ÅSIKT

Sydafrikas val – vapen eller bromsmediciner

JAS ELLER BROMSMEDICIN? Sydafrika har inte råd att köpa några bromsmediciner till hiv-smittade. De måste köpa vapen i stället. Större delen av deras vapenimport består av det svenska planet JAS 39 Gripen. Regeringen borde ta sitt ansvar och se till helheten när de exporterar vapen till fattiga länder, skriver biståndsorganisationen Diakonia. Till vänster flyger ett JAS-plan över Kapstaden. Till höger den aidssjuke pojken Alex Mchunu.
Foto: AP
JAS ELLER BROMSMEDICIN? Sydafrika har inte råd att köpa några bromsmediciner till hiv-smittade. De måste köpa vapen i stället. Större delen av deras vapenimport består av det svenska planet JAS 39 Gripen. Regeringen borde ta sitt ansvar och se till helheten när de exporterar vapen till fattiga länder, skriver biståndsorganisationen Diakonia. Till vänster flyger ett JAS-plan över Kapstaden. Till höger den aidssjuke pojken Alex Mchunu.
DEBATT

I Sydafrika finns fem miljoner hiv-smittade. De skulle kunna leva ett bra liv med bromsmediciner.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men den sydafrikanska regeringen har inte råd – de måste köpa vapen. Närmare bestämt svenska JAS 39 Gripen.

– Exporten borde inte tillåtas, skriver företrädare för biståndsorganisationen Diakonia.

”Vi har inte råd med bromsmediciner för vi måste köpa vapen”. Så sa den sydafrikanska hälsovårdsministern i den sydafrikanska tidningen Mail Guardian (17 april 2003).

De vapen som ministern hänvisar till är bland andra nio stycken JAS 39 Gripen som Saab/British Aerospace sålde till Sydafrika i slutet av 1999. I kontraktet finns möjligheten om köp av ytterligare 19 plan som en option som den sydafrikanska regeringen måste bestämma sig för före 2004 års utgång. De svenska JAS 39 Gripen-planen utgör den enskilt största kostnaden i det sydafrikanska vapeninköpsprogrammet.

I Sydafrika är fem miljoner människor på väg att dö. De dör för att de är smittade av hiv. Med mat, sjukvård och bromsmediciner behöver deras smitta inte nödvändigtvis leda till döden. Sydafrika är fattigt, sjukvårdsystemet haltar och bromsmediciner finns knappast att tillgå. Vi vet att bromsmediciner är något som den sydafrikanska regeringen prioriterar lågt.

När det gäller vapenexporten står det inte en rad om att militära rustningar i fattiga länder utgör ett utvecklingsproblem.

Saab/British Aerospace hade en mäktig allierad i den svenska regeringen i sitt lobbyarbete att förmå den Sydafrikanska regeringen att köpa JAS 39 Gripen. Till och med statsminister Göran Persson reste till Sydafrika just innan regeringen beslöt sig för att köpa planen.

I en rapport från 2002 påvisades vilken massiv svensk statlig uppbackning vapenexportföretagen hade (”Ett vägval för svensk utrikespolitik – fortsatt fokus på ökad vapenexport eller en seriös satsning på fattigdomsbekämpning. Fallstudie Export av JAS 39 Gripen till Sydafrika” av Dennis Pamlin – Diakonia, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Sveriges kristna råd). Det handlade om exportkreditgarantier på ofantliga 16 miljarder kronor och lån på 10 miljarder kronor – samma år som det globala biståndet till följd av utgiftstak begränsades till omkring 13 miljarder kronor.

Efter månader av efterforskningar, kunde rapporten konstatera att det inte gick att hitta ett enda dokument som återspeglade någon form av reflektion från den svenska regeringen kring vapenexportens eventuella negativa konsekvenser för Sydafrikas fattiga och hiv-smittade.

De tre stora folkrörelsegrupperingarna i Sydafrika – landsorganisationen COSATU, kyrkorådet SACC och frivilligrörelsernas SANGOCO kritiserade alla den Sydafrikanska regeringens prioriteringar och de kraftigt ökade kostnaderna för vapnen. Organisationen för de hiv-smittades rättigheter, TAC, kritiserade den svenska regeringen för att lägga sig i Sydafrikas interna angelägenheter. Sydafrikas LO konstaterade i en rapport att de utlovade motköpen främst gynnade en speciell grupp i Sydafrika: vita män med hög lön och hög utbildning som bor i städerna.

Det är en sak att Sydafrika väljer att rusta militärt när fem miljoner människor är på väg att dö.

Det är faktiskt en helt annan sak att den svenska regeringen på ett så systematiskt och massivt sätt backar upp affärerna – utan att ens ställa frågan hur Sydafrikas fattiga och hiv-smittade riskerar att drabbas.

Eller har vi fel? Finns det någon självständig problematiserande bedömning kring detta?

Det var 1999 – nu är det 2003. I dagarna presenterade den svenska regeringen en ny svensk utvecklingspolitik: ”Svensk politik för global utveckling” till riksdagen. En samstämmig politik skall nu skapas. En politik som inkluderar hela regeringen. Alla skall nu sträva mot samma mål när det gäller utrikespolitiken: bekämpa fattigdomen och främja de mänskliga rättigheterna. Nu skall det inte längre vara möjligt att ena delen av regeringens arbete motverkar vad den andra delen gör.

Nu skall politiken läggas om. Nu är det inte regeringarna som är i fokus. Det är i stället den fattiga människan.

Så långt målsättningarna. När man börjar granska de konkreta ändringsförslagen område för område börjar problemen lysa igenom.

När det gäller vapenexporten står det inte en rad om att militära rustningar i fattiga länder utgör ett utvecklingsproblem. Detta trots att till exempel FN i sin vägkarta för att uppnå de så kallade utvecklingsmålen talar om vikten av nedrustning.

Den parlamentariska utredningen Globkom, som ligger till grund för regeringens proposition, föreslog att organ som Exportkreditnämnden skulle få speciella kriterier om att främja de mänskliga rättigheterna.

Propositionen pekar dock inte på några behov av förändringar. Detta trots att Sverige per kapita är världens största vapenexportör – av de 25 största vapenexportörerna (enligt uppgift från Svenska Freds 2001). Det viktiga är att ”Sverige skall vara ledande när det gäller öppenhet och redovisning av internationell handel med krigsmaterial” och att regeringen ”vill verka för avtal om nedrustning och rustningsbegränsningar”.

Ingenting om Sveriges eget ansvar. Inga förslag om skärpta regler i förhållande att främja de mänskliga rättigheterna och de fattiga människorna. Inte ens Globkoms förslag för nya regler för exportkreditnämnden EKN finns med.

I debatten kring vapenexporten och utvecklingsproppen försvarar sig biståndsminister Jan O Karlsson med att Sydafrikas egen regering själv måste bestämma om de vill köpa vapen. De gamla vännerna i ANC-regeringen vet bäst vad de behöver. ”Varje land måste har rätt att bestämma över sitt eget försvar”.

Men – hur var det nu regeringen skrev i propositionen?

Det är den fattiga människan och efterlevandet av de mänskliga rättigheterna är det nya i regeringens politik.

Kräver inte den nya politikens trovärdighet att den svenska regeringen självständigt och vid varje exporttillfälle till ett land med stor fattigdom granskar om exporten riskerar undergräva strävan att bekämpa fattigdomen?

Om det finns en sådan risk borde exporten inte tillåtas.

Om vapenexporten med alla dess stödfunktioner ska undantas från den nya politiken med argument om att Sydafrika själv måste göra sina bedömningar och ”själv bestämma över sitt försvar” finns det en risk att regeringen själv undergräver den annars lovvärda nya politiken.

Bo Forsberg (generalsekreterare Diakonia), Magnus Walan (informatör Diakonia)