ÅSIKT

EMU-bråket ett hot mot arbetarrörelsen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Som ja-anhängare är jag idag djupt bekymrad över debatten om eurodebatten, som aldrig tycks ta slut. Själva sakfrågan – ja/nej till euron som valuta? – har påtagligt svårt att tränga sig fram i diskussionen. Den senaste turen är den socialdemokratiska debatten om ”stalinism” och ”munkavle”.

Debatten är medialt driven i den meningen att martyrer, hjältar, förlorare och kränkta oskulder gärna matchas av Robinsonpräglade media. Den underliggande fundamentala principfrågan om partiväsendets önskvärdhet och uppgift i en folkomröstning lyser däremot med sin frånvaro.

Partiordförande Göran Persson har definierat eurofrågan som den kanske viktigaste under hans tid som politiker. Hans parti har skaffat sig en uppfattning i sakfrågan, som mödosamt knådats fram i interna rådslag, kongresser och säkert för många inblandade svåruthärdliga kompromisser.

Om regeringspartiet därefter, som nu, sönderfaller i fraktioner där det som tidigare kompromissats fram blir av föga värde för fortsättningen, fungerar inte längre den parlamentariska demokratin. (Förutom att ett antal av de kompromissande personerna har anledning att känna sig lurade.)

Den parlamentariska demokratin bygger på tanken att det politiska och ekonomiska helhetsperspektivet bevakas av partierna (särskilt regeringspartier, naturligtvis). Det är därför som vi har politiska partier, och det är därför som vi inte har ett system med serier av folkomröstningar.

Man hade annars kunnat tänka sig att folket varje kvartal gick till vallokalerna och tog ställning till de viktigaste propositionerna, efter kampanjer drivna av olika tillfällighetsrörelser. Då skulle folkviljan komma fram. Det som däremot förloras är dels ansvaret för helhetsperspektivet, till exempel att budgetens inkomster och utgifter balanserar, dels kontinuiteten, till exempel att EU-politiken hänger ihop över politikområden och över tiden.

Det som nu sker inom socialdemokratin är att argumentet att det finns ett krav på helhetsperspektiv i politiken skjuts i bakgrunden till förmån för debatt om munkavle, stalinism och, ibland, tävlan i martyrskap.

Det finns de som tycker att folkomröstningar är en högre form av demokrati. Jag delar inte den inställningen, även om jag naturligtvis respekterar den, liksom utslagen i folkomröstningar.

Riksdagsvalen bör vara den överordnade kanalen för folkligt inflytande av det enkla skälet att vid valet till parlamentet står makten på spel, vilket skänker ett ytterligare allvar åt valhandlingen, och ställer kravet på väljaren att ta ställning till helheten i de politiska alternativen.

Politik handlar i slutändan inte bara om idéer utan om makt, och om att vinna och behålla makt.

Tycker man en fråga är av särskild vikt bör ett extra riksdagsval ordnas istället för en folkomröstning. Men nu är upplägget i eurofrågan som det är, med euroomröstning den 14 september (även om det är lockande att föreslå att folkomröstningen, genom ett djärvt beslut av Göran Persson, ersätts av ett extra riksdagsval den 14 september!)

Som oppositionspolitiker skulle jag kunna glädja mig över att LO och (s) är splittrade, och att sossar nu sliter varandra i stycken inför öppen ridå. Kanske blir det emu-omröstningen som till slut bryter ned (s) till ett normalt parti bland andra i Sverige.

EU-frågan har tidigare haft en nedbrytande effekt på partier i såväl Norge som Danmark. Kanske kan eurofrågan knäcka och långsiktigt försvaga den svenska arbetarrörelsen och spjälka av LO från socialdemokratin, som i Danmark nyligen. Historiens list kan visa sig överstiga både MajBritt Theorins, Leif Pagrotskys och Sören Wibes.

Men av två skäl känner jag inte någon skadeglädje.

För det första är själva sakfrågan, Sveriges deltagande i eurosamarbetet, alldeles för stor och viktig. För mina barn, barnbarn och svenska folkets framtid vill jag att det blir JA den 14 september.

För det andra är det illa nog att denna, liksom flera tidigare folkomröstningar, riskerar att ge dålig legitimitet och skada politikens anseende på grund av taktiserande partibråk. Inte bara företrädare för riksdagspartierna utan även media bör nog besinna sitt ansvar.

Sossarna sliter varandra i stycken inför öppen ridå men jag känner ingen skadeglädje: deltagandet i eurosamarbetet är alldeles för viktigt för Sverige och bråket skadar politikens anseende, skriver folkpartisten Carl B Hamilton.

Carl B Hamilton , riksdagsman fp och vice ordf i EU-nämnden och ledamot av utrikesutskottet