ÅSIKT

Nu flyttar jag – till ett land med bostäder

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hej då, Sverige! I dag kommer invånarstatistiken sjunka med en invånare.

Det är tråkigt att lämna ett så bra land som Sverige. Som första generationens invandrare har det varit fjorton bra år. Speciellt då jag aldrig riktigt levt på marginalen, vare sig på den rika eller fattiga.

Men nu är det så att jag saknar miljonen till att köpa en bostadsrätt, och att vara bostadslös lockar mig inte. Hyresrätter ska man inte tala om, dess frånvaro bör få Akademien att fundera över om de inte ska döpas till bytesrätter.

Som nybakad student som älskar Sverige och Göteborg är det ett tråkigt besked jag måste ge. Men jag har bestämt mig för att lämna Sverige.

Jag vill inte bo med mina föräldrar.

Jag vill inte studera vidare, därför kvalificerar jag mig inte till studentbostäder.

Jag vill inte nära den undre världen och köpa svartkontrakt.

Jag vill inte vara del av det hyckleriet – av den enkla orsaken att det inte ska behöva vara så. Alla människor ska kunna få en bostad.

Förmodligen sitter jag nu, samtidigt som du läser detta, på ett billigt flyg till en stad där jag kan få en bostad till ett rimligt pris, utan att behöva känna den skumma killen på torget som kan fixa både silar och kontrakt.

Berlin har hyresbostäder som står tomma.

Paris likaså, och dit vill jag.

Och även Rom.

För oss ungdomar har samtalen sedan många år tillbaka handlat om bostäder.

Jag har vänner i Stockholm och Göteborg som vissa veckor inte vet var de ska bo framöver utan är tvungna att flytta in hos andra trångbodda kompisar.

Till er ungdomar är min uppmaning: häng med! Det är dags för den andra utvandringen, den första gick till Amerika. Nu går den andra ner på kontitenten till valfri metropol.

Vi ska bygga det nya Sverige. På samma sätt som de första utvandrarna visade att svenskarna ville bli kvitt misären, kan vi visa att vi begär hyresrätter till ungdomar och bli kvitt det psykiska trycket från att inte veta var man ska ta vägen om några veckor.

Nu strax innan jag drar mig mot flygplatsen vill jag hälsa er politiker att när unga välbärgade i ett samhälle står utan fast bostad är det dags att oroa sig. Då ska man fundera över vad som håller på att hända, och varför ni inte har hut att skämmas än mer.

Till er andra bekanta, arbetsgivare, vänner och släktingar som man kanske har missat att ta avsked ifrån är det bara en sak jag vill hälsa: vi kanske ses framöver i en oöverblickbar framtid, då bostäder står tomma och vi inte har en bostadslös medelklass – då är Sverige ypperligt för mig.

Hej då, Sverige!

Emanuel Sidea

emigrant