ÅSIKT

Sörenstam utmanar tankar om rättvisa

När Annika Sörenstam ställer upp i en tävling mot de manliga golfproffsen ställs frågor om vad som är jämlikt och rättvist i sportvärlden, menar Håkan Larsson, lektor i idrottspedagogik. Balett, typiskt kvinnligt? Svenska damlandslaget i ishockey.
Foto: AP/ARTE/NICLAS HAMMARSTRÖM
När Annika Sörenstam ställer upp i en tävling mot de manliga golfproffsen ställs frågor om vad som är jämlikt och rättvist i sportvärlden, menar Håkan Larsson, lektor i idrottspedagogik. Balett, typiskt kvinnligt? Svenska damlandslaget i ishockey.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Friskt satsat – hälften vunnet är ett uttryck som passar väl in på Annika Sörenstams inspel på den manliga golftouren. Nu höll hennes satsning inte förbi kvaltävlingen, men hennes okonventionella beslut att utmana de manliga golfarna har trots detta resulterat i en hel del att fundera över när det gäller förhållandet mellan manlig och kvinnlig idrott.

Det har uppfattats som mest rättvist att kvinnor och män tävlar åtskilt, och att prestationerna i de olika tävlingsklasserna inte ska jämföras.

Gjorde Annika Sörenstam rätt eller fel som utmanade den manliga golfeliten? Det är bara en av flera intressanta frågor i detta sammanhang. Som forskare om idrott och genus är jag framför allt intresserad av vilken relationen är mellan idrott och gestaltandet av idrott t ex i media, och människors syn på vad som är att uppfatta som kvinnligt och manligt. När nu Sörenstam utmanar de manliga golfproffsen, vilka bilder av kvinnor och män, manlighet och kvinnlighet, är det då som sätts på spel?

Vilka föreställningar om rättvisa och jämställdhet är det som ställs på sin spets?

För några år sedan skrev filosofen Torbjörn Tännsjö en utmanande artikel i DN om att det borde vara dags att "tillåta kvinnor att slå män i idrott". Inte förrän kvinnor får rätt att slå män i idrott kan man betrakta idrotten som jämställd, hävdade Tännsjö. Men argumenten föll knappast i god jord. "Tännsjö förstår inte idrotten", menade många. Det intressanta är att nu när det sker i verkligheten, verkar många tycka att det är helt rätt och riktigt.

I politiskt korrekta termer har relationen mellan manlig och kvinnlig idrott formulerats på följande vis:

"Kvinnlig och manlig idrott ska inte jämföras."

Det har uppfattats som mest rättvist att kvinnor och män tävlar åtskilt, och att prestationerna i de olika tävlingsklasserna inte ska jämföras. Den officiella politiken har varit att kvinnor och män kan göra samma idrotter (även om det knakar i fogarna när man för samman kvinnor och ishockey eller dans och män). Dessutom har det sagts att kvinnlig och manlig idrott inte ska jämföras eftersom naturen har skapat oss olika. Detta kallar jag i fortsättningen för "jämförelsetabut".

Men plötsligt verkar nu strävan efter att inte jämföra kvinnlig och manlig idrott snabbt glömmas bort. Många tycker att Sörenstam gör helt rätt, att det hon gör är beundransvärt. Detta möjliggör andra tolkningar och formuleringar av jämförelsetabut:

"Kvinnors och mäns idrottsprestationer ska inte jämföras, såvida inte kvinnorna presterar lika bra som män, då går det bra att jämföra."

Eller för att vända på resonemanget:

"Talet om att kvinnors och mäns idrottsprestationer inte ska jämföras är endast giltigt då kvinnors prestationer är för dåliga för att mäta sig med mäns prestationer."

Dessa reflektioner pekar också på det faktum att det är helt förväntat att kvinnor presterar sämre än män. Eftersom kvinnor och män så sällan tävlar mot varandra är det en "sanning" som får stå oemotsagd. Dessa "sanningar" är ibland förknippade med en tanke om att kvinnor "egentligen" inte borde syssla med ansträngande idrotter, eller att de "egentligen" håller på med idrott av helt andra skäl än män.

Ofta dyker också föreställningar om att kvinnor som vill tävla, prestera och vinna, speciellt i idrotter som uppfattas som särdeles maskulina – vilket förvisso inte kan sägas om golf – skulle vara "avvikande" på något sätt. Lesbiska t ex. I synnerhet om kvinnorna inte också kan visa upp straighta alibin, som ett vackert utseende eller ett feminint beteende.

Att Sörenstam ställer upp i den manliga tävlingsklassen utmanar alltså flera grundläggande, mer eller mindre rumsrena, föreställningar om kvinnlig och manlig idrott – om kvinnor och män:

Sörenstam utmanar uppfattningen om att "män är bättre än kvinnor". Detta kan också ses som en utmaning mot den manliga överordningen – den ordning som gör det beundransvärt att Sörenstam vill tävla mot män (hon rör sig "uppåt" i hierarkin), medan det knappast ens vore tänkbart för en Tiger Woods att vilja tävla på den kvinnliga touren (att röra sig "neråt" i hierarkin).

Sörenstam utmanar uppfattningen om att det alltid är mest rättvist – och därmed jämställt – att skilja på kvinnor och män i tävlingsidrottsliga sammanhang.

Sörenstam utmanar, och detta tycker jag är viktigast av allt, föreställningen om att män och kvinnor är fysiskt skapta olika och därför måste hållas åtskilda i idrott. Detta gäller också viljan att anstränga sig till det yttersta och viljan att vinna idrottstävlingar med svårast möjliga motstånd.

Idrotten har betydelse för vad som uppfattas som "normalt" och "naturligt" även långt utanför idrotten. Vanligtvis tänker vi oss att kvinnor och män är olika och därför måste skiljas åt. Kvinnor och män uppfattas då gärna som två kvalitativt skilda typer av människor.

Det är också vanligt att vi, åtminstone i praktiska hänseenden, behandlar flickor och pojkar, kvinnor och män som om de vore homogena grupper med gemensamma och varandra uteslutande intressen, behov, drömmar och egenskaper. Vad jag vill peka på är att den sociala åtskillnad vi gör på kvinnor och män är skapad av oss själva och att elitidrotten, särskilt så länge kvinnor och män tävlar åtskilda, kan servera lämpliga bilder av "normala" och "naturliga" kvinnor och män. Det är dessa bilder av åtskildhet och manlig överordning som nu sätts på spel.

Sammanfattningsvis är frågan om Sörenstam gör rätt eller fel endast ett sätt att närma sig fenomenet. En, och ur ett samhällsperspektiv ännu viktigare fråga, är om det måste betyda något givet att vara kvinna eller man i ett visst socialt sammanhang. En annan att jämställdhet är ett komplicerat begrepp. Och en tredje att tävlingsidrotten bidrar till att skapa bilder av "normala" kvinnor och män och därmed också förväntningar på vad som är "normalt" för kvinnor och män.

Men visst är det härligt när idrotten kan bidra till att könsschabloner bryts upp i stället för cementeras!

Håkan Larsson (lektor i idrottspedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm)