ÅSIKT

Spelarköpen strider mot anständigheten

1 av 3 | Foto: JOHAN SOLUM
SÄNKER SIN LÖN HIF-spelaren Christoffer Andersson, här i landskampen mot Kroatien, och de andra spelarna i Helsingborgs IF har sänkt sina löner för att få klubben på fötter igen.
DEBATT

Björn Ranelid ger sig här in i debatten om krisen i Helsingborgs IF, hans egen gamla klubb.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är bra att kommunen går in med hjälp tycker han men pekar på att lättsinnet med pengar inte kan fortsätta:

– Fotbollsspelare i Sverige ska inte tjäna mer än rikets statsminister, den främste uppfinnaren, vetenskapsmannen eller den enastående konstnären i ord, ton och bild, skriver han på Aftonbladet Debatt.

Ordet uppstår från döden när du läser det. Sanningens ögonblick åldras och glöms bort och sedan är det som om det aldrig har inträffat. En särskild glädje är till skada för andra och den har förärats ett eget namn.

Nu står skadeglädjen upp från döden. Stupstock, evig skam och stegling på stadens torg torde vara rättvisa straff menar belackarna. Svarta bokstäver på en vit äng reser sig och går från öga till öga, men de kommer aldrig längre bort än hjärtat. Min farfar föddes i Helsingborg. Han flyttade till Malmö, men han övergav aldrig kärleken till sin första stad.

Nobelpristagaren Albert Camus var algerisk målvakt en grad under landslaget. Det sägs att Samuel Beckett drog sitt sista andetag i syret av Eurosport från televisionen. Endast enfaldiga och inskränkta människor fördömer idrott, ty kroppen kan inte skiljas från själen.

Jag lämnade Malmö Fotbollförening för Helsingborg och spelade där i tre säsonger. Helsingborg blev tvåa i serien den säsongen och ett år senare föll laget till en lägre division. Sedan började en pina för alla i staden som älskade föreningen. Många hade mjölkat den skånska kossan under fyrtio säsonger från den första allsvenska guldmedaljen 1933 och det följande året.

Det skulle dröja fram till sena hösten 1999 innan Helsingborg åter segrade i den högsta divisionen. Året dessförinnan var laget en spark från von Rosens pokal. Tusentals rusiga människor jublade på och kring Kärnans trappor den aftonen och ingen anade att ödesklockan skulle klämta knappt fyra år senare i det ståtliga Rådhuset intill.

Kommunens politiker hade då samlats för att avgöra huruvida Helsingborgs Idrottsförening skulle få låna mer än fyrtio miljoner kronor i bank mot att staden stod som borgensman. Spelare och ledare i styrelsen hade levt okristligt över föreningens tillgångar efter en jungfrulig stund i det europeiska glädjehuset.

I kvalificeringen till Champions League hade nämligen Helsingborg besegrat självaste Inter. Målvakten Sven Andersson räddade en straff i sista minuten på San Siro och allra minst hjälten kunde då ana att denna bragd skulle vara första sekunden i en tragedi som väntade utanför vändkorsen.

Kassören, styrelsen och civilekonomen Claes Johansson, som tillika varit ordförande i föreningen fram till i dag, hade lagt till flera nollor i budgeten och förberett sig för det stora äventyret i Europa. Jerker Swanstein var vice ordförande och tillika moderat politiker i Region Skåne som hade ett underskott på en miljard kronor i fjol.

Spelarna anmodades att skriva långvariga kontrakt. I annat fall kunde de bästa lockas att lämna Helsingborg för rikare och större klubbar i Spanien, Italien eller England. Bosman-domen hade blivit ett mantra för spelare och ledare på marknaden.

Den forne målskytten Hans Eklund hade köpts från Danmark när han var över trettio år, men det hindrade inte att han med bonus fick högre årslön än Sveriges statsminister. I fjol sköt han ett eller möjligen två mål i serien och satt på bänken i flera matcher. Artisten Alvaro Santos hade inte tagit plats i sin holländska klubb, men han blev snart en attraktion i Sverige och tjusade publiken. Gustaf Andersson köptes från IFK Göteborg med lånade pengar.

Helsingborgs styrelse kalkylerade med att sälja antingen Alvaro Santos eller Christoffer Andersson och på så sätt skulle föreningen få in långt mer än vad den tjänade på Rade Prica. Den lilla svenska klubben hade just börjat lära sig kombinationen till det stora bankvalvet i Europa när larmet ljöd och inkräktaren förvisades från vänthallen.

Nu har marknaden i Europa drabbats av partiell förlamning och kanske också förgiftning. Anrika Real Madrid och Barcelona har underskott på miljarder kronor och den förstnämnda klubben har utmanat all jordens anständighet och förnuft när den köpt Figo, Zinedine Zidane och Ronaldo för nästan 1 500 miljoner kronor.

Italienska Fiorentina tvingades ner från serie A till C på grund av usel ekonomi. Lazio blev en fattiglapp på två säsonger. Det gungar under fötterna på lycksökare och bortskämda spelare av andra och tredje klassens rang i Europa nu. Gräset är inte längre grönare på den andra arenan. Bankdirektörer, mediamoguler och industrimagnater tar säten i föreningarnas styrelser, men plötsligt klarar de inte nybörjarkursen i debet och kredit och balansräkning.

Nu har Helsingborgs kommunfullmäktige trätt in och räddat stadens främsta fotbollslag från en neslig konkurs. Arenan Olympia är tjusig och nästan nyrenoverad. Klubben har dock skött driften på Olympiafältet och anställt personal och betalt planhyra på cirka fem miljoner kronor om året. Det skall vägas mot en hotande konkurs. Lägg därtill att majoriteten av stadens medborgare är beredd att stödja fotbollsföreningen. Lånet tar inte bort pengar från andra kommunala verksamheter såsom barnomsorg, skola och äldrevård, men det är en nagel i ögat i tider när Kommunals medlemmar strejkar och rättmätigt kräver skäliga och rättvisa löner.

Den stränga och obarmhärtiga avsikten är att klubben skall amortera av skulden fram till år 2012. Spelarna har accepterat att sänka sina löner med 20 procent. Hela styrelsen tvangs att avgå och verksamheten är satt under förmyndarskap. Det är klokt och riktigt.

Många i Sverige må döma Helsingborgs Idrottsförening hårt, men låt skeendet och tillståndet tjäna som varnagel och tecken på ekonomisk hälsa. Fotbollsspelare i Sverige skall och bör inte tjäna mer pengar än rikets statsminister, den främste uppfinnaren, vetenskapsmannen eller den enastående konstnären i ord, ton och bild, ty en marknad som sägs bejaka och rättfärdiga den dumheten måste tillfriskna och undervisas av just en hotande konkurs.

Sanningens ögonblick råder nu för Helsingborg och många andra fotbollsföreningar i världen. Så var det också för de svenska bankerna några glömskor tillbaka. Tillståndet är rent matematiskt och logiskt en följd av ekonomisk vanskötsel. Lättsinnet är en fråga om moral.

Det är en seger för sund och klok ekonomisk vandel att en idrottsförening måste rätta sig efter vad som gäller för alla snickare, busschaufförer, dagbarnvårdare, banktjänstemän och arbetslösa i Sverige.

Björn Ranelid (Författare och före detta fotbollsspelare i Malmö FF Helsingborgs IF och Trelleborgs FF samt hedersmedlem i Malmö FF)