ÅSIKT

Jag vill be om ursäkt

1 av 3 | Foto: AP, MATTIAS CARLSSON
KRIGET I IRAK Statyn föll, tortyrkammaren fanns, Uday Husseins dagbok låg där. Sådan var verkligheten, skriver Peter Kadhammar.
DEBATT

Åsa Linderborg, Sören Sommelius och Hans Bergström har kritiserat skildringarna av kriget i Irak. Här får de svar av Aftonbladets Peter Kadhammar som var på plats där det hände. Jag ser två herrar och en dam som klipper och klistrar med verkligheten så att den ska passa deras agenda, skriver han.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag vill be 300 läsare om ursäkt.

Min ursäkt riktar sig till er som mejlade när jag hade fel om några filmtitlar i Uday Husseins kalender. Som ni kanske minns hittade jag kalendern i hans övergivna hus i Bagdad. I den lilla boken fanns, bland mycket annat, noteringar om filmer Uday sett och planerade att se.

Jag skrev artikeln mitt i natten och måste medge att jag var lite trött efter att ha bevakat kriget och upptakten till det i fem veckor, sex kanske.

Så jag fattade inte att en av noteringarna gällde filmer, och jag tillät mig att spekulera en smula om vad Saddam Husseins son kan ha menat med ord som: ”40 days and 40 nights” och ”Sum of all fears”.

Ni var 300, drygt, som kastade er över datorerna. Några av er var vänliga men en hel del mejl förde tankarna till skrikbrevet i senaste Harry Potter-filmen (som jag glömt titeln på): fy! skäms! etc etc. Att jag inte fattade att det var filmtitlar!

Ni har rätt.

Jag ber om ursäkt för att jag tänkte: Det är då själva fan att folk är så småsint griniga att de frossar i ett sådant fel när jag i veckor har skrivit om människor som skjuts i bitar, människor som inte har vatten, städer som plundras, ett land som invaderas och försätts i anarki. Det är tydligen inte lika viktigt som fyra eller fem filmtitlar.

Det var dumt att tänka så. Rätt ska vara rätt.

Den 22 april dök förresten Uday Husseins kalendrar upp igen. Åsa Linderborg, doktor i historia vid Upp-

sala universitet, skrev på Aftonbladets kultursida ”om den gamla konsten att demonisera fienden med sexrykten”.

Linderborg skrev:

”En upphittad dagbok tillhörande hans son påstås innehålla uppgifter om såväl sexslavar som dagliga analgranskningar av palatsens kvinnor.”

Vilken dagbok är det Linderborg skriver om? Jag påstod i alla fall inget om ”dagliga analgranskningar”. Jag skrev om en konkret notering. Jag skrev heller inget om ”sexslavar”.

Men Linderborgs historieförfalskning har ett syfte, nämligen att underbygga en större tes som kommer i nästa två meningar i hennes artikel:

”I alla större epos behövs en skarpskuren fiende som genom sin existens och handling ger historien mål och mening. Påfallande ofta har den onde tillskrivits en faiblesse för sexuella perversioner.”

Med detta vill historikern Linderborg ge intrycket att vi – eller jag, i fallet med kalendrarna – berättar ett slags fiktion. Som om kriget vore underhållning. Säg det till dem som fått sina liv sönderbombade. Säg det till dem som dog i tortyrkamrarna! Säg det till dem som lever i det mordiska vakuum USA skapat.

Åsa Linderborgs artikel är ett kåseri, men vill bli tagen som en kritisk betraktelse. När jag lade ifrån mig den tänkte jag:

Kan en doktor i historia inte läsa? Brukar hon citera så slafsigt? Linderborg måste vara bekräftelsen på det som ibland påstås, att den akademiska forskningen är i kris.

Men så kan jag nog inte säga, eftersom jag inte läst något annat av Linderborg än detta kåseri. Ursäkta.

Jag vill också be Sören Sommelius om ursäkt.

Den 25 april skrev han på Aftonbladet Debatt att fällningen av Saddams staty i Bagdad var ett slags fejk, påhittat av amerikanerna. Hans till synes kritiska artikel innehöll formuleringar som dessa: ”det förefaller”, ”sannolikt”, ”svårt att tänka sig”, ”betydligt troligare”.

Med andra ord satt Sommelius på sin kammare och gissade. Sommelius visste inte vad han skrev om. Han tror en massa, men tron är inte allmän utan har ett politiskt syfte.

När jag hade läst artikeln tänkte jag:

Nu blir säkert Sommelius inbjuden till en massa debattprogram. Detta bevisar att om man bara babblar tillräckligt högt och envetet kan man bygga en karriär i Sverige.

Det var dumt. Man ska ha respekt för varandras åsikter.

Mindes det när jag nyss läste en kolumn av Hans Bergström, publicerad i Dagens Nyheter 17 april. Han skrev om statyfällningen:

”Bagdadbor vädjade till amerikanska marinkåren att hjälpa till att välta symbolen för skräckväldet.”

Det skulle vara roligt att få reda på hur Bergström vet det. Var han på plats? Hörde han Bagdadborna skandera: Fäll statyn åt oss, ni goda amerikaner!

Gjorde han intervjuer?

Naturligtvis inte. Liksom Sören Sommelius satt han på sin kammare och tyckte att så är det, eller snarare: så måste det vara.

Men Bergström förbigår att något av det märkligaste i kriget var att irakierna inte jublade i den omfattning som de flesta – medier, ”experter”, politiker i väst – hade förutsett. Själv träffade jag ingen irakier som ville ha amerikanerna och britterna i sitt land.

Vilket inte betyder att de ville ha Saddam Hussein heller.

Att verkligheten är så komplicerad kanske inte passar före detta redaktören för Dagens Nyheter. Nej, så kan det väl inte vara? Hans Bergström är docent i statsvetenskap. Det står under artikeln. Han är tränad i kritiskt tänkande.

Ursäkta.

Men sedan tänker jag: Bergström, Linderborg och Sommelius är tre uttryck för samma sak. Två herrar och en dam klipper och klistrar med verkligheten så att den ska passa deras agenda. Det finns ett slags kritiskt tänkande, som inte alls är kritiskt då det antingen är irrelevant, eller blott emanerar ur önsketänkande. Man vill tro så mycket.

Eller också hakar man upp sig på visserligen korrekta – eller inkorrekta – detaljer och gör dem till huvudsak, fast de inte alls spelar någon roll för det som är stort och viktigt.

Och för det ber jag inte om ursäkt.

Peter Kadhammar (reporter)