ÅSIKT

Alla ska ta ansvar för sin sexualitet

DEBATT

Staten får inte skriva människor på näsan när det gäller deras mest intima privatliv.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men då måste också alla leva på ett sådant sätt att riskerna för spridning av smittsamma sjukdomar minimeras.

Det skriver folkhälsoministern Morgan Johansson efter

att ha kallats populist i Aftonbladets ledare.

Sverige behöver en ny smittskyddslag. Den enskildes rätt till vård och behandling och det förebyggande arbetet måste lyftas fram i lagstiftningen. Vi måste också ta bort alla särregleringar som gäller hiv. Hiv ska behandlas på samma sätt som andra allmänfarliga sjukdomar, exempelvis hepatit C, multiresistent tuberkulos eller sjukdomen sars. Det är min utgångspunkt för den reformering av lagen vi nu förbereder.

I måndags kallades jag populist och repressionsminister i en stort uppslagen artikel på Aftonbladets ledarsida. Dagen efter fick ledarredaktionen rätta inte mindre än tre grova sakfel, som man byggde sin kritik och sina personangrepp på. Jag bortser gärna från personangreppen, men vill bemöta artikeln i sak.

Aftonbladet har upprörts av den så kallade informationsplikten. Den säger att den som bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att informera andra människor om han eller hon utsätter dem för beaktansvärd risk för smitta. Konkret innebär det att en person som till exempel har hiv måste uppge det för sin partner före samlag.

Detta är ingen nyhet. Så har det varit i snart 15 år. Jag tycker också att det är välmotiverat. Varje individ har rätt att själv bestämma vilken risk han eller hon ska utsätta sig för. Utgångspunkten måste vara att alla människor ska ta ansvar för sin partner, och för sin sexualitet.

Tvärtemot vad Aftonbladet påstod i sin ledare så föreslog smittskyddsutredningen inte bara att informationsplikten ska behållas, utan att den ska utvidgas till att också gälla andra allmänfarliga sjukdomar än bara hiv. Man ville också att informationsplikten skulle skrivas in i lagen och inte bara finnas i Socialstyrelsens föreskrifter. Samtliga partier i kommittén, utom vänsterpartiet, ställde sig bakom förslaget.

Aftonbladet påstod att ”hiv-specialisterna” var emot informationsplikten. Det var ju också fel. I remissvaren ser jag att exempelvis Socialstyrelsen, som har tillsynsansvar för hälso- och sjukvården, Föreningen Läkare mot aids samt Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset ställer sig bakom informationsplikten.

Aftonbladet påstod dessutom att jag föreslagit en lag som gör att personer ”?ska kunna dömas till fängelse redan vid blotta misstanken om att de utsätter andra för fara att smittas av livshotande sjukdom. De döms alltså inte för något de gjort, utan för något de kan komma att göra.” Det är förstås gripet ur luften. Ingen döms i Sverige endast på misstanke om vad han eller hon kan tänkas hitta på i framtiden. Det strider mot grundläggande rättsprinciper.

Man döms för sina handlingar. När det gäller det nya lagrummet, så väcktes förslaget av smittskyddskommittén (också tvärtemot vad Aftonbladet påstår, som fått för sig att det är mitt privata påhitt), och innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utsätter någon annan för fara att smittas av livshotande sjukdom kan fällas till ansvar. Så är det faktiskt redan i dag, fast nu heter brottet ”framkallande av fara för annan”. Om någon som har sars skulle ge sig ut i en folkmassa och hosta på människor, så kan han eller hon i teorin redan i dag dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Smittskyddsfrågorna är viktiga och svåra frågor. De handlar ofta om liv eller död, och rymmer inom sig stora etiska och känsliga problemkomplex. Hur långt får ett samhälle reglera en smittad människas rörelsefrihet, så att inte andra människor utsätts för fara? Hur förebygger man bäst spridning av sexuellt överförbara sjukdomar, utan att staten skriver folk på näsan när det gäller deras mest intima privatliv?

Utgångspunkten för att lösa dessa etiska dilemman måste enligt min mening vara att alla har ett ansvar för att skydda sig mot smittsamma sjukdomar. Den som är smittad, till exempel av hiv, har rätt till kanske världens bästa behandling, bromsmediciner och socialt stöd. Men han eller hon har också skyldigheter. Den övergripande skyldigheten är att leva på ett sådant sätt att man minimerar riskerna för att andra ska smittas. Och det innefattar också att man ska tala om för sin partner, även om det bara är en tillfällig förbindelse, att man har hiv.

Aftonbladet har rätt i att Sverige har en mycket låg spridning av hiv – inte bara hiv, utan också andra livsfarliga sjukdomar som plågar miljontals människor världen över. Självklart hänger det samman med goda förebyggande insatser och en effektiv hälso- och sjukvård. Vi är också världsledande när det gäller forskning om smittsamma sjukdomar.

I motsats till Aftonbladet tror jag emellertid att också vår starka smittskydds-lag har haft stor betydelse. Jag är därför mån om att inte försvaga den lagstiftningen – särskilt inte när vi kan se nya hot i form av sars och en närmast epidemisk spridning av hiv på andra sidan Östersjön.

Jag hoppas att måndagens grova påhopp och faktafel var ett olycksfall i arbetet för ledarredaktionen. Det vore trist om Aftonbladet skulle hamna på samma låga nivå som danska Extrabladet och brittiska The Sun.

Morgan Johansson (folkhälso- och socialtjänstminister)