ÅSIKT

Erkänn, Persson – du är emot EMU

ingen EMU-kramare Göran Persson jublar med Tysklands förbundskansler och EU-kompisen Gerhard Schröder i höstas. Men trots sitt uttalade stöd för EMU är den svenske statsministern emot valutasamarbetet, menar miljöpartiets Per Gahrton.
Foto: AP
ingen EMU-kramare Göran Persson jublar med Tysklands förbundskansler och EU-kompisen Gerhard Schröder i höstas. Men trots sitt uttalade stöd för EMU är den svenske statsministern emot valutasamarbetet, menar miljöpartiets Per Gahrton.
DEBATT

Statsministern har under en lång tid varit tveksam till EMU-medlemskap. Ändå har han på senare tid starkt förespråkat ett ja i folkomröstningen den 14 september.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Eftersom han inte kan komma ur dilemmat av egen kraft, är det inte orimligt att han helst ser att folket fixar saken genom att rösta nej, skriver Per Gahrton (mp).

Samma dag i Aftonbladet (24/4): Olle Svenning försäkrar att om det blir ja-seger i EMU-omröstningen avgår Göran Persson från statsministerposten för att i stället bli president i EU. Rolf Alsing menar att om det blir nej-seger avgår han eftersom han skulle tolka det som misstroendevotum.

Om inte de båda skribenterna vore kända för hög integritet skulle man ha kunnat tro att det vore ett beställningsarbete, riktat till tveksamma s-väljare: EMU-omröstningen handlar egentligen om Göran Persson! Nej, så avgår han med svansen mellan benen. Ja, så avgår han också, men med flaggan i topp. Ett lätt val för socialdemokrater, kan man tänka.

Problemet med en sådan argumentation är förstås att antalet borgerliga nej-röstare kan stiga dramatiskt.

Ett annat problem är att både Svennings och Alsings resonemang bygger på förutsättningen att Göran Persson verkligen önskar en ja-seger. Är det så säkert?

Tänk på hans brutala nej till buffertfonder som fått både LO och TCO att avstå från att rekommendera ja-röstning. Nog kunde han ha sytt ihop en kompromiss mellan löntagarorganisationerna och mittenpartierna. Men han valde att skänka nej-sidan ett superstarkt argument: LO/TCO har sagt att EMU skapar nya risker för arbetslöshet och social nedrustning som inte kan hanteras utan buffertfonder. Utan buffertfonder kvarstår problemet olöst!

Och varför har Göran Persson lyft fram så många EMU-negativa statsråd? Det skulle inte väckt större uppmärksamhet om han efter valet i fjol hade minskat deras antal. Han gjorde tvärtom.

Egentligen borde ingen vara förvånad om Göran Persson är smygmotståndare till EMU. Det är ju inte så länge sedan han var öppen tvivlare. I december 1996 hade jag personligen tillfälle att studera hans EMU-vånda i samband med EU-toppmötet i Dublin. Där förklarade han att Sverige blivit medlem i en mellanstatlig organisation, inte en överstatlig, men att EMU med dess oberoende centralbank kunde leda till ett läge som inte alls var förutsett. Till Veckans Affärer sa han i oktober 1997: ”EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik... Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den diskussionen är det centrala i EMU-sammanhanget.” Det finns massor av liknande citat från åren 1996–1999. Skulle all denna vånda bara ha varit bluff?

I sitt tal om EU:s framtid i riksdagen den 19 februari i år fortsatte Göran Persson att driva en anti-federalistisk EU-linje. På flera punkter aviserade han svenskt motstånd mot den federalistiska majoriteten i framtidskonventet. Han betonade att EU bör besluta om färre frågor, medan federalisterna vill utöka EU:s befogenheter. Han slog särskilt fast att välfärdssystemet och beskattningen bör förbli helt nationella, vilket är tvärtemot vad starka krafter i EU-konventet vill. Han vill ha kvar vetorätten inom utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket är något av det första en massiv majoritet inom EU vill slopa.

Allt tyder på att framtidskonventets slutförslag kommer att skilja sig från Göran Perssons önskemål. Vad gör han då? Beslut fattas av EU:s regeringskonferens där Sverige, än så länge, har vetorätt. Men om svenskarna i september 2003 röstar ja till den enorma maktkoncentration till EU som ett EMU-medlemskap innebär, kan det bli svårt att med kraft motverka en liknande maktkoncentration via EU:s nya konstitution ett antal månader senare. Om Göran Persson menar allvar med sitt anti-federalistiska EU-tal i riksdagen behöver han faktiskt ett EMU-nej i ryggen för att kunna säga nej till en federalistisk EU-konstitution.

Varför hävdar Göran Persson då numera att han är för svenskt EMU-medlemskap? Kanske har han gjort bedömningen att det skulle vålla oöverstigliga problem i EU-samarbetet om Sveriges statsminister, inte minst under Sveriges EU-ordförandeskap 2001, öppet vore motståndare till EMU-anslutning. Det behöver inte betyda att han har övergivit den ståndpunkt han torgförde 1996–1999 – att EMU är ett steg på vägen till en EU-stat. Eftersom han inte kan komma ur dilemmat av egen kraft, är det inte orimligt att ana att han helst ser att folket fixar saken genom att rösta nej den 14 september.

Per Gahrton

EU-parlamentariker (mp)