ÅSIKT

Krigets fasor blir osynliga

1 av 5 | Foto: AP
VIDRIG UNDERHÅLLNING Amerikanska soldater har gjort stopp på en väg i centrala Irak. Vid vägkanten ligger en död irakisk soldat. – Inbäddade bland soldater blir journalister själva en del av den militära operationen. Med avstängda samveten förvandlar de slakt till underhållning, sanning till myt – medan krigets orsaker förblir dolda. Krig handlar alltid om bedrägeri, skriver den amerikanske journalisten och författaren Chris Hedges.
DEBATT

Mediernas bild av kriget är en myt – en myt som vi gillar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den gör att vi inte behöver ta in krigets vidrigheter. Och den ger beslutsfattarna bakom kriget giltiga skäl att genomföra det.

– I krigstid kan vi inte gå till pressen för att få veta sanningen, skriver den amerikanske journalisten Chris Hedges på Aftonbladet Debatt.

Den krigsberättelse vi får från staten, nöjesindustrin och pressen är en myt, en förförisk myt som stärker oss och får oss att känna en viss ädelhet. Den drar upp tittarsiffror och säljer tidningar – William Randolph Hearst skapade sin förmögenhet på detta vis. Myten tillåter oss att stänga av vårt individuella samvete, kanske till och med vår medvetenhet, för den goda sakens skull. Få av oss är immuna.

Samhällskritiker, som ser med skepsis på etablissemanget men som samtidigt längtar efter erkännande, hör ofta till dem som är mest mottagliga för krigsmytens budskap.

[?]

Modern industriell krigföring innebär att de flesta av dem som dödas aldrig ser sin motståndare. Det finns inget ärofyllt eller tjusigt i detta.

Om vi fick se hur kroppar vanställs av sår, hur dödandet mer påminner om slakt än om det rena, städade dödande som Hollywood producerar, så skulle vi bli rejält illamående.

Om vi fick se hur krig förvandlar unga människor till drogade mördare, hur det ger soldater tillåtelse att förstöra inte bara objekt utan också andra människor, skulle vi bli skräckslagna.

Om vi förstod att militär strid ofta är en konstant kamp mot en allt uppslukande rädsla, en rädsla som de flesta av oss aldrig har känt, en kamp som soldaterna ofta förlorar, så skulle vi finna abstrakta begrepp som ära och patriotism både ihåliga och obscena.

Om vi fick se de psykologiska ärr som slaktandet lämnar efter sig, de men och skador som deltagarna i krig ska bära med sig under resten av sina liv, så skulle vi hålla våra barn borta från det. Det skulle bli svårt att föra krig.

[?]

Myten gör kriget till något angenämt, den ger kriget en logik och en ärbarhet som i verkligheten aldrig fanns där, den hindrar oss från att kika in i vårt hjärtas mörkaste vrår. Det är därför som vi gillar myten. Myten är underhållande. Pressen – och detta gäller i alla nationer som går i krig – är bara alltför glad att få leverera denna myt. Pressen serverar och vi ber om mer.

Krig börjar, precis som myten, med blind patriotism, vilket alltid är ett illa dolt självförhärligande. Vi upphöjer oss själva, vår godhet, vår värdighet och vår mänsklighet samtidigt som vi förminskar den andre.

[?]

Vi kastar över bord alla de moraliska föreskrifter vi fått i oss om mördandet av oskyldiga civila, inklusive barn, och bortförklarar krigets skändligheter med att detta är det beklagansvärda pris som man måste betala för att vinna de nödvändiga striderna.

[?]

Pressens krigsbevakning har ett genomgående och fördärvligt tema: dyrkan av våra vapen och vår militära makt. Pensionerade officerare, andlösa reportrar och allvarsamma nyhetsankare kan knappt hålla tillbaka sin upphetsning, vilken är pervers och – ärligt talat, för dem som inte gläds åt att se hur vi utplånar andra människor – vämjelig. Vi sluter oss inom oss själva, förlorar kontakten med omvärlden, tränger undan vår mänsklighet och förvandlar kriget till underhållning och ett sätt att stärka oss som nation och som individer. Ingen av oss är obefläckad. Detta handlar om den smutsiga upphetsning som folk brukade känna då de beskådade en offentlig avrättning. Vi är bödlar. Den upphetsning vi känner står i direkt proportion till den vrede vi frambringar runtom i världen. Vi kommer att få betala för varje bomb vi släpper i Irak.

”Krigets första offer är sanningen”, sade senator Hiram Johnson 1917. Krigets orsaker förblir dolda för allmänheten. Vi talar inte om utvidgning av det amerikanska imperiet utan om demokrati och om att befria världen från terrorister, ”ondska” och massförstörelsevapen. Vi talar inte om de enorma företagsintressen som är inblandade då fattiga unga pojkar från Alabama, som gick in i armén för att det var det enda sättet att få sjukförsäkring och ett fast jobb, blöder till döds vid Eufrats strand. Vi talar inte om de lögner vi hört tidigare från denna regering – exempelvis om att Irak var på väg att bygga en atombomb. Vi är plötsligt döva och stumma. Och när vi vaknar upp kommer det att vara för sent, definitivt för sent för att rädda de döda, deras och våra.

Inbäddandet av flera hundra journalister i de militära enheterna gör inte lögnen mindre. Dessa journalister har inte tillgång till sina egna transportmedel. De är beroende av militären för allting, från mat till en plats att sova. De är hänvisade till soldaternas beskydd. När de känner skräcken som uppstår då man blir beskjuten av fienden så kommer de att ställa upp för soldaterna. De blir en del av ett lag. Detta är en naturlig reaktion, jag har själv upplevt den.

På så sätt blir journalisterna en del av den militära operationen. De vill dra sitt strå till stacken. Och deras bidrag är att sprida myten, den som används för att rättfärdiga kriget och för att stärka moralen hos soldaterna och hos de civila på hemmaplan.

Krigstidens lögn handlar nästan alltid om utelämnande av vissa uppgifter. De misstag som begås av våra generaler – som mytmakarna alltid framställer som hjältar – kommer aldrig till allmän kännedom. Dödandet som drog, stympningen av fiendens lik, morden på civila och det faktum att kriget inte handlar om det som politikerna säger, ignoreras. Nej, i krigstid kan vi inte gå till pressen för att få veta sanningen. Pressen, större delen av den i alla fall, har ett annat syfte.

Kanske är detta inte medvetet. Jag tvivlar på att journalisterna som lämnar ihåliga rapporter från Irak, där de ger oss bilder men sällan något innehåll, är medvetna om i vilken utsträckning de är manipulerade. De, precis som alla andra, tror på vad de gör. Men när journalisterna ser tillbaka på sin insats kommer de att förstå att krig alltid handlar om bedrägeri; de unga blir bedragna av de gamla, soldaterna av politikerna och idealisterna av de cyniska män som sitter vid makten, de som nästan aldrig tvingas betala krigets pris. Det är vi som får betala det priset. Och vi lär få betala det igen.

Chris Hedges

Journalist och författare, täckte krig, uppror och oroligheter under tre decennier

i El Salvador, Guatemala, Nicaragua,

Colombia, Västbanken, Gaza, Sudan, Jemen, Algeriet, Punjab, Rumänien, Kuwait, Turkiet, Irak, Bosnien och Kosovo och är nu

kolumnist i New York Times.

Fotnot: ”The Press and the myths of war” återges här i förkortad version med benäget tillstånd av The Nation där den ursprungligen publicerades 21 april.

Översättning: Henrik Karlsson

Chris Hedges (Översättning: Henrik Karlsson)