ÅSIKT

Vi föräldrar är som kapitalistsvinen

vandaliserade Aktionen Reclaim the city har väckt stora reaktioner hos Aftonbladets läsare. Därför ägnar vi i dag både Debatt och Insändare åt upploppen i förra veckan. Under ”gatufesten” fick ett 20-tal butiker sina skyltfönster krossade, flera polispiketbussar förstördes och ett 100-tal väggar klottrades ned.
Foto: mattias carlsson
vandaliserade Aktionen Reclaim the city har väckt stora reaktioner hos Aftonbladets läsare. Därför ägnar vi i dag både Debatt och Insändare åt upploppen i förra veckan. Under ”gatufesten” fick ett 20-tal butiker sina skyltfönster krossade, flera polispiketbussar förstördes och ett 100-tal väggar klottrades ned.
DEBATT

Varför vandaliserar ungdomar som de gjorde under Reclaim the city? Kanske beror det på oss – den duktiga föräldragenerationen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Den som inte tror mig kan ta upp en kvarlämnad skärva från Stureplan och spegla sig i den, skriver Salomon Schulman, barnläkare och författare.

Men två av dem som var på gatorna i Stockholm 1 maj anklagar polisen.

– Det är bara den ena sidans anhängare som får sympati och förståelse, skriver Matilda Wiborn och Jonatan Muller.

Redan dagen efter är glassplittret bortsopat. Det aggressiva klottret håller på att målas över. Harmen slungas mot de ungdomar som gått lös på innerstadens gator.

En man som påstår sig arbeta med ungdomar uttalar sig i tidningen: han lovprisar nazister som går i raka led. Det är så vi vill se dem. Blint lydande oss humanister.

Deras politiska omogenhet är förvisso frånstötande. Har vi inte byggt upp ett välfärdssamhälle som Sverige aldrig någonsin skådat? Ingen behöver vända på slantarna som i maffians Vitryssland eller Baltikum. Här är det ärligheten som råder och detta är det minsta vi kan kräva som motprestation av de unga.

Upprördheten i mitt borgerskap förstår jag. Vi har alltid kunnat formulera oss väl trots våra ungdomliga upplopp. ”Det är rätt att göra uppror” hette det uppkäftigt för exakt trettiofem år sedan. Vi förstod de svarta som plundrade och sabbade sina getton i Amerika och uttryckte vår solidaritet med dem. Själva var vi marxistiskt skolade och trodde att vi med magiska fraser skulle omkullkasta det kapitalistiska samhället.

Nu är vi en av dom som vi häcklade.

Varför gick det snett? Naturligtvis för att vi också lockades av kapitalets guld. Duktiga blev vi – ty vår duktighet är en av nycklarna till framgång. Duktiga krävde vi att våra barn skulle bli. Duktiga är alla de samhällets lyckobarn som rättar in sig i leden och uppträder smart. Precis som vi.

De som inte är som vi, klarar vi av med den vidsynthet som vi tillägnat oss. Vi har låtit andra ta hand om våra barn och ungdomar, medan vi idogt stretat upp till tinnarna. Inte struntat i dem – ty vi har frågat efter betyg och hur de skött sig.

Och många av våra kvinnor har varit fina feminister som klarat av moderskap, yrkesroll och empatiskt tänkande. Till slut har även många av oss män blivit feminister. Och säkert många barn också.

Vi är den duktiga generationen.

De som inte är duktiga av våra barn är ändå duktiga. Dem har vi givit neuropsykiatriska diagnoser med alfabetets alla bokstäver för att förklara att en del inte är som andra. Duktiga doktorer förskriver antidepressiva mediciner och amfetamin som aldrig förr – allt för duktighetens lov. Och för att vi inte ska ha gjort bort oss i vårt föräldraskap.

Rannsakar vi våra själstrasor är det inte alltid med rättfärdigheten som vi följt våra barn och ungdomar förbi deras blindskär. Handen på hjärtat: Hur många av oss har inte skickat barnen till skolan mitt i den mest blossande feber eller tröttaste utmattning – med lite Alvedon i munnen och några uppmuntrande ord? Enkom för att vi ska kunna inträda i vårt duktighetens tempel och säga hej till chefen – eller till oss själva.

Samhällets grädda har i flera avseenden varit värst. Min idylliska lärdomsstad, magnoliornas Lund, toppar statistiken på narkotikakonsumtion. Det är de duktiga docenternas ungar som ägnar sin fritid åt annat än sina allt hopplösare föräldrar, vilka siktar mot guldstjärnorna. Lika skickligt som de intrigerar bort konkurrenter på universitetet lika kompetent manövrerar de ut sina ätteläggar till deras katastrofers rand.

Mina yrkeskolleger förfasar sig, fastän de ofta sitter i samma fälla. Barnpsykiatrikerna sätter på både elchocker och spännbälten för att hålla sina ungdomar i schack. Barnpsykoterapi är mer ute än någonsin. Sådant skuldbelägger blott föräldrar.

Barnsjukvården är nedrustad till ett minimum. Mindre kompetenta distriktsläkare har fått ta över barnspecialisternas revir, för att de passar in som ideologiska ”familjeläkare” i politikers kortsiktiga dagsvisioner. Skolläkare finns snart inte längre. Barnavårdscentralernas uppgift är bara att ge vaccinationer och knappast annat förebyggande.

Endast tonårsmottagningar har en roll att spela i dagens samhälle. De ger nämligen tonåriga tjejer p-piller. Sådant behövs om inte patientens föräldrar ska belastas med ett oönskat havandeskap, som tar tid från det viktiga arbetet.

Uppemot tio till femton procent av en årskull lider av kroniska sjukdomar. Astma och allergi har ökat med en svindlande fart. Likaså ligger Sverige i toppen beträffande ungdomsdiabetes. Glutenintolerans toppar vi utan konkurrens. Och fetman drar på i takt med föräldrarnas tjockskallighet.

Många barn

och ungdomar mår mycket dåligt. I takt med att vi föräldrar alltmer liknar de groteska kapitalistsvinen – ett ord som vi med vår ungdoms radikalism ännu kan formulera i all vår mogna duktighet. Och den som inte tror mig kan ta upp en kvarlämnad skärva från Stureplan och spegla sig i den.

Media visar bara den ena sidan

Salomon Schulman (barnläkare och författare)