ÅSIKT

Nej-sägarna är nationalister

1 av 3
DEBATT

Från sin amerikanska horisont har ekonomiprofessorn Sven R Larson hittat en förklaring till det svenska EMU-motståndet: det bygger på unken folkhemsnationalism och är direkt obehagligt, skriver han.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När jag undervisar amerikanska studenter om europeisk ekonomisk integration möter jag framför allt två reaktioner:

fransmän är inte kloka,

valutaunionen är en underlig konstruktion.

Den första reaktionen kanske mer har att göra med Irakkriget än med underligheter i fransk finanspolitik. Den andra reaktionen kan bero på att det trots allt är studenter jag kommunicerar med.

Men liknande reaktioner möter jag också från mina amerikanska kolleger. De som har djupare kännedom om europeisk integ-ration frågar mig hur det kan komma sig att Sverige fortfarande står utanför valutaunionen (de jämför med Storbritanniens och Danmarks konstitutionella undantag). Jag kommer på mig själv med att inte kunna ge något rationellt svar.

Frågan är utmärkt. Sverige sa ju solklart ja till fullt medlemskap i EU i samband med folkomröstningen. Den borgerliga regeringen hade inte förhandlat fram något undantag för valutaunionen liknande det som Danmark har. Ministern med ansvar för EU-frågor, Dinkelspiel, avgav en ensidig deklaration från den svenska regeringen om att Sverige inte ämnade delta i valutaunionen från dess start. Detta tolererades av EU-kommissionen. Men det är uppenbart att tålamodet i Bryssel är på upphällningen. Snart kommer EU att ha tio nya medlemmar vilka samtliga också successivt skall fasas in i valutaunionen. Den är, så att säga, del av paketet.

Häri ligger en stor del av förklaringen till den svenske statsministerns uppenbara stress över det ringa stödet för valuta-unionen i Sverige. Man behöver inte spekulera i att statsministern vill ha ett toppjobb i Bryssel – det räcker med att inse att EU-kommissionens auktoritet står på spel om man år efter år låter ett enskilt medlemsland slippa uppfylla grundläggande förpliktelser gentemot unionen.

Sverige sa ju solklart ja till fullt

medlemskap i EU i samband med folkomröstningen.

De nya medlemsländerna ska veta att det Bryssel bestämt, det gäller. Därför har EU-kommissionen diskret påpekat för den svenska regeringen att det är dags att gå med i valutaunionen nu.

Egentligen är saken ganska enkel och oppositionen mot valutaunionen bland socialdemokrater och vänsterpartister blir allt mer obegriplig. Faktum är att motståndet är direkt irrationellt, vilket visas i kärnargumentet från motståndarna: att Sverige ger upp sin ekonomiska självständighet i och med valutaunionen.

Låt oss stoppa ett ögonblick och erinra oss vilka som står främst i ledet i motståndet mot valutaunionen. Det handlar, som sagt, framför allt om en stor grupp inom socialdemokratin och i stort sett hela vänsterpartiet. Dessa två partier har tillsammans i praktiken styrt Sverige sedan valet 1994. Under den tiden har man fört en finanspolitik som överträffar allt vad Margaret Thatcher tog sig för – jo, det är faktiskt sant! Man började 1995–1998 med den största finanspolitiska åtstramningen i den industrialiserade världen under efterkrigstiden. Under 1998–2002 fortsatte besparingarna, nedskärningarna, åtstramningarna och minskningarna framför allt på det kommunala planet.

Resultatet ser man i dag överallt i den offentliga verksamheten: från polisen till skolan, från posten till sjukvården, från äldreomsorgen till försäkringskassan ?

Efter senaste valet vill socialdemokrater och vänsterpartister ha ännu större nedskärningar, nu kombinerade med obegripligt stora skattehöjningar (i landet med världens högsta skatter ?). Målet är detsamma som motiverat samma slags politik sedan 1982: att minska budgetunderskott och statsskuld.Inget land, kära svenskar, har med sådan kraft, beslutsamhet och total utrotning av opposition fört en så stram finanspolitik som Sverige. Inget av medlemsländerna i EU har så lydigt och duktigt strävat år ut och år in för att uppfylla Maast-richtavtalets procentregler. Ingen stats-

minister har varit så villig att följa dessa finanspolitiska direktiv som Göran Persson.

År efter år har han åtnjutit troget och osvikligt stöd från vänsterpartiet. Men nu står detta lilla stödparti överst på barrikaderna och försöker övertyga svenskarna om att de kommer att förlora sin ekonomiska självständighet om man går med i valuta-unionen.

Men kära vänner av ordning: vilken självständighet är det fråga om? Vänsterpartiet har ju redan hjälpt socialdemokraterna att instifta EU:s stramaste finanspolitik! Ingenstans i EU finner ni en regering som så enkelt kan låta genomföra rent besinningslösa besparingar i allt från socialförsäkringar till sjukvård.

Man kunde spekulera i att vänsterpartiet är rädda för att EU ska tvinga Sverige till en mindre stram finanspolitik i framtiden. Men det är knappast något vänsterpartiet har skäl att oroa sig för. Problemet i EU är snarare det motsatta – Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal vill alla föra en mer expansiv finanspolitik än EU-kommissionen gillar. Svenska vänsterpartister och socialdemokrater marscherar i snörräta led, som drillade nordkoreanska soldater, bakom sin käre ledare statsministern, som duktigt visar vägen allt djupare in i de järnhårda nedskärningarnas förlovade land.

Nej, skälet måste vara något annat. Det handlar inte om ekonomi – och jag finner ingen annan förklaring än nationalism. Väns-terns motstånd mot den europeiska integrationen i allmänhet och valutaunionen i synnerhet baseras kort sagt på en nationalistisk ideologi. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt och inte göra det alltför europeiskt.

Att man inte vill uppfylla sina internationella förpliktelser och gå med i valutaunionen är illa nog. Att man sedan bygger sitt motstånd mot valutaunionen på unken folkhemsnationalism är direkt obehagligt.

Sven R Larson (Assistant Professor of Economics Skidmore CollegeSaratoga Springs New York)