ÅSIKT

Vågar ni hjälpa de gömda barnen?

FÖRSTENAD Flyktingflickan Anela, 8, gav upp allt hopp. Så här har hon legat i flera månader.
Foto: HANNA TELEMAN
FÖRSTENAD Flyktingflickan Anela, 8, gav upp allt hopp. Så här har hon legat i flera månader.
DEBATT

Antalet gömda flyktingbarn ökar dramatiskt, och de mår allt sämre.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Barnläkaren Henry Ascher är starkt kritisk till migrationsministerns agerande.

– Vågar du göra något åt situationen, Jan O Karlsson? frågar han.

Henry Ascher.
Henry Ascher.

Häromdagen var jag bjuden på fest i det lilla samhället Spekeröd nära Ucklum. En flyktingfamilj hade fått uppehållstillstånd efter fyra år i Sverige. Hela 60 personer var där. Alla hade de på olika sätt hjälpt familjen.

Glädjen var stor, och lättnaden. Men sorgen och smärtan var samtidigt märkligt närvarande. Den fanns i de unga föräldrarnas leenden. Den fanns i släktingarnas fårade ansikten och den fanns där i avbrotten i den treåriga flickans lek.

När jag träffade henne första gången var hon två år och hade redan levt gömd i mer än ett år. Hon bets, slogs och skrek och gick inte att ha tillsammans med andra barn. En docka man gett henne drog hon omedelbart av håret på och drog sedan sönder helt. Hon uttryckte aldrig hunger eller något intresse för mat. En kroppsundersökning visade att hon var undernärd.

Föräldrarna hade flytt från kriget i Kosovo. Fadern gömde sig i skogen i över ett år och modern bevittnade förfärliga saker som jag vill bespara läsarna. De kom till Sverige tillsammans med farföräldrar och faderns syskon. Men medan resten av släkten fick permanent uppehållstillstånd avslogs familjens ansökan. Moderns psykiska tillstånd var dåligt redan från början. Under en stor del av flickans liv hade hon legat inlagd för psykiatrisk vård och risken för självmord eller utvidgat självmord (inkluderande dottern och/eller mannen) bedömdes som stor.

En grundlig utredning av flickan visade att hon hade en småbarnsdepression som var så grav att universitetssjukhusets barnpsykolog med 25 års erfarenhet inte varit med om något liknande.

I ett intyg till Utlänningsnämnden beskrevs flickans situation utförligt. Ändå avslogs ansökan. Man konstaterade att expertutredningen bland annat visar att ”hennes psykiska hälsa och utveckling är klart äventyrad”.

Trots det drog Utlänningsnämnden följande slutsats: ”Den utredning avseende NN:s hälsa som åberopats i ärendet kan inte anses ge stöd för att hennes psykosociala utveckling allvarligt skulle skadas om hon återvänder till hemlandet tillsammans med föräldrarna.”

När familjen nu elva månader senare, bland annat efter ingripande från Svenska barnläkareföreningen, får uppehållstillstånd har flickans tillstånd försämrats ytterligare.

Detta fall är, som framgår av Aftonbladets artikelserie, inte unikt. Jag möter en verklighet som ingen av oss vill tro är möjlig, inte i vårt land, inte i vår upplysta tid. Jag har mött allvarstyngda 5-åringar som pratar som vuxna. Jag möter ständigt barn i alla åldrar som varje natt drömmer om de främmande beväpnade männen som misshandlade pappa och våldtog mamma framför deras ögon och som vaknar skrikande, övertygade om att det inträffar igen. Jag har mött en 14-åring som hängt sig och där lillebror räddade honom i sista stund.

För några år sedan hade sannolikt alla fått uppehållstillstånd. I dag har de alla fått avslag. Kanske kommer flera av dem att till sist få uppehållstillstånd. I så fall är det till priset av stort arbete av många människor och, viktigare, efter ytterligare lång tid av lidande och förlorad barndom för barnen.

Enligt utlänningslagen ska barns egna asylskäl granskas. Både Barnombudsmannen och Rädda Barnen har visat att detta sällan görs. Lagens portalparagraf kräver att särskild hänsyn ska tas till barnets bästa i enlighet med FN:s barnkonvention. I praktiken har denna paragraf satts ur spel genom att man i besluten slentrianmässigt hänvisar till att Sveriges behov av en reglerad invandring är överordnat.

I dag finns en stor kunskap om hur man kan stödja människor, och inte minst barn och ungdomar, med traumatiska upplevelser från krig och våld. Den svenska asylhanteringen bygger inte på den kunskapsgrunden. Den bygger i stället på en serie av populära men i grunden felaktiga myter.

1 Den asylsökande ljuger om sina skäl.

Att ifrågasätta människors svåraste traumatiska upplevelser är i sig ytterligare en allvarlig kränkning.

2 Flyktingar gömmer sig för att deras barn ska må dåligt och utnyttjar dem därigenom för att få uppehållstillstånd.

Jag kan inte påminna mig någon gömd flykting som inte är svårt plågad av att vara gömd, men som upplever alternativet, att återförvisas till platsen där man förföljts, torterats eller våldtagits, som ännu värre.

3 En generösare flyktingpolitik skulle ge signaler som leder till att Sverige drabbas av enorma flyktingströmmar.

I själva verket vet jag inte om jag någonsin mött en flykting som flytt till Sverige. Det man gjort är att man flytt från sitt land, vart som helst.

Svenska myndigheters behandling av flyktingbarn ger signaler om att människor med olika etnisk bakgrund har helt olika värde och den utgör därigenom ett direkt stöd till främlingsfientliga grupper. Detta leder till ett hårt och omänskligt Sverige.

4 En generösare flyktingpolitik skulle kunna leda till ökad främlingsfientlighet.

Med detta skäl har man redan accepterat att låta främlingsfientliga krafter få inflytande över svensk flyktingpolitik. Men varför ge denna lilla högljudda grupp en sådan makt? Varför inte lyssna till de 60 i Spekeröd? Eller de över 300 sjukvårdspersoner i Göteborg som ingår i Rosengrenska klinikens frivilliga nätverk för att tillförsäkra sjukvård också för gömda flyktingar? Eller till motsvarande sjukvårdsorganisationer i Stockholm och Malmö, asylkommittéer, gömmarorganisationer, kyrkor, Röda Korset, Rädda Barnen?

Vågar regeringen bygga en svensk flyktingpolitik med stöd av denna folkrörelse i stället för utifrån rädsla för främlingsfientliga krafter?

Vågar ni bygga en flyktingpolitik utifrån kunskap och forskning om hur vi kan hjälpa flyktingbarn och deras föräldrar i stället för att ytterligare traumatisera dem med en ”signalpolitik” som innebär att svenska myndigheter förnekar deras svåraste livserfarenheter?

Eller kommer du, Jan O Karlsson, att fortsätta att acceptera en urholkning av utlänningslagens portalparagraf, barnkonventionens intentioner och den allmänna rättssäkerheten, genom att Migrationsverket och Utlänningsnämnden inte tar hänsyn till expertutlåtanden? Och kommer du att fortsätta att acceptera att regeringens intentioner om att bevilja uppehållstillstånd i fall där barn är inblandade och då deras psykosociala utveckling är allvarligt hotad inte följs i praktiken?

Henry Ascher (Barnläkare och medlem av Svenska barnläkareföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn)