”Vi måste sätta press på Putin”

Efter det förödande gisslandramat i Moskva var President Putin snabb att kräva hårdare tag mot tjetjenska "terrorister" i Tjetjenien och i Ryssland, och han var inte heller sen att agera. Journalister har enligt uppgifter blivit styrda angående vad de kan skriva om gisslantagandet och varnade för att föra fram ”terroristernas” åsikter. Folkrätten medger rätt till självförsvar, men innehåller också tydliga regler till skydd för civilbefolkningen. Med den erfarenhet och vetskap vi har om Rysslands tidigare agerande blir vi oroade att civilbefolkningen, i Tjetjenien och de som har flytt konflikten till andra delar av Ryssland, kommer att drabbas än mer. Vi blir oroade för att den redan sargade yttrandefriheten stryps ytterligare.

Våldet och tystnaden kommer aldrig att skapa fred, trygghet och respekt för mänskliga rättigheter. Gisslantagandet var en tragisk påminnelse om att konfliken i Tjetjenien är långt ifrån löst.

Den 29 oktober, endast några dagar efter gisslandramat, startade Amnesty International en världsomfattande kampanj om Ryssland för att bryta tystnaden kring de grova kränkningar som äger rum i landet - inte bara i Tjetjenien. I rapporten ”Justice denied” finns fruktansvärda vittnesmål som inte går att bortse från. När vi nu hör talas om hårdare tag från Rysslands sida framkallas bilder som den av byn Tsotsyn Yurt där ryska styrkor har

genomfört flera räder och lämnat efter sig krossade människoöden. I april i år kom styrkorna tillbaka till byn, omringade den så att ingen kom ut. Omkring 300 män greps och torterades. De flesta frigavs men 11 personer fördes bort och är fortfarande ”försvunna”. Dessvärre är Tsotsyn Yurt inte den enda byn. Många av övergreppen begås under liknande räder: först släpps bomber, sedan går styrkorna in på så kallade upprensningsuppdrag, våldtar, plundrar och för bort männen. Våldtagna kvinnor blir ofta dubbelt bestraffade eftersom våldtäkten skambelägger offren. Detta bidrar naturligtvis till att många kvinnor inte vågar prata om händelserna.

President Putin ber nu om omvärldens stöd i kampen mot ”terroristerna” i Tjetjenien. Rysslands president var en av de första som fördömde attackerna mot USA den 11 september förra året och Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder sade kort därefter att man i ljuset av ”terrorkampen” nog måste omtolka situtionen i Tjetjenien. Människorättsorganisationer har tidigare varnat för att kampen mot ”terrorism” missbrukas av regeringar för att slå mot delar av befolkningen och legitimera sitt agerande. President Putin kan inte frångå sitt ansvar för vad som händer i Tjetjenien. Han har det yttersta ansvaret och genom att inte agera sanktionerar han indirekt övergreppen. Omvärlden har ett stort ansvar att sätta press på Ryssland och inte låta koalitionen mot ”terrorism” gå före de mänskliga rättigheterna. Det som händer i Tjetjenien påverkar landet som helhet. Anhöriga drabbas. Landets ekonomi ansätts. Etniska motsättningar späs på. Stereotypa bilder av utlänningar som ”terrorister” och kriminella cementeras. Journalister som har kritiserat regeringens agerande har gripits och trakasserats. Olga Kitoval är en av dem. Hon greps av polisen som misshandlade och hotade med att våldta henne. Polismännen hade tidigare tjänstgjort i Tjetjenien och Olga sade att de agerade precis som om de fortfarande var där - som om de stod ovan lagen. Olga anklagades sedan för att ha begått våld mot tio polismän.

Polisen, säkerhetstjänsten och militären kan bryta mot internationella och ryska lagar - mörda, tortera och våldta - utan att riskera åtal. De får verka fritt. Det är ett enormt problem som inte bara gäller i Tjetjenien utan i hela Ryssland. Straffriheten urholkar rättsäkerheten och människors tilltro till samhället. De som finns till för att skydda individen är stället förövare. En kvinna som varit i kontakt med Amnesty berättade att trafikpolisen en dag stoppade hennes bil och tog henne till häktet där hon utsattes för gruppvåldtäkt. Ingen av poliserna har fällts för brottet trots hennes anmälan. Förkrossat sade hon ”de (polisen) talar om uniformens heder, men vad är detta för slags heder?”. Detta klimat har skapat rädsla. Människor vågar inte anmäla övergrepp av rädsla för repressalier.

I september skickade Amnesty ut en blixtaktion för att skydda två 16-åriga pojkar som satt i häkte misstänkta för rån. Enligt uppgifter ska polisen ha piskat dem och utsatt dem för elchocker för att tvinga fram ett erkännande. En av pojkarna anmälde övergreppen och fallet utreds nu. Det finns en uppenbar risk att de kommer att torteras ytterligare – som straff för anmälan. Detta är en av verkligheterna i Ryssland. En verklighet som vi i omvärlden sällan får se. I stället ser vi ett ökat samarbete med Ryssland på flera plan. Handelsutbytet flödar. Sverige har satsat stort på Östersjöregionen. EU är i dag Rysslands största handelspartner och det kommer att öka i samband med utvidgningen. Utrikesminister Anna Lindh säger att hon i sina kontakter med ryska kollegor så gott som alltid tar upp frågan om mänskliga rättigheter och att EU också gör det. Faktum kvarstår dock. Tio år efter murens fall är situationen fortfarande oacceptabel för den ryska befolkningen. Ryssland bryter gång på gång mot så gott som alla konventioner om de mänskliga rättigheterna som de har ratificerat. Samtidigt är landet en av de fem permanenta medlemsländerna i FN:s säkerhetsråd. De är också medlem i G8 och Europarådet och ett av de få länderna som förfogar över kärnvapen.

Sverige och EU måste avkräva en tydlig och klar politisk vilja från Ryssland att skapa en fredlig lösning på konflikten i Tjetjenien och garantera att de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten respekteras.

Påtryckningarna måste intensifieras och röster höjas så att även den ryska befolkningen hör och vet att de har omvärldens stöd. Den kompakta tystnaden om situationen i Ryssland bröts under en dramatisk vecka. Vi får inte låta tystanden åter ta över.