ÅSIKT

EMU-debatten saknar argument

1 av 3 | Foto: NIKOLAI JAKOBSEN
Monia Lefevre i Bryssel i Belgien tycker att EMU fungerar.
DEBATT

Egentligen borde vi inte folkomrösta om EMU över huvud taget. Frågan är för komplicerad för det, men nu när vi ändå ska göra det, bör vi rösta ja.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Vi har egna starka politiska skäl för medlemskap, skriver den före detta ambassadören och kabinettssekreteraren Sverker Åström.

Den 14 september ska vi rösta om EMU. Vi är några miljoner svenskar som ska säga vad vi tycker om för- och nackdelar med att använda samma pengar som större delen av det övriga Europa.

Sällan har ett ämne varit sämre lämpat för en folkomröstning. Det är tekniskt ytterst komplicerat, nästan omöjligt för gemene man att begripa. Samtidigt är det bestämmande för landets framtid. När particheferna och senare riksdagsmännen fattade detta beslut smet de ifrån det ansvar som vi har valt dem för att axla och betalar dem för att utföra. Men nu är vi där och har att bestämma oss.

Vissa av de ekonomiska argumenten är kanske tillgängliga för en normalt begåvad och samhällsintresserad medborgare. Jag kan för min del förstå att det är bra om räntan är låg, som den är i EMU, både för industriföretag och för husägare. Alltså ett argument för EMU. Jag kan också förstå att vi genom medlemskapet binder oss pennningpolitiskt och inte själva kan bestämma ränta och växelkurs. Vi kan alltså inte, som vi tidigare ofta gjort, devalvera för att klara en tillfällig kris. Åtminstone för vissa ett argument mot EMU. Men jag har väldigt svårt att avgöra hur dessa argument ska vägas mot varandra och hur EMU på kort och lång sikt påverkar handel, sysselsättning, investeringar, tillväxt, skatteunderlag och därmed välfärdspolitiken.

Det ödet delar jag nog med en stor majoritet av det svenska folket. Även de främsta experterna, förutvarande riksbankschefer, ekonomiska professorer, framstående politiker och industrichefer är djupt oeniga.

Det betyder att de flesta av oss kommer att känna oss så vilsna och förvirrade när vi står i vallokalerna den 14 september att vi kommer att rösta på måfå eller på vaga känslomässiga grunder – eller inte alls. Ingetdera alternativet är bra.

Vad vi saknar är vettiga resonemang om vad avgörandet betyder för Sverige på längre sikt, hur det påverkar vår ställning och vårt inflytande i Europa och i världen och om det stärker vår ekonomiska och politiska säkerhet i en oviss framtid.

Om vi på detta sätt vidgar perspektivet bör vi först begrunda det faktum att när vi, även den gången efter en folkomröstning, beslöt oss för att gå med i EU, visserligen inte gjorde ett formellt förbehåll för EMU. Vi förklarade att vi senare skulle ta ställning och vi fick denna förklaring tyst accepterad av de övriga EU-medlemmarna.

Men en moralisk förpliktelse vilar på oss att verka för en anslutning på sikt. Det är många inom EU som ser lite snett på oss och tycker att det är på tiden att vi fullgör denna plikt. De vill inte att vi som så ofta tidigare skaffar oss konkurrensfördelar på deras bekostnad genom ensidiga devalveringar. Vi har egna starka politiska skäl för medlemskap.

Som ickemedlemmar i EMU har vi definitivt mindre inflytande i hela det ekonomiska samarbete som är kärnan i EU-arbetet. Vi har inte samma möjlighet att driva för oss viktiga frågor, det kan gälla inflation, sysselsättning, öppenhet, jämställdhet eller miljö. Vi får det svårare att få fart på arbetet för att öka effektiviteten och minska byråkratin i EU-arbetet. Vi får stå i farstun och vänta på beslut som fattas av de andra. Sverige marginaliseras.

Det sägs ibland, bland annat av förre talmannen Birgitta Dahl, att EMU leder till att EU utvecklas till en federation. Och federation är ett fult ord i Sverige. Om vi nu verkligen vill undvika eller bromsa en sådan utveckling, vilket jag för övrigt inte självklart tycker ligga i Sveriges intresse, så är det genom medlemskap i EMU som vi kan göra det.

Är vi inte med i EMU, är det lättare för de övriga medlemmarna att röra sig i federativ riktning om de nu verkligen skulle vilja det. Birgitta Dahls argument är helt enkelt felaktigt.

Det är i sammanhanget intressant att iaktta de vänsterkrafter som traditionellt stått för internationellt samarbete nu i EU- och EMU-frågan tycks inta en närmast nationalistisk, för att inte säga provinsiell hållning. De andra militärt alliansfria länderna i EU, Finland, Österrike och Irland, som inte håller mindre starkt på sin nationella suveränitet än vi, har inte några sådana farhågor. De trivs mycket bra i EMU och har uppenbarligen dragit ekonomiska fördelar av medlemskapet.

Att den gemensamma marknaden kompletteras med en gemensam valuta anses också självklart vara en ekonomisk och politisk vinning i de tio östeuropeiska länder som om något år blir nya medlemmar i EU. Dessa stater inser också att deras nationella säkerhet befrämjas av medlemskapet i EMU.

EU är inte och kommer inte att bli någon militärallians. Men bidrar ändå till medlemmarnas säkerhet. Den solidaritet som finns och successivt ökar mellan medlemsländerna är klart en säkerhetspolitisk tillgång i lägen då deras säkerhet utsätts för hot av det ena eller andra slaget. EMU är ett verksamt medel för att stärka den även för oss så viktiga solidariteten.

Jag tycker att det är en spännande uppgift för Sverige att nu genom att gå med i EMU helt och fullt delta i EU-arbetet. Att på så sätt vara med om att stärka EU är viktigt även i ett globalt perspektiv. Vi står inför en ny situation i de transatlantiska förbindelserna. Europa behöver utveckla en ny typ av relation till supermakten USA, som samarbetspartner och som motvikt. Då måste vi stå starka och eniga. Den gemensamma valutan är ett av medlen att göra våra intressen gällande.

Allt i allt finns det alltså starka politiska skäl att väga in i diskussionen om ett eventuellt medlemskap i EMU. De talar för en ja-röst. Det är glädjande att se att många i den yngre generationen, som har ett särskilt egenintresse och ansvar för framtiden, tycks inse detta. De flesta politiska ungdomsförbunden har också tagit ställning för ja-linjen. Må deras röster höras.

Sverker Åström (f d ambassadör och kabinettssekreterare)