ÅSIKT

Jag är inte bara politiker – jag är människa också

DEBATT

Det är lätt att spotta på politiker. Men hur lätt är det att vara politiker?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Fritidspolitikern Jimmy Larsson-Hagberg är trött på att hela tiden få stå ut med förakt och fördomar.

- Det enda jag kräver är att bli behandlad som alla andra, skriver han.

DEMOKRATI Jimmy Larsson-Hagberg är trött på att bespottas, hånas och utmålas som en fifflande ohederlig småpamp. "Att i generaliserande ordalag prata föraktfullt om politiker gör stor skada på tilltron till demokratin", skriver han. Här sitter han i en ordförandeberedning för utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Sigtuna kommun.
Foto: LARS ROSENGREN
DEMOKRATI Jimmy Larsson-Hagberg är trött på att bespottas, hånas och utmålas som en fifflande ohederlig småpamp. "Att i generaliserande ordalag prata föraktfullt om politiker gör stor skada på tilltron till demokratin", skriver han. Här sitter han i en ordförandeberedning för utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Sigtuna kommun.

Jag är en politiker. Ni vet, en sån där som man i en massa olika sammanhang skojar om och verbalt spottar på, dumförklarar och misstänkliggör. Dessutom är jag socialdemokrat, vilket gör det ännu mer tacksamt.

Jag har ingen fet politikerlön, inget välfyllt kontokort och jag åker heller inte på några bjudresor till exotiska länder. Däremot så ägnar jag en stor del av min fritid åt att i kommunfullmäktige och den kommunala nämnd dit jag är vald ta ansvar för viktiga frågor för invånarna i min kommun. Jag är nämligen en av tusentals fritidspolitiker runt om i landet - trots antalet och ansvaret en ganska anonym skara.

De flesta politiker som syns i media är ju som bekant de som är heltidspolitiker, till exempel riksdagsledamöter eller kommunal- och landstingsråd. Och så en och annan minister förstås. Men trots att de syns mycket utgör de bara en liten del av alla oss som är politiskt aktiva.

En del kanske undrar varför jag skriver den här artikeln. Är det för att upplysa om att vi minsann är många? Nej, det är helt enkelt för att jag är så dödstrött på alla obefogade påhopp på oss fritidspolitiker.

Låt mig ta upp två exempel, som för mig var droppen: Häromdagen läste jag en debattartikel i Aftonbladet av en kvinna vid namn Maria Lundell. Hon hade jobbat i äldreomsorgen och jämförde i artikeln hur det var att jobba inom dansk och svensk äldrevård.
Jag är så dödstrött på alla obefogade påhopp på oss fritidspolitiker

Det var en till stora delar intressant artikel, men tyvärr fanns det några saker som gjorde att jag förlorade både respekt och intresse för artikeln. Det jag reagerade mot mest var följande meningar: "Att spara i den offentliga sektorn har varit en dygd de senaste årtiondena. Och att kunna motivera och genomdriva totalt absurda besparingar på ålderdomshemmen runt om i landet har setts som en säker väg till en politisk karriär."

OK, vad är det Maria Lundell försöker säga med detta? Jo, för det första att det funnits ett självändamål i de besparingar som genomförts under t ex 90-talet. Och för det andra att de som lyckats med detta gjort det för att bana väg för en politisk karriär.

Först och främst visar detta att Maria Lundell inte vet hur det politiska Sverige fungerar. Landets socialnämnder, som ju oftast är de som har hand om äldrevården, består ju av tusentals personer med tusentals olika bakgrunder - inte av ett antal karriärister som Maria Lundell försöker antyda.

För det andra så är hela tanken att det i landets socialnämnder skulle sitta ett antal sadister vars högsta nöje är att plåga människor. Det är som ni säkert förstår helt absurt. Ändå så sägs det. Ofta och gärna. Och om det som Maria Lundell framför inte är seriöst i den här delen - varför ska man då ta resten av det hon skriver, jämförelsen mellan dansk och svensk äldrevård, seriöst?

Likadant var det för någon månad sen när den i mångt och mycket utmärkta serien "Solbacken avd E" visades på tv. I en scen säger en politiker i ena stunden att det måste gå att spara si och så många tjänster på avdelningen, för att i nästa andetag "erkänna" att han minsann inte visste någonting om hur äldreomsorgen fungerar. Jag kan se framför mig hur Maria Lundell och andra nickade instämmande när detta sades.

Det tråkiga är att det var en av få saker i den serien som saknade förankring i verkligheten. Så funkar det ju naturligtvis inte. Det är påhittat strunt, som dessutom spär på ett redan massivt politikerförakt.

Demokratin är det finaste vi har och den måste ständigt återvinnas. Att i generaliserande och ofta svepande ordalag prata föraktfullt om politiker som grupp, gör enligt min uppfattning lika stor skada på tilltron till demokratin som det fåtal rötägg till politiker som genom sina handlingar missbrukat både förtroende och skattebetalarnas pengar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om hur svårt det är att sitta vid ett möte där man måste fatta svåra ekonomiska beslut, när man vet att det i slutändan drabbar människor. Men man gör det ändå för att det inte finns tillräckligt med pengar. Och att låna till vård, omsorg och skola funkar inte, lika lite som det skulle funka för mig att låna pengar för att betala mat och hyra. Det är som att kissa på sig: varmt och skönt till en början men inte så trevligt på längre sikt.

Jag skulle också kunna berätta om den klump i magen som uppstår när man sitter där och måste välja mellan olika, till synes lika viktiga verksamheter. Men att den krassa ekonomiska verkligheten ändå tvingar oss till att göra det.

Eller om alla de studiebesök man gör för att få veta mer, eller om alla möten med personal, föräldrar, allmänhet och andra som man prioriterar för att dels förklara och försvara sina ställningstaganden men framförallt för att lyssna och få in goda synpunkter och idéer från dem som kan verksamheten bäst.

Men jag gör det inte. Jag uppmanar istället alla som tror sig veta (men som uppenbarligen inte gör det) vad som händer i de politiska beslutsrummen att besöka ett politiskt möte.

Flera kommuner har öppna sammanträden i sina nämnder, några sänder sammanträden via närradio, lokal-TV eller nätet. Ring eller skicka e-post till din lokala politiker! Eller varför inte engagera sig politiskt, för att verkligen få se hur det går till?

Nej, jag kräver inga ursäkter för det som har varit. Ej heller är jag intresserad av någon särskild respekt eller speciellt bemötande för att jag valt att engagera mig politiskt på fritiden.

Det enda jag kräver är att bli behandlad som alla andra. Som din granne till exempel. Eller din arbetskamrat. För är du säker på att det inte är dem du pratar illa om? Vi fritidspolitiker är som sagt en rätt anonym grupp"

Jimmy Larsson-Hagberg (ledamot av kommunfullmäktige i Sigtuna kommun)