krig är alltid en katastrof och ska bara tas till som sista utväg. Men det måste vara en av utvägarna – särskilt om en diktatur utgör ett verkligt hot mot omvärlden.

Om Saddam inte tvekar att mörda hundratusentals irakier, invadera två grannländer och skicka missiler mot två andra, finns ingen anledning att tro att han skulle skona oskyldiga i Nordamerika eller Europa. Det finns inga bevis för att han haft kontakter med al-Qaida, men med tanke på att Saddam länge har stött en av Mellanösterns mest mordiska terrororganisationer, Hamas, är risken stor att han kommer att beväpna terrorister när han har den kapaciteten.

Efter Kuwaitkriget stod det klart att Irak bara var ett knappt år från att ha utvecklat färdiga kärnvapen. Vi kanske står inför valet att avsätta honom i dag eller att riskera utpressning under atomvapenhot om ett decennium.

FN borde ha till uppgift att hindra detta. Det ligger i allas vårt intresse och det är allas vårt ansvar. FN-resolutionen 1441 i fjol handlade inte om inspektioner – det var den sista varningen. Saddam skulle göra sig av med vapnen eller bevisa att han redan gjort det, annars väntade ”allvarliga konsekvenser”. Liksom han ignorerat tidigare resolutioner vägrade han även nu. Så inspektörerna tvingades till det förnedrande arbetet att försöka finkamma Iraks 438 000 kvadratkilometer på spår efter vapen – vilket inte var resolutionens avsikt. 1998 kastade Saddam ut inspektörerna, enda anledningen till att de nu ens fick komma in i landet var att det stod en kvarts miljon tungt beväpnade amerikanska och brittiska soldater vid gränsen.

FN blir en papperstiger om sådant beteende inte leder till konsekvenser. Det blir en klar signal till andra länder att de kan ignorera resolutioner utan att bestraffas. Många ropar efter mer vapeninspektioner. Men i så fall måste de som driver denna linje ställa upp med de hundratusentals soldater som krävs för att Saddam ska låta inspektörerna verka. Det är inte rimligt att vi hela tiden förlitar oss på USA:s styrka, samtidigt som vi på bekvämt avstånd förnärmat tar avstånd från den. Då är det vi som tvingar in dem i unilateralism.

De nya hoten mot det öppna samhället kommer från terrorgrupper och skurkstater. Att bekämpa dem ligger i allas vårt intresse. Långt framskridna planer på attentat har avslöjats även i Europa. Att befrämja demokrati, individuell frihet och välstånd världen över är i en sådan värld inte bara ett moraliskt utan också ett säkerhetspolitiskt intresse.

Än en gång sitter vi européer på läktarplats medan USA och Storbritannien kämpar för vår säkerhet. Den av Sverige omhuldade FN-stadgan bygger på hur världen såg ut efter andra världskriget.

De nya hoten kräver att vi utvecklar folkrätten, så att den skyddar mänskliga rättigheter, i stället för tyranner. Vi behöver en ordning som passar efter efterkrigstiden.

Sofia Nerbrand (redaktör på tidskriften Axess), Johan Norberg (författare vid tankesmedjan Timbro)