ÅSIKT

Tjockisar finns – och vi har rätt att synas

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
TA ANSVAR FÖR IDEALEN Jenny Dahlberg skrev en bok om att vara tjock och blev på kuppen mediernas älskling. Men dessa vägrar ändå ta sitt ansvar för hur våra ideal ser ut, skriver Jenny på Aftonbladet Debatt. På bilden med dottern Caroline.
Foto: LOTTE FERNVALL
TA ANSVAR FÖR IDEALEN Jenny Dahlberg skrev en bok om att vara tjock och blev på kuppen mediernas älskling. Men dessa vägrar ändå ta sitt ansvar för hur våra ideal ser ut, skriver Jenny på Aftonbladet Debatt. På bilden med dottern Caroline.

Om en tjock kvinna köper en tidning där det på framsidan står: ”Vårens mode – alla storlekar, alla figurer” så förväntar hon sig som läsare att tidningens syfte är att visa just alla storlekar, alla figurer. Men ack vad hon bedrar sig. Besviken lägger hon ifrån sig blaskan och konstaterar ännu en gång: Det är inte accepterat att vara tjock och kvinna, inte i Sverige.

Det är först och främst medierna som är den största boven i detta utseendefixerade samhälle vi lever i. Vi blir dagligen överösta med information där mode- och skönhetsindustrin indirekt vädjar till oss kvinnor att vi inte ska vara nöjda med oss själva.

Hur kan det anses vara normalt/naturligt att kvinnan hela tiden ska manipulera sitt utseende? De försöker lura oss att tro att det är för vår egen skull när det egentligen handlar om att passa in i den normaliserande så kallade mallen av hur (de som bestämmer) kvinnor bör vara. Och vi får definitivt inte vara överviktiga men är vi nu det får vi inte ses som naturliga inslag i samhället, utan ska obönhörligen stuvas undan.

Många kvinnor som är tjocka lider av dåligt självförtroende. Och detta tack vare alla dessa oändliga budskap som hela tiden pumpas ut: Du duger inte som du är! Gör någonting åt det! Banta, banta, banta, banta, banta och du blir en lycklig människa!

De vill få oss att tro att lycka sitter i utseendet. Jag undrar hur det kan vara så svårt att förstå att det är väldigt många kvinnor som knäcks av detta. Och ändå fortsätter det, hela tiden! Att som tjock hela tiden få sitt självförtroende nedtryckt i skoskaften är att långsamt ta livet av oss.

Det finns inte en enda människa jag har mött som inte håller med om att kroppsidealen är sjuka, trots detta är det inte någon av dessa som kan tänka sig hjälpa till för att få bukt med dessa problem. Varken tidningar eller klädföretag. Jag har e-postat och ringt, jag har ställt den enkla frågan ”Varför är inte den tjocka kvinnan representerad?” Ingen har något direkt svar, de lovar att återkomma. Men inget av alla dessa företag jag tagit kontakt med har hört av sig.

Nyligen blev jag nekad samarbete med ett sportinriktat företag av den enkla anledningen att de inte vill bli förknippade med tjocka människor. I ett brev från dem kunde jag bland annat läsa följande: ”Vi delar dina uppfattningar om ideal och hoppas att du upplever dem i vår reklam? Däremot vill vi missionera om vikten av att röra på sig och leva ett aktivt liv vilket inte har något att göra med kroppsideal utan ditt eget välbefinnande och din hälsa.”

Nej, jag upplever absolut inte att någon reklam överhuvudtaget delar mina uppfattningar om ideal. Det företag jag kontaktade saluför sportkläder i stora storlekar, men vi som är tjocka letar i blindo, vi får försöka gissa oss till i vilka butiker vi kan finna våra kläder. För aldrig att vi ser en modell större som skyltar med detta. Naturligtvis anser jag att det är viktigt att leva ett sunt, friskt och sportigt liv. Men de ska inte bara inrikta sig på dem som redan lever så, utan även sporra överviktiga människor till ett sundare leverne.

Ni inom företagsledningar och medier som har makten att påverka budskapen som dagligen pumpas ut till tusentals unga kvinnor och män, har ni tänkt på hur många självförtroenden som knäcks av detta? Jag förstår att det handlar om pengar. Ni bryr er inte om dessa individer, ni bara rycker på axlarna samtidigt som ni samlar pengar på hög och gottar er. Det handlar om att sälja lösnummer, locka tittare och finna presumtiva annonsörer.

Ni grundlurar gladeligen hela tiden alla dessa stackars människor som är för veka för att förstå sitt eget bästa. Det är ni som fått kvinnors självkänsla att vackla. Är ni inte medvetna om att ni med era budskap är med och skapar och utvecklar denna hysteriska utseendefixering och ger väldigt många människor kroppskomplex?

För ett par veckor sedan köpte jag en viss månadstidning där det stod det klart och tydligt på framsidan att i det här numret hittar du alla storlekar, alla figurer. Jag blev mycket konfunderad. För det första: Alla storlekar? Av cirka 100 shoppingfynd valde tidningen att endast visa upp två plagg i storlek XXL.

Hur många tjocka kvinnor uppfattar inte detta som ett hån? Ett underliggande budskap: ”Läser du den här tidningen får du inte vara tjock, vi representerar inte den tjocka människan. Se till att banta fort som attan! Det är den uppfattningen jag får, och säkert tusentals andra tjejer likaså. Och alla figurer? Just i denna tidning fanns inte en enda, inte EN enda modell som var annat än väldigt smal. Ingen mullis, knubbis, tjockis eller fettis?

Varför fick inte två bastanta kvinnor visa upp dessa två fjuttiga XXL-plagg i alla fall? Oavsett vilken katalog/butik det gäller, som saluför kollektioner i större storlekar, använder de sig ALDRIG av den kategori kvinnor som kollektionen faktiskt vänder sig till.

Jag kontaktade en modellagentur för att försöka få svar på frågan: ”När det gäller de stora klädkedjornas kollektioner som vänder sig till storlek större, varför är det aldrig just stora modeller som visar upp dessa kläder i katalogerna? Hur ska en kvinna som har storlek 54/56 veta hur detta plagg eventuellt kommer att sitta på henne?”

Svaret jag fick, gjorde mig definitivt inte klokare, snarare ännu mer arg och ledsen över hur samhället ser på tjocka människor: ”Jag misstänker att det är så att de som gör reklambilderna utgår ifrån att folk i allmänhet vill vara smalare än de är och man försöker då visa folk ’hur de skulle kunna se ut’ i kläderna om de vore lite smalare.”

Tjocka människor VET hur de skulle se ut om de vore smalare. Vill vi ändå veta är det bara att bläddra förbi dessa ynka tio sidor med mode för ”oss” och titta på resterande innehåll i katalogen. Det relevanta är att det är här och nu vi behöver kläder på kroppen och att vi då vill veta hur kläderna eventuellt kommer att sitta på oss. Argumentet ”det säljer inte” är bara en feg ursäkt att ta till, när grundsynen är den att det inte är accepterat att vara tjock. Vi låtsas helt enkelt inte om att de finns.

Om tjocka människor ska kunna känna sig accepterade i samhället skulle ett steg i rätt riktning vara att medierna såg det som ett naturligt inslag att sticka in tjocka människor och modeller lite här och där. Och det ska inte skyltas som om det vore världens grej, exempelvis: ”I den här tidningen visar tjocka tjejer upp höstens mode.”

Det måste bli accepterat att vara tjock, det ska inte vara ett ideal att ha 30 kilos övervikt, men under tiden vi är tjocka, oavsett om vi aktivt arbetar för att gå ned i vikt eller ej måste vi få känna oss accepterade och kunna leva livet fullt ut och inte gå och gömma oss bara för att vi väger mer än andra. Övervikten försvinner inte bara för att medierna inte accepterar den och inte släpper in den i resten av världen.

Jenny Dahlberg

Författare till boken Tjock

(Förlaget DN)

Jenny Dahlberg skrev en bok om att vara tjock och diskriminerad. Det gjorde henne populär i medierna som tjejen som vågade stå för att hon väger för mycket. Men Jenny undrar: Varför ägnar sig inte medierna åt lite självkritik istället, det är ju de som är boven...