ÅSIKT

Bara Bush kan rädda freden

1 av 3 | Foto: AP
för nära vänner? President Bush skakar hand med Israels premiärminister Sharon. Erik Åsard tvivlar på att Bush vågar gå emot Israels hökar – och riskera att förlora röster från USA:s konservativa kristna.
DEBATT

Det finns egentligen bara en aktör som kan göra fred i Mellanöstern möjlig: USA.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Är George W Bush villig att sätta hårt mot hårt även vad gäller Israel?

– På den punkten finns dessvärre skäl att vara pessimistisk, skriver Erik Åsard, chef för Svenska institutet för Nordamerikastudier.

Ska den så kallade vägkartan äntligen kunna leda till en bestående fred i Mellanöstern? Färdplanen förutser en uppgörelse i tre steg där en palestinsk stat ska bildas redan om två år. Planen har accepterats i princip av såväl palestinierna som av en splittrad israelisk regering. Trots det finns det anledning att hysa starka tvivel om utfallet.

Det bådar inte gott att israelerna, redan innan förhandlingarna ens igångsatts, låtit meddela att de vill ha förändringar i fredsplanen på ett drygt dussintal punkter. Vägkartan möter också starkt motstånd inom Sharons eget Likudparti.

Splittringen är inte mindre på den palestinska sidan. Ledarskapet under Yasser Arafat har präglats av korruption och bristande demokrati. Den nye premiärministern Mahmoud Abbas verkar vara en modererande kraft, men dubier finns om hans auktoritet och självständighet visavi Arafat. Därtill kommer den kvarvarande fanatismen hos palestinska självmordsbombare och hos terrororganisationer som Hamas och Islamiska Jihad. Det finns bara en aktör som kan se till att dessa problem inte tillåts kullkasta en hägrande fredslösning, och det är USA.

Men även när det gäller USA:s roll finns det anledning att resa kritiska frågor. Den första frågan lyder: hur genuint och varaktigt är Bushs engagemang i Mellanöstern? Bushadministrationen förhöll sig länge ytterst passiv i konflikten och avstod från att ta några initiativ. Bush kritiserade Bill Clinton för de misslyckade Camp David-förhandlingarna 2000 och antydde till och med att det fortsatta våldet i området delvis kunde ses som ett resultat av föregångarens frenetiska försök att få parterna att komma överens.

Bushs manövreringsutrymme kommer att begränsas av den starka Israelopinionen inom hans eget parti

I upptakten till Irakkriget ändrade plötsligt Bush sin strategi i grunden; nu framställdes Saddam Husseins snara fall som ett led i en nödvändig omvandling av hela Mellanöstern vars slutpunkt skulle bli en fredsuppgörelse mellan israeler och palestinier. När den nya strategin tillkännagavs ställde sig Bush för första gången bakom etablerandet av en palestinsk stat. Det som tidigare framställts som både farligt och felaktigt hade nu förvandlats till högsta visdom.

I USA råder det delade meningar om Bushs engagemang i frågan verkligen är äkta, men låt oss för resonemangets skull utgå från att så är fallet. Låt oss vidare anta att intresset inte är tillfälligt utan varaktigt. Då kommer vi till den andra viktiga frågan: är George Bush och hans förhandlare beredda att sätta hårt mot hårt om israelerna till slut skulle vägra att rulla tillbaka bosättningspolitiken på Västbanken och i Gaza? På den punkten finns det dessvärre skäl att vara pessimistisk.

Vad omvärlden ofta glömmer är att Mellanösternfrågan för USA:s del har väl så mycket att göra med inrikes- som med utrikespolitik. Ända sedan staten Israel bildades har den haft inflytelserika beskyddare inom den amerikanska statsledningen. Republikanerna sågs länge som mindre Israelvänliga än demokraterna. När Madridförhandlingarna inleddes efter Gulfkriget 1991 satte den dåvarande republikanska USA-administrationen Israels regering under hård press för att få den att gå med på vissa kontroversiella krav. Utsikterna för att det ska upprepas är små, och det beror på två omständigheter: dels att Bushadministrationen ideologiskt står mycket nära Sharons Likuddominerade koalitionsregering, dels att de högerkristna i USA, som utgör en viktig del av republikanernas väljarbas, under senare år har tagit Israels sak på entreprenad och utnämnt den till den viktigaste frågan av alla.

Den kristna högern inom och utom det republikanska partiet har en fundamentalistisk och kompromisslös syn på Mellanösternproblemet. De ledande inom rörelsen vill se bildandet av ett Stor-Israel och menar att det judiska folket har en hävdvunnen rätt även till de ockuperade områdena. Denna rätt härleder de till Bibeln. Någon särskild palestinsk stat behövs enligt dem inte; de palestinier som bor i och omkring Israel bör i stället beredas plats i Jordanien (på frivillig väg enligt vissa, med tvång enligt andra).

Detta är en politik som i nuläget går på tvärs med Bushadministrationens. Däremot stämmer den nära överens med den uppfattning som förfäktas av hökarna i Israels regering. Ariel Sharon skrev själv i memoarboken ”Warrior” (1989) att Jordanien utgjorde den naturliga palestinska staten. Under senare år har det bildats en allians mellan israeliska hökar och de högerkristna i USA. Benjamin Elon, en av Sharons ministrar, har vid flera tillfällen besökt meningsfränder i den politiska och kristna USA-högern för att kalibrera strategin. Enligt honom måste hela Mellanösternproblemet ses utifrån de heliga bibliska texterna, och dessa ger judarna rätt till alla omtvistade områden.

De högerkristna är en aktiv och betydande väljargrupp i USA. Enligt en enkätundersökning från år 2000 svarade 42 procent av de republikanska väljarna att de var ”pånyttfödda kristna” (born-again Christians). Kategorin ”vita religiösa konservativa” utgjorde 14 procent av samtliga väljare i presidentvalet 2000. Hela 80 procent av dem röstade den gången på George W Bush och bara 18 procent på Al Gore. Är Bush beredd att gå emot dessa kärnväljare i en för dem viktig fråga och sätta press på Israel? Det är tveksamt. Klart är att Bushs manövreringsutrymme kommer att begränsas av den starka Israelopinionen inom hans eget parti.

En annan anledning att hysa skepsis inför USA:s vilja att behandla parterna lika är utnämningen av Elliott Abrams till president Bushs främste rådgivare i Mellanösternfrågan. Under Reaganåren var Abrams biträdande utrikesminister med ansvar för Centralamerika. Han drogs in i Iran-contrasaffären och fälldes 1991 av en domstol för att ha givit falska uppgifter till kongressen om olagliga bidrag till contrasgerillan. Året därefter benådades han av dåvarande presidenten Bush. Abrams är känd för att vara starkt proisraelisk och för sina nära kontakter med den kristna högern. Att en sådan person tilldelats en nyckelroll i de stundande fredsförhandlingarna kan bara förstärka tvivlen på supermaktens opartiskhet. Men visst vore det fantastiskt om farhågorna kom på skam och en bestående fred kunde ingås.

Undrens tid är kanske ännu ej förbi. Måhända kan Ariel Sharon förmås göra en Richard Nixon (Kinaresan 1972), och George Bush en Jimmy Carter (Camp David-avtalet 1978). Om det skulle inträffa är parterna att gratulera, och presidentvalet i USA nästa år kan då lika gärna inställas.

Erik Åsard (Chef för Svenska institutet för Nordamerikastudier vid Uppsala universitet)